Igår var det en nyhet om att 89 f.d. riksdagsledamöter och EU-parlamentariker tillsammans fick ut drygt 2 mkr i garantibelopp under september månad. Av de 131 ledamöter som lämnade riksdagen 2006 fick fortfarande 61 ut garantipengar, dvs har inte fått något annat jobb som ger så hög lön att hela garantibeloppet räknas av.
Personligen har jag aldrig ens funderat på några garantibelopp. Så fort någon börjat prata “riksdagspensioner” så har jag slagit dövörat till. Jag har 31 år till ålderspension så det känns inte direkt aktuellt. Men självklart tycker jag att det är anmärkningsvärt dåligt att inte fler ser till att försörja sig själv istället för att få ut garantibeloppet. (Det ska också sägas att några av personerna bara får några hundralappar i månaden.)
Idag har jag läst tidningen Riksdag & Departement som gjort granskningen och i bildtexten i tidningen hittade jag en mycket intressant text som ställer nya frågor: “Bland dem som fick inkomstgaranti finns 43 socialdemokrater, 15 vänsterpartister, 11 miljöpartister, 10 moderater, 5 kristdemokrater, 2 centerpartister, 2 folkpartister och 1 politisk vilde”
Det betyder att 70 av 89 som får garantibeloppet är från oppositionen. (Jag har inte räknat fel, den politiska vilden är Gudrun Schyman och hon räknar jag in i vänsterpartiet eftersom hon blev invald för dem.) 70 av 89! Det betyder att endast 19 av 89 är från alliansen.
En del av skillnaden kan kanske förklaras av att oppositionspartierna gick bakåt i valet 2006 och att det därför blev fler som tvingades sluta, men det kan knappast förklara hela skillnaden. Att ett litet parti som vänsterpartiet har 16 f.d. ledamöter med inkomstgaranti medan ett stort parti som moderaterna har 10 är ologiskt.
Förklaringen måste på något sätt vara att f.d. allianspolitiker får, skapar eller tar jobb i större utsträckning, är helt enkelt mer attraktiva på arbetsmarknaden och startar oftare eget företag.
Jag önskar att någon journalist skulle dyka djupare i frågan. Varför sitter det 70 gamla socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister och lyfter inkomstgaranti medan det bara är 19 från alliansen.
Kan det kanske vara så enkelt att det för en arbetsgivare som, på den privata sidan i vart fall, oftast är borgerlig, inte vill ha bråkiga vänstermänniskor som kan misstänkas uppvigla de andra arbetstagarna?
Det är väl ungefär samma orsak som att det kan vara svårt för stridbara fackliga företrädare att få jobb inom sin bransch ifall de tvingas sluta på den arbetsplats där de byggt sin fackliga “karriär”. Arbetsgivarna vill ha lugn och ro och inte nån som ifrågasätter saker och det gäller nog såväl privata som offentliga.
På den borgerliga sida är det väl snarare tvärt om, med en borgerlig partiaktiv kan arbetsgivaren räkna med nån som är lojal och har deras perspektiv på verksamheten.
Vad gäller startande av företag så finns det nog också där en form av klassmässig eller kulturell förklaring. Borgerliga politiker kommer nog oftare ur förhållanden där det finns en tradition av företagande, och då är det betydligt lättare att våga sig på det, medan socialdemokrater i vart fall fortfarande i större grad har ett ursprung i arbetarklassen där såna äventyrligheter aldrig legat nära till hands.
Säkert en del av förklaringen. Samtidigt har ju alla som väljs in i riksdagen rätt att vara tjänstledig från sitt jobb och när riksdagsuppdraget tar slut så har man rätt att gå tillbaka till jobbet.
Jag minns ett inslag på TV för ett drygt år sedan. De intervjuade människor som inte hade annan inkomst än denna garanti från riksdagen. Bland de intervjuade var en vänsterpartist, som påstod sig spendera sin tid med att måla. Och hon erkände att hon, eftersom hon kunde göra detta, var väldigt priviligierad. När journalisten frågade om vänsterpartiet skulle avskaffa privilegier hade hon inget svar. På ingen tid alls, och beroende på en enda partimedlems svar, sjönk vänsterpartiets trovärdighet till under noll i mina ögon.
Uffe, du har såklart helt rätt. Om man har möjligheten att gå hemma och göra något man trivs med, som t.ex. att måla, istället för att söka ett jobb så krävs det ingen Einstein för att förstå att motivationen att söka nytt jobb minskar.
(Jörgen, det är nu du ska argumentera för att sänkt ersättning inte alls påverkar i vilken omfattning folk börjar jobba….:-)
Nej Johan,
det är nu du ska beklaga den stackars vänsterpartisten som genom denna “bidragsfälla” har “fastnat i ett utanförskap” och argumentera för att om hon bara blir tillräckligt hungrig så kommer hon också förstå att det egentligen är mycket bättre att steka burgare på MackieDee än att måla.
Självklart ska det ställas krav på f.d. riksdagsledamöter att de ska söka jobb, precis som för alla andra.
Haha… det kan ju ha lite att göra med vilken nivå det är på ersättningen från början också
Om jag fick MER pengar för att inte jobba än att göra det så skulle jag nog också kunna hitta på nåt kul att göra. Jobba ideellt tex.
Men just den situationen gäller ju inte direkt om man går på a-kassa.