I vems ögon?

I allmänhetens ögon är det inte, som jag ser det, absolut. Det gäller bara om lagens upprätthållare har legitimitet. För närvarande håller jag i stort med dig, men om den utveckling vi har (haft?) i Sverige så riskerar svaret bli allt mer tveksamt. Och Rödeby (i allmänhet, inte specifikt dödskjutningen) ligger nära gränsen, då man begärt att medborgarna ska riskera sina liv och hälsa utan att få tillräckligt tillbaka. Tyvärr.

(Att familjen var utsatt för trakaserier verkar snarast vara en förskönande omskrivning, och om mannen i Rödeby tog lagen i egna händer är inte klarlagt än. Rättsväsendets behandling av mannen som sköt säger och kommer att säga mycket mer om rättsväsendets tillstånd än om han som sköt – det var en hederlig människa som placerades i en omöjlig situation, och det ska inte finnas en acceptans av att straffa hederliga människor som beter sig på ett rimligt sätt. Ska bli intressant att se hur rättsväsendet hanterar detta uppenbara genomslag, men det ser inte bra ut hittills; uppenbarligen saknar åklagarmyndigheten i Karlskrona insikt i det faktum att de och polisen varit en aktiv del i skeendet som ledde till dödskjutningen skulle innebära någon form av jäv.)

För det andra: Det är inte acceptabelt att ta lagen i egna händer. Det har inte blivit bättre för den trakasserade familjen efter det att hagelbössan plockades fram.

För det tredje: Att se sitt barn, och hela familjen, trakasseras utan att kunna göra någonting åt det. Känslan av hjälplöshet. Det är inte omöjligt att förstå att pappan till slut tappade omdömet.

Nu verkar det vara slut med demokratin i USA. Väldigt mycket folk i USA har ropat efter “impeachment” (vad vi tidigare kallade för riksrätt – det republikanerna utsatte Clinton för ang. Monica Lewinski) för sådant som Bush & co. utsatt den amerikanska befolkningen för, allt från Guantanamo, tortyr till övervakning av oskyldiga amerikaner. Nu fick jag se ett kort tal av den politiskt engagerade juristen Ralph Nader om när 13 städer i Massachusetts överlämnade sina krav på riksrätt till den demokratiske kongressledamoten John Olver, med begäran att han skulle föra fram kravet på riksrättsåtal i kongressen, då vägrade Olver “eftertryckligt” med orden: “.. [the withehouse] wuold attack Iran from the air, declare national emergency, institute martial law and call of the 2008 elections if the democrats would initiate impeachment”

Detta, mina damer å herrar, kallas att lägga sig platt, och därmed låta demokratin dö. Se videon.

Jag förstår hur du menar

Men som en person som faktiskt ibland kör sin helt egna linje (i dessa fall med goda skäl) och då inte får sitta med vid bordet så måste jag nog säga att det bara är delvis rätt. Om man har rätt och verkligheten kommer ikapp så kan effekten bli dramatisk. “Be always sure you are right, then go ahead.” – Dave Crockett

> Med andra ord måste man “sitta med vid bordet” för att nå någonstans.
> Vilken politiker är bäst? Den som sitter med och får genom A och B men inte
> C eller den som inte sitter med och inte får genom varken A, B eller C?
>
> Självklart finns det situationer där den möjliga kompromissen är för dålig för
> att försvara och då är det bättre att ställa sig vid sidan och säga nej, vi ställer
> inte upp, än att få genom någon liten skitsak som i helheten inte betyder
> så mycket.

Bra. Vad vi diskuterar är alltså var ribban ska ligga.

Vi har i dagsläget en situation där respekten för myndigheter är klart minskande, då man glatt stiftar lagar utan folklig förankring och bygger ut möjligheterna att övervaka befolkningen. När det visar sig att massövervakningen inte på något sätt hjälper normala medborgare så kommer rekylen att komma. Gäller både fartkameror, massavlyssning och intrågsundersökningar. (Alla saknar den utlovade positiva effekten, alla drabbar huvudakligen hederligt folk istället för rötäggen.) Själv har jag fartkameravarnare, krypterad förbindelse till en utländsk mailserver och vägrar betala för något som kan stödja musikindustrin. Än så länge surfar jag inte via proxy, men det kommer nog att ändra sig om FRA-lagen blir verklighet.

Vad som saknas är ett rättsväsende som ger hederligt folk valuta för pengarna. Dödskjutningen i Rödeby är ett tydligt exempel på att man inte får det, men jag har inte sett någon rikspolitiker kommentera det, trots att det så fullständigt uppenbart gått snett i myndighetsutövningen. Eller är alla rädda att sluta som Siw Persson?

Vi har som land lämnat iväg en stor del av vår självständighet när vi gick med i EU-sammarbetet 1 januari 1995.

