Jag blir ärligt oroad när jag ser hur folkpartiets politik och retorik på skolområdet utvecklas. Jag är övertygad om att det inte bara är jag som upplever deras skolpolitik som allt mer elitistisk och bakåtsträvande. Jag är rädd för att folkpartiets förslag och Jan Björklund som frontperson inte bara kan locka en grupp väljare till folkpartiet (vilket säkert är en riktig bedömning av fp) utan tyvärr även skrämma bort väljare från alliansen.
När jag läste Leijonborg/Björklunds DN-debattartikel idag så var min första tanke, varför försöker ni skruva tillbaka tiden. Skolan måste utvecklas, inte backa tillbaka till något som har varit. Självklart anser fp att deras politik är en utveckling men citat som “dags att återupprätta bildningsskolan” och “ämnet svenska har minskat så kraftigt på skolschemat att en elev som gick i den sexåriga folkskolan enligt 1919 års undervisningsplan läste mer svenska på sex år än vad dagens elever gör på nio. Bara sedan sextiotalet har svenskämnet förlorat 187 timmar, alltså ungefär två månader faktisk undervisningstid med de relativt korta skolveckor som svenska elever nu har” gör att åtminstone jag får en känsla av att “skolan var så bra förr”.
Många av fp-förslagen ställer jag upp på, inte minst bättre läxhjälp för svaga elever, satsning på speciallärare och färre håltimmar, men man kan framföra förslagen utan att politiken framstår som elitistisk där de duktiga eleverna ska bli vinnare på de svagare elevernas bekostnad.
Den mening i artikeln som retar mig mest är: “Men det är dags att någon säger tydligt att om vi vill nå bättre resultat i skolan kräver det också att många är redo att anstränga sig lite extra.” Det är ett hån mot alla de elever som kämpat och kämpat för att lyckas få godkänt, och det är framförallt ett hån mot de som verkligen anstängt sig mer än lite extra men ändå inte fått ett godkänt betyg. Det skolan verkligen behöver är att med bättre resurser kunna möta varje elev på sin egen nivå.
Sedan kan jag inte låta bli att skriva något personligt om fp-rapportens titel “Leve pluggskolan”. När jag gick i grundskolan på 80-talet och gymnasiet i början av 90-talet så prioriterades verkligen “råplugget”. För mig var det perfekt. Jag har den typen av minne att jag kommer ihåg saker jag läst två eller tre gånger nästan ordagrant. Åtminstone kom jag ihåg det ett par dygn, lagom tills provet hade varit, sedan försvann allting lika fort igen.
Men även om denna typen av pluggning passade mig så tycker jag att det är ett totalt felaktigt sätt att lära ut. Vad säger det om “kunskap” att jag kom ihåg detaljerna i texten tills provet var över? Kunskap ska till viss del vara att kunna fakta, från de engelska glosorna till de svenska kungarna, men det är ännu viktigare att eleverna kan använda de engelska orden på rätt sätt i en text och att de förstår hur saker i historien påverkat hur vårt samhälle ser ut idag. Det gamla råplugget ska inte tillbaka, vad som behövs är förmåga att söka fakta, granska fakta och dra slutsatser.
Matematik är ett ganska bra exempel. Nästan alla elever kan lära sig att räkna ut relativt svåra tal, men de duktiga eleverna är inte de som bara kan göra uträkningen utan även kan förklara varför svaret blir som det blir.
Kanonbra skrivet Johan! Medhåll på varje punkt, jag t.o.m delar dina personliga upplevelse av 80- och 90-talens skola!
Fp är på vissa områden farliga för alliansen, tror jag.
Comment by Leffe — 8/7/2006 @ 10:44
Ett citat från Neo, via Dick Erixon (ursprungligen från en pol. tjänsteman, sannolikt borgerlig):
“Folkpartiet är en borgerlig regerings fransmän – de främsta obstruktörerna och en ständig intern rövplåga som aldrig går med på att backa och ändå får det att låta som de varit generösa i efterhand.”
Ligger det något i det, tro?
Comment by Leffe — 8/7/2006 @ 10:50
[...] Läste pÃ¥ Linanders blogg om folkpartiet och deras skolpolitiksutspel. Jag är böjd att hÃ¥lla med Johan i mÃ¥nga av hans synpunkter. Bland annat tycker jag det är olyckligt att folkpartiet framstÃ¥r som mer konservativa än gamla högerpartiet när det begav sig. Jag ifrÃ¥gasätter ocksÃ¥ en kunskapssyn som helt okritiskt hyllar den gamla “pluggskolan” — sant, det finns vissa saker vi glömt bort, men den tidens skola hade sina alldeles egna problem. [...]
Pingback by Sagor frÃ¥n livbÃ¥ten » Bloggarkiv » Folkpartiet och skolan, reaktionärer eller visionärer? — 8/7/2006 @ 12:47
Om råplugg..
