Jag skulle vilja sammanfatta, eller snarare utveckla det jag skrev i min tidigare kommentar.

I normala fall, när debatten och samhället är vid sunda vätskor, så lagstiftar och reglerar vi handlingar. Vi dömer folk för handlingar som utförts, inte sådana de bara kunde ha utfört. Men det vi sett rasa i vissa debatter nu handlar inte om detta, debatten har i många stycken inte varit sund. Flickan är död och en skäligen misstänkt sitter bakom lås o bom. Vad vissa begär nu är att staten skall agera repressivt mot personer på förhand, mot rent imaginära handligar som inte är begångna och bara förekommer som ett hot i debattörens egen fantasi. Ungefär som det där livrädda landet i väster som sysslar med “Preemtive strikes” mot andra länder (åtminstone motiveringarna går i de banorna även om det i egentligen kan handla om något annat ljusskyggt). – Jag gillar inte min granne, jag tror han vill mig illa, så det är bäst att jag på förhand straffar honom för säkerhets skull.. – Sådan “trygghet” leder ofelbart till motsatsen.

Problemet ligger på det psykologiska planet hos den rädde. Boten man söker mot sin egen rädsla går ut över tredje person, och till råga på allt vill man ha statens hjälp med det! – Jag och mina barn skall ju inte drabbas. Där någonstans inser man att man gör sig själv en otjänst om man låser in sig själv och sina barn på grund av sin egen rädsla, som då riktas mot andra lämpliga objekt med starka stigman som kan vara svåra att ta i försvar genom den kollektivism stigmat inbjuder till i debatten. Den rättrådige anklagas för att försvara det onda när denne argumenterar för det rättfärdiga.

Men mot psykologiska problem hjälper inte lagstiftning och “hårdare tag”, och det är i detta som det farliga föds. För när det vidtas repressiva åtgärder mot handlingar som ännu ej är begångna, ett handlande byggt på tro, så betraktas inte personen längre som oskyldig tills motsatsen bevisats och då är rättfärdigheten borta. Poff. Babyn slängdes ut med badvattnet. Jämförelsen med trafiken blir i detta mycket talande, för trafiken är något man själv deltager i. Trafiken är inte per definition ond och föder därmed inte samma rädslor, och när rädslan inte styr så klarar man rent psykologiskt riskanalysen och kan väga gott mot ont. Resultatet av bedömningarna blir då mycket annorlunda.

Men jag har svårt att tro att någon som har kapacitet att begå ett antal sexualbrott och två mord inte skulle kunna diagnosticeras som potentiellt farlig vid en ordentlig psykutredning, en så pass störd personlighet måste ju gå att känna igen. Och då tycker jag att det borde finnas regler att tillämpa liknande de jag pratade om i min förra kommentar.

Farligheten är ju inte ett eller noll, det måste ju finnas ett antal mellanlägen, och professionella psykologer borde kunna göra en bedömling om var på skalan en viss individ ligger, och rekommendera åtgärder som kan ge effekt och samtidigt ligger i balans mellan farlighet och frihetskränkning.

Fast samtidigt, frågan är hur långt vi kan gå för att skydda oss mot de som är en på miljonen, är det rimligt att bygga upp det här för att minska risken att möta den här typen av mördare från 0,0001% till 0,00005%?

Jag vet faktiskt inte, det dödas ca 1 barn i månaden i trafiken och det anses som oundvikligt, och inga tusentals människor tänder ljus för dem. Det kanske helt enkelt inte går att skydda sig mot att en och annan farlig galning kan gå lös och att den ytterst lilla risken att stöta på en sådan är nåt vi får leva med…

Lag (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård

3 § Tvångsvård får ges endast om

1. patienten lider av en allvarlig psykisk störning,

2. patienten på grund av sitt psykiska tillstånd och sina
personliga förhållanden i övrigt har ett oundgängligt behov av
psykiatrisk vård, som inte kan tillgodoses på annat sätt än
genom att patienten är intagen på en sjukvårdsinrättning för
kvalificerad psykiatrisk dygnetruntvård, och

3. patienten motsätter sig sådan vård som sägs i 2 eller det
till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad
anledning att anta att vården inte kan ges med hans samtycke.

