Idag har det varit en mindre nyhet om att några partier i alliansen, däribland Centerpartiet, vill sätta “psyksjuka i fängelse“. Riktigt så är det inte. Vad vi vill är att alla ska få tidsbegränsade straff. Rättspsykiatrin som egen påföljd skulle försvinna och alla dömas till fängelse, men de som är allvarligt psykiskt störda och som idag skulle dömas till rättspsykiatrisk vård ska avtjäna sitt fängelsestraff i anstalter som har lika god vård som dagens rättspsykiatriska kliniker (förmodligen skulle det delvis bli på samma ställen, t.ex. Karsudden). När de avtjänat sitt straff görs en bedömning om de kan släppas ut utan fara för sig själv och andra. Om de inte kan släppas ut blir det tvångsvård, men då har de alltså avtjänat sitt straff.
Det finns dock en grupp som inte borde dömas alls, de s.k. “otillräkneliga”. Med otillräkneliga menas de som helt enkelt inte kan stå för sina gärningar, på samma sätt som barn inte kan göra det. Det finns ju faktiskt vuxna som är som ett litet barn i huvudet och vi anser att det är helt fel att döma dem. Sverige, Grönland och några amerikanska delstater är de enda som dömer alla icke-barn på samma sätt oavsett om de kan stå för sina gärningar, inte värdigt en rättsstat.
En viktig sak med den förändring vi vill genomföra är också att det krävs bättre rättspsykiatrisk vård även på befintliga anstalter. Många grovt kriminella som sitter på t.ex. Hall och Kumla har någon form av psykiska problem, även om de inte var allvarligt psykiskt störda när de begick brottet. De får idag inte den vård de skulle behöva och risken är uppenbar att de släpps ut med samma störning som gjorde att de begick det första brottet.
När de avtjänat sitt straff görs en bedömning om de kan släppas ut utan fara för sig själv och andra. Om de inte kan släppas ut blir det tvångsvård, men då har de alltså avtjänat sitt straff.
På vilket sätt skulle detta skilja sig från ett icke tidsbestämt frihetsberövande?
Idag: Vi frihetsberövar dig så länge som vården behöver för att kunna ge dig friheten åter utan fara.
Imorgon: Vi frihetsberövar och vårdar dig på bestämd tid, men ger dig inte friheten åter förrän vården bedömer att det kan göras utan fara.
Det är ju för 17 samma sak!
Så över till de otillräkneliga. Låt oss då anta att vi har att göra med en som är både otillräknelig och farlig. Denne skall då tas om hand, frihetsberövas i tillräcklig grad. Så långt kan vi nog vara överens.
Ditt “tänk” här betyder dock återigen i praktiken samma sak som dagens tidsobestämda tvångsvård, för det betyder i detta fall antagligen så länge personen lever, men inte helt säkert – ålder kan ju ta ut sin rätt vad beträffar farligheten. Helt logiskt hamnar du precis där i det tidsobestämda frihetsberövandet (dock ej utdömt av domstol), eftersom du vill att alla frihetsberövanden skall vara tidsbestämda medan en sådan tidsbedömning inte låter sig göras för en otillräknelig. Frågan kokar ned till om det är bättre att en domstol inte får döma.
Det är stor skillnad. Den som inte kan ta ansvar för sina gärningar ska heller inte dömas för dem. Vi skulle aldrig kunna tänka oss att döma en femåring, ändå dömer vi människor som inte har större möjlighet att ta ansvar för sina gärningar än femåringar. Det är inte många per år, men några är det. Jag tycker inte det är värdigt att döma dessa personer. De ska givetvis få hjälp av samhället istället för att dömas som brottslingar. Sedan är det en helt annan sak att dessa personer kan behöva skyddas från att göra sig själv eller andra illa, men det är absolut inte samma sak som att döma dem för en gärning de inte kan ta ansvar för.
När det gäller tillräkneliga så är det en fråga om rättvisa. Varför ska en allvarligt psykiskt störd person avtjäna ett längre straff än en icke allvarligt störd person? För det är så att de som döms till rättspsykiatrisk vård i snitt sitter längre för samma brott än den som döms till fängelse. Själva brottet ska bedömas på samma sätt oavsett vem som begår det, med undantag för barn och de som vi kallar otillräkneliga.
Sedan ska den som är farlig för sig själv eller andra även fortsättningsvis kunna tvångsvårdas, men det är en annan fråga. Det ska inte kopplas till brottet. De kan tvångsvårdas även utan att de begått något brott. Det är en bedömning som inte jurister i en domstol ska göra.
Personen är dock frihetsberövad hur du än vrider och vänder på det, dömd eller inte. Försök att se det från den intagnes sida, tror du att denne tycker det är bättre att vara frihetsberövad än att vara frihetsberövad?
Självklart är det skillnad att vara intagen på fängelseanstalt för ett brott och att vara intagen på klinik för tvångsvård. Är det svårt att förstå? Svara istället på varför psykiskt sjuka i snitt ska dömas till längre strafftid än icke-sjuka. Svara samtidigt på varför t.ex. en svårt förståndshandikappad vuxen ska dömas för ett brott som han inte kan förstå att han begått.
Kanske för att vården måste få ta den tid den tar. Jag har flera gånger skrivit att resultatet är detsamma, så jag vänder mig helt logiskt inte mot det du vill göra, jag är fundersam på varför du vill göra en förändring som inte förändrar saken i sig, dvs. att vi inte släpper ut dem förrän de bedöms som tillräckligt friska. Svaret på den andra frågan måste således bli samma svar som på den första. Det viktiga är att personen hålls frihetsberövad så länge som det behövs för att inte kunna skada andra och i viss mån sig själv, för personen i fråga torde det inte vara någon skillnad om denne sitter inspärrad på institution XX genom en dom eller om denne sitter på samma institution genom annat beslut. Jag har dock en stark känsla av att själva beslutet kan vara mer rättsäkert om det sker i en domstol än om någon tjänsteman enväldigt tar beslut. Annar kan jag hålla med om att det _låter_ illa att döma någon som inte kan förstå.
Jag ser ett visst bekymmer med hela resonemanget med tillräckligt friska – många psykiska sjukdomar går inte att bota. Och att vissa beslutsfattare inte begriper detta att alla inte är som dem.
Det fanns en poäng med det gamla systemet med omyndighetsförklaring av otillräknerliga, eftersom man då kunde ha någon förmyndare (som skulle kunna vara en närstående) som både hade ett visst ansvar för personens handlande och befogenhet att ingripa i personens liv utan att det måste passera domstol. Dvs behandla vuxna personer som fungerar som barn som just barn.
till dig som skrivit under nummer 4. varför förståndshandikappade skall dömas till brott de inte förstår att de begått, förstår du när du själv blivit drabbad av något de gjort.
Sar, menar du även att barn ska dömas för brott? Ditt resonemang bygger på ett behov av hämnd. Skulle en svårt sjuk människa skada mig så ser jag hellre att han eller hon får vård än låses in. I fängelse är det få som mår bättre och den dagen då han eller hon ska frisläppas vill jag att personen ska vara så frisk som möjligt.