Det känns som att jag på senare tid klagat lite väl mycket på journalister och konstiga nyheter, men jag kan inte låta bli att göra det en gång till. De konstiga och mindre “nya” nyheterna kanske beror på sommartorka i media och därför kommer “vad som helst” med.
Dagens “jaså” hittade jag i Aftonbladet: “Så fildelar du utan att synas“. Med meningar som “Bittorrent delar filerna i små fragment som sprids som en svärm mellan de fildelare som vill ladda ner samma fil” så börjar man fundera på hur långt steget är mellan hundratusentals fildelande ungdomar (och äldre) och snittläsaren av Aftonbladet som bedömts ha intresse av artikeln.
Det enda av intresse i artikeln är slutet, “Den ökande anonymiteten på internet är olycklig. Den gör det lättare även för terrorister och dem som sprider barnporr att gömma sig. Men vi anser att det är polisens jakt på fildelare som tvingar fram tekniken.” Det är en aspekt som fått alldeles för lite utrymme. Jag och Lena Ek har försökt lyfta “framtiden”, men vad jag vet har vi inte ens fått artikeln publicerad.
Någon som reflekterat över att fildelningen är en perfekt ursäkt för att driva igenom övervakning av internet av andra syften? En del av forskningen som är gjord visar att skivbolag inte förlorar pengar på att individer kopierar deras verk?
Oviljan att lösa problemen gynnar faktiskt så väl stater som bolag. Är väl internet via lagboken avanonymiserat uppstår fantastika nya möjligheter för de båda.
Konsperatoriskt, ja kanske det? Bodstöm klargör ju inte direkt sin agenda genom att skickligt undvika konkreta svar, oavsett om det ställs i riksdagen eller i debatt med Journalistförbundet med sitt trevligt sätt och ett mysiga leende.
Konspirationsteorier, eller om man så vill teorier om existensen av en dold agenda, brukar framförallt ha det gemensamt att de inte stämmer.
Grundproblemet är att piratverksamheten, dvs. fildelningen, är en sak som Sverige till följd av internationella åtaganden måste försöka stoppa. Och det gäller alldeles oavsett vem som är justitieminister, Bodström, Pehrsson eller för den delen Linander. Samtliga måste se till att svenska lagar följer de internationella överenskommelserna, samt genom att rättsväsendet ser till att lagarna också i praktiken följs och att brott straffas.
Sedan kan man tycka att de internationella avtalen är dåliga, men man får inte ens i internationella sammanhang bryta mot avtal bara för att man i efterhand inte gillar dem. Gör man det får de konsekvenser. Detta borde föras fram tydligare i debatten.
De internationella avtalen kan dels tolkas på olika sätt och gör det redan i olika länder. Ett land kan gå med på det som är helt nödvändigt (ett absolut minimum av det som kan accepteras av de andra parter som man ingått avtal med) eller så kan det ta ut svängarna. Kanske s-regeringen tyvärr börjat ta ut svängarna i flera fall på den sista tiden. Där finns ofta en hel del spelutrymme eftersom internationella avtal ofta inte är så detaljerade. Man (t ex en aspirerande koalition) kan t o m som en politisk handling klart uttrycka vilken av dessa två vägar man avser följa.
Det andra är att en (ny eller gammal) regering kan ta varje chans att försöka påverka de internationella avtal som redan finns och de som skrivs nya.