Tvångsvård får inte ges, om patientens psykiska störning enligt
första stycket 1 utgör enbart en utvecklingsstörning.

Vid bedömning av vårdbehovet enligt första stycket 2 skall även
beaktas, om patienten till följd av sin psykiska störning är
farlig för annans personliga säkerhet eller fysiska eller
psykiska hälsa.

Nästa fråga som jag tycker är mer aktuell är huruvida det ska finnas mellanlägen mellan att vara fri och psykiatrisk tvångsintagen. Det kan handla om tvång om medicinering (det finns de som kan leva helt normalt i samhället om de tar sin medicin, men blir fullkomligt galna och farliga om de slutar med medicinen), det kan handla om anmälningsplikt (t.ex. i fall där någon dömts för systematisk förföljelse, stalkning, och sedan släpps ut) och det kan kanske handla om fotboja under en övergångsperiod (t.ex. under tid för villkorlig frigivning). Men med detta sagt så hade inget av det hjälpt Engla. Med det som rättsväsenden visste och med det som eventuellt psykiatrin, sjukvården, sociala myndigheterna visste (vad som är känt) om Anders Eklund så finns det ingen grund för att han inte skulle ha levt ett fritt liv i samhället. Inte ens de närmsta kunde ana. I tidningarna har vi kunnat läsa om hur vänner lät honom passa deras barn och hämta på dagis ibland.

Det är oerhört enkelt att vara efterklok, att nu i efterhand säga att Anders Eklund var livsfarlig och därför skulle ha varit inlåst. Självklart, han är mycket sjuk och farlig. Självklart, en man som mördar och sedan äter en korv och skrattar är så sjuk att han ska vara inlåst för mycket lång tid framöver. Men det var ingen som visste. Det finns de som säger att de anade. Men människor kan inte låsas in för att någon anar att de har en skruv lös, “han var sexfixerad”, eller något annat.

Till sist måste jag åter skriva om den f.d. justitieministern som glömt bort att han hade ansvaret (jag hoppas att han insåg det då). I TV4:s morgonsoffa så försökte Thomas Bodström förklara att den nuvarande regeringen inte tagit tag i frågan. Han glömde dock berätta att han själv inte gjorde någonting på en hel mandatperiod. Psykansvarsutredningen kom 2002 och sedan låg den på Bodströms departement hela förra mandatperioden utan att någonting hände. Någon som är förvånad?

Det finns betydligt viktigare saker att bry sig om här i världen. Svältande barn i Afrika är ett bra exempel!

Alla människor är lika värda, eller?

Något som däremot borde vara automatiskt vid sexualbrott och grova misshandelsfall borde vara någon form av psykiatrisk behandling och utredning tycker jag. Den typen av brott tror jag alltid är en indikation på nån form av allvarlig personlighetsstörning, och det borde även göras nån form av seriös utvärdering av ifall det handlar om en individ som borde övervakas vidare.

Fotboja av “medicinska skäl” kanske i så fall skulle vara befogat i vissa fall som dessa? Alltså inte som straff utan som ett externt samvete för den som har ett svagt sådant inbyggt? Inte som en begränsning av rörelsefriheten, utan bara för att de ska veta att det är möjligt att kontrollera ifall de varit på plats när ett brott av den här typen hänt. En manick som loggar var de befinner sig med jämna mellanrum bara. Möjligen skulle det hindra vidare brottslighet ifall individen är rationell nog att vara rädd för att åka fast.

Jag tycker egentligen inte om tanken, det är en oerhörd integritetskränkning för individen, men kanske samhället ska ha rätt att göra den frihetsinskränkningen för de som har den typen av störning och upprepade gånger visat att de inte har den impulskontroll och förmåga att interagera med sina medmänniskor som vi andra kan kräva?

