Exempel på några avlidna upphovsmän vars verk fortfarande har stor betydelse för mig och/eller många av mina vänner och bekanta:

Hank Williams
Charlie Parker
Per Yngve Ohlin
Syd Barrett
Darrell Lance Abbott
Jesse Pintado
Bon Scott
Cliff Burton
Ztephan Dark Karlsson
Paul Baloff
Dee Dee Ramone
Johnny Ramone
Joey Ramone
Mieszko Talarczyk
Öystein Aarseth
Edward Grieg
Antonio Vivaldi
Buddy Holly
J.S. Bach
Johnny Cash
Chuck Chuldiner
Jon Nödtveidt
Frédéric Chopin
Pjotr Tjajkovskij
W.A.Mozart
Sid Vicious
Cornelis Vreeswijk
Carl Michael Bellman
Eddie Meduza (Errol Norstedt)
Jimi Hendrix
John Lennon
Louis Armstrong
Duke Ellington
Kurt Cobain
Denis D’Amour
Totta Näslund
Frank Zappa
Johnny Rydh
Evert Taube
Carl Orff
John Coltrane
Phil Lynott
Miles Davis
Brian Jones
Carl Perkins
Jim Morrison
George Harrison
Bob Marley
Lee Hazlewood
Esbjörn Svensson
Peter Tosh
Ron Asheton
Povel Ramel
Joe Strummer
Fred Åkerström
John Lee Hooker
Jerry Goldsmith
Björn Afzelius
Robert Johnson*
Count Basie**
Elvis Presley**
Björn Isfält***

Som ni ser innehåller listan i stort sett bara upphovsmän som ägnat sig åt musik (kompositörer och textförfattare). Eftersom jag inte är så insatt när det gäller t.ex. författare och filmmakare så valde jag att hålla mig till musiken. Det är kanske också mest relevant för den aktuella debatten, men det betyder inte att jag anser att upphovsrättsskyddet skulle vara mindre viktigt inom andra områden.

* Jag har inte kunnat hitta någon källa som styrker att Robert Johnson har skrivit de verk han framför, och han är nog mest känd som gitarrist och sångare. Men givetvis finns ju en upphovsman bakom varje verk. Vare sig det var han själv eller någon annan som skrev dem så behöver upphovsrätten skyddas. Oavsett vem som framför ett verk så bör upphovsmannen få betalt för den del i utförandet eller det mekaniska mångfaldigandet som han bidrar med.

** Elvis Presley och Count Basie är också exempel på artister/musiker som kanske inte först och främst är kända som låtskrivare/upphovsmän, men de har tillgängliggjort verk som skapats av andra upphovsmän vars upphovsrätt måste skyddas.
Hur upphovsrätt och skyddstider fungerade på deras tid vet jag inte riktigt, men idag bidrar artister som framför andras verk till att många upphovsmän kan forsätta att utöva sitt musikskapande och försörja sig.

*** När det gäller filmmusik beror kanske dess livslängd mycket på hur väl själva filmen står sig. Själv har jag inga skivor med Björn Isfälts musik, utan tog med honom i listan mest för att väcka en tankebana och åter poängtera att musiken inte automatiskt är död och bortglömd bara för att dess upphovsman avlidit.

