Som de flesta vet har jag två “hem”, ett i Skåne och ett på Ingarö i Stockholms skärgård, och när jag läste genom några nättidningar så hittade jag två geografiskt mycket nära nyheter.
För det första fick förnuftet segra över Djurskyddsmyndigheten. Köttdjuren på Revingehed utanför Veberöd, där jag är uppväxt, kommer att få fortsätta vandra och beta på heden. Djurskyddsmyndigheten hade överklagat länsrättens beslut om dispens från krav på ligghallar till kammarrätten. Hade Djurskyddsmyndighetens verklighetsfrånvända uppfattning vunnit så hade KC Ranch lämnat heden och vårt öppna landskap hade riskerat att växa igen. Lyckligtvis gick kammarrätten i Jönköping på samma linje som länsrätten gjorde, dvs att det inte behövs några ligghallar.
För det andra så hittade jag en mycket obehaglig nyhet på svd.se om en “grannfejd” på Ingarö. Jag får inte lägga mig i enskilda rättsfall och tänker inte göra det i det här fallet heller. Men jag kan berätta att både den misshandlade och den åtalade var med i samma villaägarförening som jag och min fru är. Utan tvekan vågar jag påstå att inte en enda av grannarna är det minsta rädd för mannen som nu står åtalad, men om den misshandlade mannen skulle flytta tillbaka så är det nog många som skulle känna stor oro. När jag läste artikeln så blev jag också påmind om hur försiktig man ska vara med att skapa sig en uppfattning genom media. Bilden man får kan vara så otroligt olik den bild av verkligheten som andra med större kunskap har.
Jag tycker nog att du är aningen snar att lägga skulden på media i “grannfejden”, jag tycker snarare det låter som ett rätt typiskt fall där media i grund och botten bara refererar åklagarens version. Det är ganska typiskt att hederliga personer säger vad de gjort och personer med en kriminell livsstil inte medger ett dyft. Sedan resulterar detta i att åklagare, som inte på egen hand gräver fram fakta (får jag gissa att man inte tagit fingeravtryck eller DNA på kniven, tex), väljer den konventionella vägen att anklaga den som säger sanningen för sina handlingar utan att bry sig om orsaken. Fallet är faktiskt inte särskilt unikt eller ovanligt, utan tyvärr snarare typiskt för att personer med kriminell livsstil är ganska bra på att manipulera rättsväsendet.
Det finns en hel del att göra för återuppätta förtroendet för rättssystemet. T ex att införa straff för att ljuga under ed (i verkligheten), använda vetenskapliga metoder för att avslöja lögner (som lögndetektorer, gärna redan i utredningsfasen), striktare utredningsregler (t ex rättigheter att påkalla tekniska utredningsåtgärder för båda sidor) och gärna modernare processregler (möjlighet till iterativa processer och rättelser, som man gör i alla andra delar av samhället). Men jag väntar mig inga under under min livstid…
Faktum är att jag anser att three strikes-lagen som ursprungligen stiftades i Kalifornien är en i princip mycket bra lag (även om vissa detaljer borde förbättras), det gäller bara att inse att den i praktiken straffar en kriminell livsstil istället för enskilda brott eftersom det gör det svårt att leva på seriella brott.
Det var inte meningen att anklaga varken SvD eller någon annan media (Aftonbladet har en liknande artikel). De kan inte leta bakgrund för varje artikel, det är säkert som du säger att de använt sig av åklagarens gärningsbeskrivning och sedan intervjuat den misshandlade mannen.
Man ska nog inte uppfatta åklagaren på något annat sätt än att han anser att grannen använde för mycket våld för att det ska kunna anses vara nödvärn eller nödvärnsexcess, därför åtalar han för misshandel och inte för dråpförsök.
Hur menar du att iterativa processer skulle öka rättssäkerheten? Skulle det inte innebära en större osäkerhet under hela rättsprocessen och kanske även efter domen?
Jag gillar inga regler som slår fast ett exakt straff som t.ex. maxstraff vid tredje brottet. Det finns alltid olika omständigheter, brotten är olika grova som gör att straffvärdet också skiljer sig åt osv.