Jag brukar säga så här; Man kan mycket väl, med viss ansträngning, lära en apa gångertabellen utantill, men kommer apan någonsin att kunna räkna? Ha sedan det i bakhuvudet å tänk på två 12 åriga elever, den ena kan gångertabellen och är snabb på huvudräkning av enkla tal, den andre kan inte gångertabellen utantill men kunde någorlunda rätt, helt självständigt, räkna ut Pi när han ställdes inför problemet att han behövde veta omkretsen på ett klot som han endast kände diametern på. Den senare kunde alltså i stort räknas som ett matematiskt geni i förhållande till sin ålder, men det var den senare som aldrig fick bra betyg i matte (han fick en etta på den tiden). Detta har jag själv upplevt och jag vet vad det blev av dem, huvudräknarn med i stort högsta betyg i alla ämnen fortsatte på gymnasiet och fick även där bra betyg, jobbar idag som telefonist (uselt betalt) och kan inte räkna ut hur många löpmeter virke som behövdes för att sätta panel i sitt gillestuge-tak. Mattegeniet däremot hoppade av gymnasiet efter två veckor, bad de han tyckte förstockade lärarna dra åt…, jobbade sedan som mekaniker, byggjobbare, busschaufför, lastbilar m.m. Idag är “geniet” en hyggligt välbetald gubbe som sysslar med entreprenadmaskiner och sysslar med programmering på sidan om, och kan i runda slängar räknar ut vad som helst (han kan dock fortfarande inte gångertabellen utantill).
Vad kan man dra för slutsatser av detta högst enskilda scenario? Jag anser att då att just i detta fall så funkade i alla fall arbetsmarknaden bättre än skolsystemet. Fast hur det funkar idag vet jag inte riktigt, jag har dock en känsla av att det blivit något bättre, mer fokus på kunnande istället för “korvstoppning”. Men det verkar som om lärarkåren är allt för liten i förhållande till elevantalet. Å detta med lärarkårens storlek kan nog i alla fall delförklaras med att arbetsmarknaden inte är så fri. Vi kräver ju utbildade lärare, – vilket jag också gör -, i stort. Men jag ser också idag hur stelbent byråkrati hanterar lärarbrist, jag har sett det allt för många gånger inom förskolan (jag har barn). När man inte får tag på behöriga lärare, så väljer man inte det näst bästa, dvs. normala vuxna människor som kan bedömas att ha, efter omständigheterna, tillräckliga kunskaper, nej då kommer en massa arbetsmarknads-åtgärder och annat tjafs med i bilden, med resultat att man väljer någon tämligen ointresserad knappt 20 åring som blivit anvisad plats av arbetsförmedlingen – ta hand om ungarna eller så stänger vi av dig från A-kassan! Resultat, en tämligen kompetent, intresserad men tyvärr inte behörig, väljs bort till förmån för en ointresserad, oerfaren och än mer obehörig som råkar vara billigare.. Eller ibland även omvänt, att det blivit så “poppis” att bli förskole-lärare att intagsbetygen rusat i höjden med resultat att de nyutexaminerade är högutbildade teoretiker som klarat skolan bra, men står handfallna när en unge skitit ner sig eller fått en sticka i fingret.
En historia till.. Den ojämförligt bästa läraren i engelska jag haft, hade jag i högstadiet, han var helt outbildad, men han kom från Canada. Detta var när låten Bobby Brown med Frank Zappa var populär, jag kommer än idag ihåg lektionen när vi översatte den. Många av flickorna rodnade, å jag tror att de slutade spela den låten när föräldrarna hörde på..
Men det var nog den enskilt bästa o mest lärorika lektion i engelska jag varit med om. Vi fick handfast kunskap av någon som hade kunskap och var intresserad av att lära oss. Jag tror dock att de äldre (behöriga) lärarna fnör åt honom – han var ju inte “behörig”.
Comment by steelneck — 8/7/2006 @ 22:40
Jag skulle inte vilja uttrycka det som att fp är en fara för alliansen, tvärtom är vi alla fyra i behov av varandra. Faran ligger i att ett parti, och en person, framställs som “Alliansens talesperson”, fastän det inte finns någon sådan. Visst var Björklund ordförande i den arbetsgrupp som behandlade utbildningspolitiken, men det betyder inte att han på något sätt är talesperson för alliansen i skolfrågor. Åsa Torstensson är inte talesperson för alliansen i företags- och näringspolitiska frågor och Johan Pehrson är inte talesperson för alliansen i rättspolitiska frågor.
Dessutom är det stor skillnad mellan det som alliansen kom överens om och det som nu fp marknadsför som sin skolpolitik. Men faran är alltså att väljarna tror att fp-förslagen skulle bli verklighet med en borgerlig regering. Det kan skrämma bort väljare från alliansen.
Comment by site admin — 8/7/2006 @ 23:49
Johan,
Och fp:s starka skolprofil samt frekventa och hårda utspel gör att de kommer att kunna tvinga fram vissa kompromisser efter en eventuell regeringsbildning… lite franskt, kanske?
Min röst får de inte eftersom de är oseriösa. Det spelar dock ingen roll för alliansen, men jag är rädd att de inte maxmerar sin sosselockar-potential, utan istället försöker kanibalisera inom alliansen. Trist.
Comment by Leffe — 9/7/2006 @ 01:07
Citat från fp-debattartikeln: “en elev som gick i den sexåriga folkskolan enligt 1919 års undervisningsplan läste mer svenska på sex år än vad dagens elever gör på nio”.
Om man har tre kunskapsår över kanske man ska ägna dem åt att kunna skriva en god danska eller norska istället för att helt gräva ner sig i den nuvarande nationalstatens språk. Eller varför inte lära känna dessa länders litteratur på samma sätt som man känner svenska författare och deras verk?
Undrar om Leijonborg och Björklund tycker det är chockerande tankar jag anför ovan…
Comment by Malte Lewan Neelsen — 14/7/2006 @ 23:49