Det är heller inte sant att det bara är Sveriges riksdag som kan stifta svensk lag.

Det finns en stor mängd rättsfall som behandlar vad som har horisontell direkt effekt, eller vertikal direkt effetk och så vidare.

Ett direktiv innebär normalt att Sverige har en skyldighet att implementera direktivet så att dess syft uppfylls. Är de enskilda artiklarna tydliga och klara kan de ändå ha direkt effekt – i den mening som innebär att till exempel att ett företag kan kräva att få i information om det nu står det i EG-direktivet.

Det sjuka är också att EG-domstolen är som sagt enda uttolkaren av EG-rätt och har också i flera fall utökat sin egen makt.

Vi kan inte längre välja om vi ska vara medlemmar i EG eller inte – inte som en enskild individ i alla fall. Lika lite som vi som enskild individ kan välja att vara en medlem i landet Sverige. Eftersom vi nu ÄR både medlemar (medborgare) i Sverige och (snart EG-medborgare?)med i EG har vi att följa de lagar som läggs på oss.

När odemokratiska lagar och beslut vi inte tycker om läggs på oss måste vi arbeta för att göra dem demokratiska. När vi ska förändra dessa beslut kan vi inte själva låta bli att vara demokratiska – det är ju det som kommer att vara legitimiteten.

Måhände blev folket lurat 1994 – men vara med i EG – det ville de uppenbarligen. Då är det bara att acceptera direktiven och att uppmuntra de som arbetar för att göra sammarbetet mera demokratiskt och minimalistiskt.

cheer cheer cheer!

Självklart har du också en del fel…:-).

(Olle Eriksson, när jag skriver så, “du har fel”, så betyder det att jag TYCKER att Steelneck har fel. Jag påstår inte att jag alltid har rätt och jag skulle aldrig döma någon som människa för att han eller hon inte tycker som jag, aldrig i livet. Du behöver inte oroa dig, jag lyssnar på andras åsikter, det är en oerhört viktig roll för en politiker. Men när man debatterar saker, som här på bloggen, så blir det oftast svart eller vitt. Jag ska tänka på att försöka framställa mig själv som mer ödmjuk. Dock tror jag att de flesta som läser här på bloggen vill har så raka och tydliga inlägg som möjligt.)

Steelneck igen, du behöver inte betvivla att jag har en vision som jag arbetar för att nå. Lyckligtvis sammanfaller den i princip med Centerpartiets (ni hade nog varit mer överraskande om jag skrivit motsatsen). Läs gärna Centerpartiets idéprogram (det har dock några år på nacken och behöver uppdateras i vissa stycken).

Det skulle vara intressant att höra vilka hot jag målar upp, har jag använt “retoriska halmgubbar”? När vi diskuterade FRA så kan jag villigt medge att jag tog upp hotbilden, men jag anser inte att jag målade upp några hot som inte är verkliga hot som svenska medborgare bör förvänta sig att Sverige som stat ska reagera mot. Alltså inga retoriska halmgubbar.

När du sedan åberopar befolkningens motstånd mot upphovsrättsdirektivet så funderar jag på om du förlitar dig på samma argumentation när det gäller “trygghetsnarkomanin”. Min upplevelse när jag är ute och pratar med folk är att de vill ha ännu mycket mer åtgärder för att öka tryggheten, inklusive allt från övervakningskameror till elektroniska fotbojor på alla som någon gång begått brott.

När det sedan gäller “sitta-med-vid-bordet-mentaliteten” så är det mer komplicerat än du vill göra det till. Jag har definitivt en släng av den mentaliteten, och jag menar att det är fullkomligt nödvändigt om man ska kunna nå någonstans alls i det politiska beslutsfattandet. Det handlar om att kunna nå nödvändiga kompromisser. Har man inte egen majoritet så måste man komma överens med andra. Ofta har inte “de andra” samma uppfattning som jag och då krävs det kompromisser.

Alternativet till kompromisser är att man stenhårt i alla lägen alltid kör sin egen linje. Och följaktligen aldrig får genom någonting. De andra kommer att välja andra samarbetsparter om man är omöjlig att förhandla med. Det är knappast så att de säger: “Aha, Johan har rätt (där ser du Olle, jag har förstått det…:-), då gör vi som han vill”.

Med andra ord måste man “sitta med vid bordet” för att nå någonstans. Vilken politiker är bäst? Den som sitter med och får genom A och B men inte C eller den som inte sitter med och inte får genom varken A, B eller C?

Självklart finns det situationer där den möjliga kompromissen är för dålig för att försvara och då är det bättre att ställa sig vid sidan och säga nej, vi ställer inte upp, än att få genom någon liten skitsak som i helheten inte betyder så mycket.