Bekymret som hjälps upp med iterativa processer är dels att när den ena parten under själva förhandlingen framför en helt oväntad omständighet. Om denna nya omständighet är en fullständig fabrikation är dess innehåll omöjlig att förutse, och kan vara svår eller omöjlig att försvara sig mot på stående fot, utan man kan behöva är att leta upp my motbevisning. Som ett hypotetiskt exempel i det föreliggande fallet, anta att den ena parten helt grundlöst påstår att den andra en vecka talat vett och brett på stan om att skada den andra parten. Detta är nästan omöjligt att bemöta på stående fot, men är sannolikt lätt att motbevisa om man får några dagar på sig. I dagsläget kommer detta att påverka rätten, om man får rätt att återkomma med motbevisning kommer detta sannolikt inte att fungera. En anna ändring skulle kunna vara att domstolen redovisar vad den anser vara bevisat och vad som inte är det och tillåter kompletteringar för att fylla i hål. Om man sätter tidsgränser eller liknande ser jag inte hur det skulle kunna försämra rättsäkerheten.
Ett av problemen med three strikes är väl just det automatiska livstidsstraffet, men själva idéen är att straffvärdet inte beror på själva brottet i sig utan på det faktum att personen inte brutit med sin kriminella livsstil. Och den delen verkar fungera, brottslingarna trivs inte i Kalifornien.
Jag har inte själv erfarenhet av domstolsförhandlingar, men om jag minns rättegångsbalkens regler rätt från studietiden så finns det möjlighet att skjuta upp förhandlingen om det uppkommer nya bevis. Jag tror även att det finns möjlighet att inkalla nya kompletterande vittnen och nya uppgifter kan också avvisas om de inte anses relevanta för målet.
Någon som kan rättegångsbalken bättre än jag får gärna rätta mig, bekräfta eller komplettera.
> Jag har inte själv erfarenhet av domstolsförhandlingar, men om jag
> minns rättegångsbalkens regler rätt från studietiden så finns det
> möjlighet att skjuta upp förhandlingen om det uppkommer nya bevis. Jag
> tror även att det finns möjlighet att inkalla nya kompletterande vittnen
> och nya uppgifter kan också avvisas om de inte anses relevanta för målet.
Problemet är det som uppkommer under förhandlingen. Uppgifterna kommer normalt in via parts- eller vittnesförhör, så möjligheten att skjuta upp finns inte. Eftersom det är sagt under ed så är det formellt att betrakta som sant tills dess det kan motbevisas. Rättsväsendets åsikt är att detta ska hanteras (om det är sagt under ed, om inte så saknas något klart sätt att hantera det) genom att man får personen fälld för mened (eller dyligt) och sedan får resning med hänvisning till detta. Problemet är att detta i praktiken inte går eftersom kravet för mened är att det är påverkat domen, och åklagaren kommer att lägga ner ett sådan jobbigt ärende (vilket mened är) om han inte är mycket engagerad, och i och med att det läggs ner har det inte påverkat domen. Rättsystemet har de facto accepterat att man ljuger “lite grann” under ed. (Och det är min bestämda åsikt att detta moment 22-villkor för mened måste bort om systemet ska ha några som helst förutsättningar att fungera. Idag betyder en menedsrättgång i praktiken bara att en åklagare är på krigsstigen, och sanningen har tyvärr ofta inte med saken att göra.) Om man i förhandlingen kan begära att i efterhand få komma in med motbevisning så skulle man effektivt kunna försvåra eller omöjliggöra detta beteende. Det bör heller inte vara upp till domarens godtycke att bedöma om man ska ha rätt att lämna in komplettering, utan detta borde kunna skötas enligt samma sorts iterativa system som används för att komma överens om förhandlingen i sig (dvs det är slut när skriftväxlingen avstannat).
Rent teoretiskt kan man begära att förhandlingen avbryts för att återupptas senare, men detta är upp till domaren och kommer med till visshet gränsande sannolikt inte att beviljas.
Det enda sättet att hantera problemt idag är med minutiösa förberedelser där man kan backa upp allt mellan himmel och jord på olika sätt och hoppas på att det håller. Låt mig säga att denna metod inte är för fattiglappar eller personer med tidsbrist.
(Har varit i och på många förhandlingar, men är inte juridiskt skolad. Tror mig dock ha en god förståelse för hur en juridiskt skolad person tänker och kan anpassa mig, men det finns en klar kulturkrock med hur jag normalt tänker. Det finns en påtaglig skillnad i hur jag läser lagboken och tolkar lagstiftarens intentioner och hur jag upplever att rättsväsendet tolkar lagen. Eller ett obetalbart citat som jag minns från en jurist i en hög instans, “Här ägnar vi åt att rätta till lagstiftarens misstag.”)
Pingback: Linander tycker! » Oj vad skönt!