Att jag bara tar upp 3., och förändringar av den, betyder inte att de övriga är Ok. Samtliga 3 punkter som jag ser det är var för sig skäl att riva upp lagen.

Jag har nu lyssnat igenom hearingen en gång till med specifikt fokus på transit-filtrering, och absolut inget motsäger vad jag påpekat. Jan Nilsson uttalade sig såvitt jag kunde höra enbart om IP-filtrering, Håkan Kvarnström uttalades sig vid ett tillfälle, på fråga från Magnus Persson (c:a 20 minuter från slutet), om huruvida det var möjligt att filtera email på transit eller inte, med ett oförbehållsamt “Nej.”

Sedan konstaterade jag också, när jag lyssnade om det, att Håkan Kvarnström svar verkade genomsyras av att han precis som jag verkar se oerhörda problem i att implementera en (till 99%, han påpekade att 100% inte går) korrekt fungerande IP-filtrering i realtid. Han försöker, precis som en orolig mellanchef som fått en omöjlig uppgift förelagd sig, på ett försynt sätt påpeka att hans erfarenheter säger det här kommer inte gå att göra som projektledaren tänkt sig. Resultatet kommer att bli antingen corner cutting och/eller fördyringar samt våldsamt försenad tidplan. (Jag får också ett klart intryck av att Håkan Kvarnström har väsentligt bättre grep om detaljerna än Jan Nilsson. Och man kan med fog säga att “The devil is in the details” i det här fallet.)

Jag skulle tro att Håkan Kvarnström instämmer i allt väsentligt rörande tekniken i min kommentar #31 ovan, med undantag av att han antagligen inte vill ha någon uppfattning om min gissning på 10%.

Att email och all annan internetkommunikation skall ha samma grundlagsskydd som brev är ju självklart för alla oss som sysslat med internet i åtskilliga år, så även där har du helt rätt.

Att skylla på att Posten öppnar vissa försändelser (nästan alltid paket — ytterst sällan vanliga brev) är ju lika okunnigt som att skylla på att en del fläker ut sig på olika communities på internet eller att Google, banker med flera har mängder med information om oss.

Det är en himmelsvid skillnad mellan sådana risker som man är medveten om, och där det är enstaka företag som saknar möjlighet att skapa sig en helhetsbild å ena sidan, och å andra sidan att staten, med sitt våldsmonopol och allt vad det innebär, skaffar sig en totalbild.

Det kusliga är att så många riksdagsledamöter har barn, men ändå verkar de inte kunna stanna upp för att fråga sig “hur skulle mitt barn ha röstat om det varit tillräckligt gammalt?”. För detta är ju faktiskt en fråga som kommer att drabba även dem, och det i allra högsta grad, om några decennier — bara det att de fick aldrig någon möjlighet att rösta om det.

När kablarna väl är inkopplade kommer de aldrig att kopplas ur igen, med mindre än att vi medborgare spränger bort skiten, så detta är något kommande generationer får dras med om ingen sätter stopp redan nu.

Brev är skyddade – oavsett att Johan påpekar att vissa brev faktiskt öppnas, så ånjuter de ett väldigt starkt skydd, just eftersom de är sinnebilden för privat förtrolig kommunikation.

Elektronisk kommunikation är inte skyddad, för de som sitter i beslutande positioner har helt enkelt inte fattat förflyttningen av kommunikationsflödena (är min gissning).

Att jag försöker “översätta” den elektroniska kommunikationen till motsvarande postmotsvarighet är för att försöka visa på det absurda: Ingen skulle acceptera att vår post hanterades på det här sättet. Ingen skulle ens komma på tanken att lägga ett sådant förslag.

Så varför går det an med nutidens förtroliga kommunikation? Varför är exakt samma meddelande fritt fram att avlyssna om det går i kabel, men inte om det går i kuvert?

Denna verksamhet, som alltså inte omfattas av lagen om försvarsunderrättelseverksamhet, kan enligt propositionen “innefatta inhämtning av information, t.ex. om mellan vilka viss kommunikation äger rum”.