Jag är övertygad om att mina väljare röstat på mig för att jag ska uppnå så mycket som möjligt av det jag gick till val på.

Någon motsättning mellan att ha en vision och vilja nå fram till bra politiska beslut, som du framställer, kan jag inte se.

När politiken inte har några visioner och reella mål mot någonting bättre, så har den bara rädsla som sin enda agenda. Förr trodde man åtminstone på något, något bättre man strävade emot. Men det vi ser idag är ett samhälle som inte tror på någonting, och ett sådant samhälle är i synnerhet rädd för de som tror på och strävar efter något, och klistrar gärna på dem etiketter som fanatiker eller nåt i den stilen. Detta leder till en ond spiral, där de med visioner om något bätte avfärdas enligt nyss sagda. De med de största rädslorna och farhågorna blir de som styr.

Att måla upp hot med en vidhängd lösning på det just uppmålade hotet är besläktat med “straw men-argumentation”, där man bygger upp en retorisk halmgubbe som man sedan slår omkull och använder som ett (fiktivt)motargument mot det som diskuteras. Det innebär en förändring från välgrundade beslut till spekulerande “tänk-om…-beslut”, och det kortsluter hela vårt system av oskyldig tills motsatsen bevisats. För hur skall någon som ser fel slutsatser dras, som baserats på en tom farhåga, kunna motbevisa den spekulationen? En förändring från “what is” till what if”. Det är en rent ut sagt farlig utveckling, en trygghetsnarkomani som ofta är kontraproduktiv och leder in grundläggande frihetsbegrepp i en accelerande ond spiral. Tips, Oscar Swartz har just bloggat om den trygghetsnarkomani vi ser som tar sig uttryck i moralpanik.

Ur detta uppmålande av hot föds “preemptive strikes”, spekulerande politik som bygger på rädsla. Skjut först fråga sen – Jag gillar inte min granne, jag tror att han vill mig illa, så det är bäst att jag går dit och slår honom på käften innan han slår mig. Man kan ju stilla undra hur de är uppfostrade som tänker så.. Detta gäller i allt högre grad och som vanligt ligger USA steget före. Inte ens FNs vapeninspektörer ju kunde klä av den “nobla” lögnen om “Weapons of mass destruction”, samma sak lär hända med IAEA och Irans kärnkraftsprogram. Lyssna på Bush eller någon annan neokonservativ amerikansk politiker med detta i bagaget, de neokonservativa straussisternas spekulations-policy med uppmålande av hot istället för visioner är väldigt uppenbar. Med lite påläsning om ideologin så har man fog för att undra hur mycket “terrorism” som egentligen är false flag operations i politiskt enande syften. Sådana operationer brukar normalt se ut som terrorism för de icke-invigda enligt fredsforskaren Ola Tunander. Tyvärr ser jag ibland lite av detta uppmålande av hot istället för visioner om något bättre hos dig Linander, men jag tror att det mest beror på avsaknad av visioner kombination med en “sitta-med-vid-bordet” menatalitet istället för någon uttalad vision.

Straussism förresten.. Det är en ideologi där hotet upphöjs till närmast religion, hot för att ena nationen så att befolkningen ställer upp, staten går före allt och för dessa syften används “noble lies” och “deadly truths”. Här något riktigt skrämmande, en kanadensare som identifierar hur straussismen kunnat infektera hela västvärlden genom USAs administration och dess industrimilitära komplex, och ger en historisk genomgång av dess rötter, men även en titt på framtiden från en kanadensisk horisont. BBC har också gjort en 3 timmar lång och prisbelönt dokumentär om det här, Power of nightmares – The rise of the politics of fear. Jag hoppas att den kommer att sändas i svensk TV nån gång.

“In the past our politicians offered us dreams of a better world. Now they promise to protect us from nightmares. The most frightening of these is the threat of an international terror network. But just as the dreams were not true, neither are these nightmares.”

Vad har då det med oss att göra? Jo, saker från USA brukar ha en tendens att “smitta”, företag som frodas under den regimen brukar lobba för samma förhållanden här, det är sällan man ser utländska företag lobbandes för; snälla, gör inte som vi gjort.. Med tanke på allt vi ser hända i USA med grundläggande rättigheter bör vi vara på vår vakt och verkligen hårdgranska vad våra politiker har för sig – tyvärr anser jag att media idag är allt för flata och skriver hellre om kossor som går ned i kärr. För likväl som det finns en sitta-med mentalitet hos små politiker, så förekommer den säkert hos de större som vill sitta med vid de internationella borden, och det leder till att hela länder står där utan politisk integritet och agerar marionett till de som faktiskt driver på i en riktning. I denna fråga om övervakning så är det är också så att det är flera starka intressen som kolluderar inom polis, militär, media och underhållning som lätt påverkar karriärlystna politiker som lätt blir till marionetter som går emot sina egna väljare.

