Nu har jag äntligen hunnit läsa klart Jens Lapidus andra roman, “Aldrig fucka upp”. Den är väldigt lik “Snabba cash” även om det bara delvis är samma karaktärer. Det är olika kriminella gäng som är i konflikt med varandra, det är balansakten mellan det ordnade livet och kriminaliteten, det är hämnden, narkotikan och polisen. Allt berättat på “undre världen-slang” kryddat med råa beskrivningar av död, svek och sex.
Liksom när jag läst “Snabba cash” så tycker jag att det blir för mycket av allt. Det finns ingen balans. Jag kan tycka att slanguttryck kan pigga upp, men Lapidus kör talspråk så genomgående att det till och från blir svårläst.
I jämförelse med hans debutroman så är personporträtten nu bättre och mer komplicerade. Personerna blir mer människor och inte bara knarklangare, mördarmaskin eller korrupt polis. Det är också en rapp och händelserik story som verkligen håller. Som film kan den dessutom gå hem ännu bättre.
Det är 499 sidor som måste få både ris och ros. Jag längtade till slutet när jag var i början men när jag väl var kommit till slutet så var den så bra att jag önskade att jag hade mer kvar att läsa. Stilen är så speciell att det är svårt att rekommendera boken, en del älskar den, andra har svårt att förstå vad han skriver.