Jag betvivlar inte att du vet vad du pratar om, men jag tror att många av de som köper era argument gör det för att dom har missuppfattat vad ni menar. Det är viktigt att ni uttrycker er på sådant sätt att alla kan förstå. Hur många av de miljontals svenskar som du hänvisar till, som anser att upphovsrätten inte hängt med i teknikutvecklingen, tror du har satt sig in i och verkligen förstått hur den fungerar. Och då inte bara hur den påverkar deras egen vardag, utan hur den fungerar för alla inblandade parter. Personligen känner jag ingen som inte själv är låtskrivare, som har någon insikt i vad upphovsrätt är. Och om du då syftar på de som vill kunna ta hem sin musik via internet, och då helst utan att betala något, så förstår jag inte riktigt hur skyddstiden av upphovsrätten påverkar dem. För den som är konsument av musik finns det väl inget problem i att upphovsrätten skyddas i 70 år eller mer? De påverkas väl bara av de angränsande rättigheterna som gäller för inspelad musik? Är det enbart upphovsrätt för inspelade verk som berörs av EU-förslaget? I så fall är ju parallellen till Mozart här ovan helt irrelevant. Många skulle säkert jubla över en inskränkning i upphovsrätten, förkortande av skyddstiden m.m., men de flesta människor tänker ganska kortsiktigt och ser bara vad som påverkar dem själva, här och nu. De flesta människor, eftersträvar alltid först och främst det som man tror sig ha störst vinning i. Det är väl en egoistisk instinkt. Men det är viktigt att försöka se och förstå hur saker och ting påverkas på sikt. Att man tänker på vilka konsekvenser en handling har. Det utgår jag ifrån att ni har gjort i Centerpartiet när ni bestämt er för att motsätta er det här EU-förslaget. Men du får gärna förtydliga vad som är meningen. Vad som är motiveringen. Vad skulle du själv ha att förlora på att skyddstiden förlängdes? Eller att den förblir som den är idag? Och hur menar du att det skulle påverka de miljontals svenskar som du refererar till?

Får jag förresten fråga vad du grundar påståendet “Det är helt enkelt inte sant att “musik oftast konsumeras även långt efter att upphovsmannen avlidit”. Det är en oerhört liten del av musiken som lever kvar så länge.” på? Du kan inte referera till all musik som populärmusik av det slag som spelas i kommersiell radio, MTV och ZTV. Bara för att ingen kommer att minnas Justin Timberlakes “Sexy back” om några år, så betyder inte det att klassiska verk av Vivaldi, Black Sabbath, Miles Davis eller Elvis kommer glömmas bort. För att inte tala om all fantastisk musik som skapas runtom i världen, men som får ytterst lite eller ingen medial uppmärksamhet överhuvud taget. Jag skulle gissa att över hälften av alla band, artister, kompositörer (upphovsmän) i min skivsamling (ca 2000 titlar) är helt okända för de flesta. Somliga av dom upphovsmän vars musik finns på dessa inspelningar har avlidit. Vissa nyligen, andra för hundratals år sedan. Men jag lyssnar ofta på musiken och det kommer jag att fortsätta med så länge jag lever. Det skulle aldrig falla mig in att göra mig av med min samling. Istället utforskar jag musikens värld och letar vidare efter för mig ännu okända verk och upphovsmän. Köper skivor med inspelningar av klassisk musik jag inte tidigare hört, letar, lyssnar och laddar hem via internet, går på konserter med nya band och gör vad jag kan för att aktivt söka min musik. Och det är inget som är unikt för mig, även om de flesta verkar ha ett mer passivt förhållande till musik och ofta nöjer sig med att lyssna på det de matas med via media. Och även om folk i allmänhet inte har ett så genuint och utpräglat musikintresse, eller kanske just därför, så är det viktigt att uppmuntra och göra det möjligt för musikskapare (inom alla genrer) att bedriva sin verksamhet. Kommersiell populärmusik må vara något som förbrukas och sedan glöms bort, men det gäller långt ifrån all musik. Man kan inte grunda skyddstidens längd enbart på livslängden för sådan musik.

Och var så snäll och skilj på musik och läkemedel.

Som jag har förstått det så gäller skyddstid för inspelade verk från det år inspelningen ägde rum och 50 år framåt. Det är det som kallas angränsande rättigheter. Skyddstid för själva upphovsrätten gäller upphovsmannens hela livstid och till och med 70 år efter hans dödsår.