Christian (10): Bra att du ger klarhet i att det var skadestånd och inte böter. Precis som jag skrev har jag utgått från att media inte har så fel så att de tar fel på skadestånd och böter, men så var tydligen fallet. Sedan tycker jag att det är väldigt onödigt att du insinuerar att jag inte förstått skillnaden, men det ligger väl i Piratpartiets roll. Sossarna eller andra partier skulle försökt göra likadant.

Men när jag sedan läser vidare blir jag orolig, för jag hade faktiskt uppfattat dig som seriös. Menar du att du inte förstått att EU-medlemskapet innebär att Sverige måste implementera de direktiv som antas? Eller menar du att Sverige ska lämna EU? Säg då det rakt ut.

Du har rätt i att det är Sveriges riksdag som stiftar lag, men det betyder inte att vi inte måste stifta lag som uppfyller direktiven. Inte ordagrann översättning av direktiven, utan så att direktivens målsättning och innebörd uppfylls. Det är därför EG-domstolens utslag blir så viktig (och det är givetvis trams att hävda att jag “hoppas att EG-domstolen dömer ut direktivet” för att själv slippa ta ställning, det visar på okunskap) eftersom EG-domstolen tolkar direktivets innebörd. Säger domstolen att Italien inte gjort vad de är skyldiga till när de implementerade direktivet utan att ge upphovsrättsinnehavarna rätten att få ut identiteter bakom IP-adresser så innebär det att Sverige måste följa detta.

I en fantasivärld kan man säga att man inte måste någonting. Och visst, Sverige skulle kunna tvärvägra och säga att vi inte genomför direktivet trots domstolens utslag (vilket jag självklart hoppas blir rätt, dvs som generaladvokaten sagt), men det innebär bara att Sverige blir skadeståndsskyldigt och sedan måste genomföra direktivet i alla fall. Om Sverige inte tänker följa de demokratiskt beslutade spelregler som gäller för EU-medlemskapet så måste slutsatsen bli att vi inte ska vara med. Det steget är jag inte beredd att ta även om jag högst ogillar direktivet. Förordar Piratpartiet ett utträde ur EU för att slippa implementera direktivet? För det är där vi står. Antingen väljer Sverige att följa de regler som vi satt upp gemensamt inom EU eller så väljer Sverige att inte vara med längre. Att förorda “att ta böterna” som du gör är ett låtsasargument, för det finns inget alternativ att “köpa sig fri” från att implementera de direktiv som fattats i demokratisk ordning. Din avslutning: “Det tycks som att väljarna kommer att ha tydliga alternativ när det gäller synen på frihet att ta ställning till i valen 2009 och 2010″, ska alltså tolkas som att Sverige ska stå fritt från EU, dvs utträde?

Janne (17 och 20): Sverige blir inte utsparkat från EU, men som jag skrev tidigare, alternativet att bara ta böterna finns inte. Konsekvensen av att inte vilja följa de regler som finns inom EU måste rimligtvis bli att lämna organisationen. Det är inte så att “stora länder” kan strunta i att genomföra detta eller andra direktiv. Det finns länder som mer eller mindre ofta genomför direktiven för sent, men det blir också stämningar från Kommissionen.

Angående Karl Sigfrid (m) och Staffan Danielssons (c) motion (några moderater till har skrivit under tror jag) så är den alldeles utmärkt. Jag håller med om det mesta och framförallt tycker jag att det är bra att vi får upp frågan till diskussion igen. Jag har inte pratat med Karl om just implementeringen av direktivet, men jag tror att han håller med mig om att det är en så minimalistisk tolkning som möjligt som gäller.

Klart att det är viktigt att rösta, både till Europaparlamentet (som har medbestämmanderätt i EU-lagstiftningen) och till riksdagen. EU-direktiven kommer inte nerfarande från himlen utan är fattade av valda politiker från alla EU-länderna. Hade jag fått bestämma själv (vilket inte är någon bra idé eftersom jag i alla lägen är motståndare till diktatur) så hade det inte funnits något sådant här direktiv och vi hade sluppit diskussionen. Men demokrati innebär att man ibland inte får sin vilja igenom.

Beklagar att det här blev så långt, men jag vill vara så tydlig som möjligt.

- Jag är motståndare till direktivet.
- Jag vill att Sverige ska implementera det så minimalistiskt som möjligt.
- Det är uteslutet att inte följa EG-domstolens utslag.
- Det finns inget alternativ att “ta böterna och slippa implementeringen”.
- EG-domstolens utslag är oerhört viktigt och jag hoppas innerligt att de följer generaladvokatens förslag.