Den enda begränsningen av denna verksamhet är (se avsnitt 7.3.2) att den får bedrivas “om det är nödvändigt för försvarsunderrättelseverksamheten”. Inte speciellt betryggande som jag ser det.

Se http://stoppafralagen.nu/node/202.

Det är helt rätt, som ett flertal skribenter redan påpekat, att det blivit för mycket detaljsnack. Anledningen till att diskussionerna leds ner på teknisk detaljnivå är ju bland annat en medveten strategi i enlighet med det numera välbekanta ukaset från Reinfeldt.

Låt oss i stället backa först ett steg. Låt oss skita i integritetsaspekten — även om det skulle vara intressant att få höra varför ingen reagerat över det blotta faktum att de här lagarna behöver så många (30 + 10?) lappar för att “stärka integriteten”. Är inte det ett tydligt tecken på att lagförslagen redan från början var långt ute och seglade på ett veritabelt gungfly av grundlagsvidrigheter?

Låt oss i stället till att börja med nämna svenska folkets urgamla rätt till förtrolig kommunikation. En rätt som är själva fundamentet till en fungerande demokrati och människors känsla av frihet. Det är ju denna rätt som kränks när samverkanspunkterna kopplas in, förstår du verkligen inte det?

Låt oss sedan backa tillbaka ytterligare ett steg. På vems mandat är det regeringen driver igenom detta missfoster? Är det väljarnas? Uppenbarligen inte. Är det årsmötets (som väl även i politiska partier är högsta beslutande organ)? Nej, inte det heller! Tvärtom stod det klart och tydligt i centerns valmanifest att ni var emot FRA-lagarna. Så vems då?

Alliansen väljer alltså att ta strid för en fråga som inte ens tillhörde de frågor något av era partier gick till val på. Vad i Hela Fridens Namn är det för prioritering??? Särskilt med tanke på att ni backat på ett flertal punkter som ni gick till val på.

Fullständig härdsmälta. Ni borde IMHO sparka den eller de personer som lagt upp de riktlinjer som lett till detta katastrofala beslut.

Eftersom det finns, minst sagt, lite olika uppfattningar om trafikdatan sa ska jag forsoka fa klarhet genom att fraga lite folk som borde veta.

Frågan om huruvida insamlande av trafikdata ska betraktas som avlyssning behandlas f.ö. i det amerikanska rättsystemet f.n., inte helt oväntat med NSA inblandade…

Det där skulle jag säga är en missuppfattning. Det finns en hel del svenskar som har sina mailservrar i både Danmark och Norge, samt troligen även Finland, och dessutom en hel del mailhanteringstjänster samt Webmail som är placerade i US och UK. Det är en hel del kommunikation från våra nordiska grannar, även Danmark, som går i transit via Sverige för att komma till US och UK. (Och det är också därför FRA-lagen innebär ett betydande avbräck för svenska Internettjänster.)

Att öppna vanliga brev är visserligen allvarligt, men kan aldrig ske i en större skala. Med exponentiellt tilltagande datorkapacitet och tillgång till en stor del av all trafik finns däremot knappt någon gräns för vad som låter sig göras. Informationen om enskilda kan bearbetas och sparas i databaser för att användas senare; miljontals brev kan sökas igenom på en sekund för att finna vem som läker hemliga dokument till media. Politiska motståndare kan övervakas för att utröna hur de avser lägga upp valtaktiken. Det enda skydd vi har är en lagtext som vi får lita på följs.

Och det blir värre. I lagtexten finns det inga tydliga hinder för att sätta upp stora databaser över vem som kommunicerar med vem. Med en knapptryckning vet FRA kanske mer om en person en vad denne gör själv. Någon klar reglering för behandling av metadata finns inte.

Överföring av trafik till hemliga statliga myndigheter bör, precis som i Tyskland, endast ske när det finns särskilda skäl. Att överföra all trafik hela tiden oavsett hur säkerhetsläget ser ut, är inte förenligt med liberala grundvärderingar och i sig ett hot mot demokratin.