Beträffande din fråga “Hur kan du motivera att Mozarts barnbarns barnbarn borde tjäna pengar på hans verk?” så undrar jag hur gamla människor blir idag. Om man ska kunna ärva sin farfars farfars far skulle det väl behövas en skyddstid på ett par hundra år? Har en så lång skyddstid överhuvud taget varit på tal? Eller jag kanske räknar konstigt? Och när det gäller min “syn på immaterialrättsliga skyddstider” så har jag inte sagt att jag menar att man ska förlänga skyddstiden inom alla områden där den används. Jag vet för lite om skyddstider och patent för att ha så mycket åsikter annat än när det gäller musik. Men när det gäller upphovsrätt för just musik så kan jag relatera till det och har många åsikter, eftersom jag själv är musiker och upphovsman.

Och jag sa inte att politiker bestämmer hur mycket jag får ta betalt för min musik, jag sa att det är tröttsamt att andra ska bestämma hur mycket jag får ta betalt. Det är mycket riktigt skivbolag, distributörer och exempelvis online-tjänster som erbjuder nedladdning av musik via internet som gör det. Men något borde göras för att ändra på att det är så. Väldigt många musiker och musikskapare känner sig maktlösa, lurade och överkörda av profitgalna skivbolag.

Jag ska försöka förtydliga genom att nämna ett exempel. Jag har medverkat på en inspelning där jag totalt sett har en upphovsrätt på ca 1/6 av de inspelade verken. De som gav ut skivan har genom att försätta det bolag som ursprungligen hade rättigheterna till inspelningen i konkurs. Sedan har man genom ett annat bolag köpt dessa rättigheter, sålt vidare till ytterligare ett bolag o.s.v.. På så vis har man utnyttjat kryphål i en lag, som skapats av politiker, och därmed undsluppit att överhuvud taget utbetala någon royalty till mig. Skivan har sålt i ca 50.000 exemplar, men det enda jag fått för mitt arbete är den mekaniska ersättning som betalas av NCB och en liten andel som avser framföranden och utbetalats av STIM. Med andra ord, indirekt bestämmer väl politiker allting? Jag känner väldigt många som medverkat på skivinspelningar av egenkomponerad musik och nästan alla har vid något tillfälle och i någon mån stött på problem som gjort att de känt sig lurade. Oftast har det handlat om att man fått för lite betalt, eller inget alls och möjligheterna för att få upprättelse är mycket små eftersom det är så dyrt att driva en process, och eftersom man ju inte har några medel att betala en sådan process med.

Lyckligtvis så tror jag att åtminstone de som verkligen bryr sig om musik och är genuint intresserade blir bättre och bättre på att själva söka den musik de gillar. På sikt tror och hoppas jag därför att man kommer att kunna kringgå och så småningom kanske t.o.m. helt slå ut de mellanhänder som bara existerar genom ett rent profit-intresse. Men det kommer inte att vara ett resultat av politiska beslut utan av människors envishet och kärlek till musik.

Det du säger om att skyddstiden för läkemedel borde vara längre än för ett musikstycke, eftersom det krävs oerhörda forskningsresurser för att få fram en ny medicin, tycker jag också är ett dåligt argument. Dessa resurser betalas väl ofta av investerare? Ingen av alla de musikskapare som jag känner får någon som helst ekonomisk hjälp i sitt skapande, utan klarar sig helt på egen hand.

Nej, Mozart tjänade sannerligen inte mycket på sina musikaliska skapelser under sin levnadstid. Bortglömd och dumpad i en massgrav var det dåvarande resultatet av hans livsgärning. Däremot har det sedan, långt senare, uppstått ett enormt sug efter hans musik då tiden har visat att den var genialisk. Med detta i tanke, Johan, känns det som ett stort hån mot alla som skapar ett musikaliskt verk när ni vill försämra ännu mer i upphovsrätten.

Man måste skilja på upphovsrätt och äganderätt, säger du. Det har du väl iofs rätt i, men varför kan man då inte säga att en person som har skrivit ett musikstycke borde väl då också ha ÄGANDErätten till det? Och då få alla de rättigheter som andra “produktmakare” får?

Nej, jag tror sanningen till största del ligger i att folk fortfarande inte tycker att det vi håller på med är ett riktigt jobb. Och därför inte heller behandlas med samma respekt som andra branscher och andra producenter. Speciellt i Sverige.