Givetvis skulle det bara gälla de där en noggrann psykiatrisk utredning visar att de verkligen har en personlighetsstörning som medför att det finns betydande risk de inte klarar att sätta gränser för sitt eget handlande på egen hand.

Ändå glömde jag ett av de panikförslag som jag tänkte på innan jag började blogga, DNA-register över hela befolkningen.

Jag ska också säga att SvD:s ledarblogg inte någonstans skriver uttryckligen att de förordar fotboja på livstid. Jag har fått ett mail från ledarredaktionen om detta och det är helt rätt.

Men han (Per Gudmundson) utgår från att domen 1995 skulle ha kompletterats med krav på fotboja och han utgår från att detta skulle ha hindrat Anders Eklund från flera brott inklusive mordet på lilla Engla. Då måste han alltså mena att det skulle vara fotboja i minst 13 år. Det är visserligen inte på livstid, men det är väl osannolikt att “fotboja efter avtjänat straff” skulle dömas ut tidsbegränsat till 15 år eller 20 år. Vi har inte ens så långa tidsbegränsade fängelsestraff i straffskalan för mord, utan då blir det livstid som utdöms.

Per Gudmundson skriver också om Eklunds möjlighet till “ett normalt och fridsamt liv med övervakningen som enda inskränkning”. Om han inte menade fotboja på livstid så har han uttryckt sig ytterst oklart. Jag är säkert inte den enda som tolkat blogginlägget på det sättet.

Jag vet att detta är slitet, men jag tror att det förtjänar att upprepas: Friheten och rättsäkerhetens pris är att en å annan buse går fri. Hellre en massa misstänkt folk lösa på stan än en enda felaktigt dömd, i synnerhet då gällande så allvarliga saker som att av staten bli oskyldigt märkt för livet. Kainsmärken som aldrig försvinner har inte i en rättstat att göra.

Effektiviteten i brottsbekämpningen får inte gå ut över andra värden i smahället som på sikt resulterar i att den motverkar sitt syfte och föder ett mycket otäckt samhälle där ändamålen tillåts helga medlen. Ett samhälle byggt på mardrömmar och spekulation om det onda där kollektivismen härskar och folk stigmatiseras.

Debatten är djupt tragisk när den baseras på mardrömmar, och den leder obönhörligen fel eftersom man inte kan motbevisa en spekulation på förhand. För en mardröm är inte mer verklig än vad andra drömmar är, skillnaden är att den har en rädsla vidhäftad som inte är lika lätt att vifta bort som en lika imaginär förhoppning om något gott är. Därmed dränks visioner om något bättre i rädslan för det onda och man styrs av sin rädsla som lätt hugger huvudena av precis de ideal man annars är för. Farhågor är inte mer sanna än drömmar, men ens handlingar sprungna ur farhågor är verkliga, lika verkliga som kensekvenserna av dessa handlingar.

Rädda människor är farliga människor, och jag tycker mycket synd om de barn som tvingas växa upp med trygghetsknarkande föräldrar som aldrig kan mätta sitt trygghetsbegär eller lägga band på sina mardrömmar. Jag bävar för vad det blir av sådana barn, överdrifter brukar slå över i sin raka motsats.

Att låta sig styras av rädslor leder till en repressivitet som riskerar kasta alla våra ideal och rättsprinciper på soptippen. Rädslorna leder till negativa spiraler som bara föder mer rädslor, tillslut står vi där och kan inte längre utgå från att folk skall betraktas som oskyldiga tills motsatsen bevisats eftersom precis varenda människa är kapabel till våld om förutsättningarna faller på plats. En trygghetsnarkomani där mycket otäcka statliga “beskyddare” riskerar uppstå.

Vad är det som gjort att vi som samhälle uppenbarligen har börjat glömma det som inte fick glömmas? Jag tycker mig gång på gång se allt fler tecken i skyn på att det är på väg att hända igen. Den absolut största faran för ett samhälle, är medborgares spekulerande rädslor.