Anf. 54 JOHAN LINANDER (c):
Herr talman, ärade riksdagskolleger och nu frånvarande justitieminister! Givetvis borde justitieministern ha varit här när vi debatterar en så oerhört viktig fråga. Jag skulle vilja påstå att den här frågan har en ännu större dignitet än buggningen, som vi nyss debatterat. Då hade justitieministern tid att vara här, men nu har han tydligen inte tid för riksdagen.
I buggningsdebatten inledde jag med att säga att Centerpartiet anser att buggning behövs i Sverige. Men när det gäller de förslag som vi nu debatterar är vår uppfattning den omvända. Vi anser inte att något behov av tvångsmedelsanvändning i förebyggande syfte finns klarlagt. Vi säger inte att det inte är så men kan heller inte veta att det behovet finns.
Skulle vi ändå införa dessa åtgärder för att förhindra vissa allvarliga brott som tvångsmedelsanvändning i förebyggande syfte i verkligheten innebär, är frågan vid vilken nivå av misstanke eller inte misstanke som åtgärderna ska få användas. Det anser vi inte vara klarlagt. Inte heller anser vi det vara klarlagt om den här formen av tvångsmedelsanvändning i förebyggande syfte kan klaras av med tillräcklig rättssäkerhet och skydd av den personliga integriteten.
Till skillnad från i frågan om buggningen finns det ingen utförlig utredning som ligger till grund för det här förslaget. En så kallad sakkunnig person har hjälpt Justitiedepartementet att ta fram en promemoria. Det är allt.
Till en början kan man åtminstone ifrågasätta den behovsanalys som gjorts. I propositionen är den väldigt mager, mycket sämre än i buggningspropositionen. Bland annat påstås det i den här propositionen att terrorismen har ökat. Man får utgå från att man menar att terrorismen har ökat i Sverige eftersom lagstiftningen ska gälla i Sverige. Jag skulle vilja ställa en fråga till justitieministern, men eftersom han inte är här nu frågar jag Britta Lejon i stället: På vilka grunder hävdar man att terrorismen har ökat i Sverige?
Om det finns något tillräckligt behov som motiverar tvångsmedelsanvändning i förebyggande syfte framgår det inte av propositionen. Om vi inte kan ta ställning till om det finns ett sådant behov eller inte kan vi inte heller ta ställning för förslaget.
Om vi säger att behovet finns måste man fråga sig: På vilken nivå ska man ställa kravet att åtgärderna får användas? Ska det räcka med att polisen anser att det finns en anledning, ska det åtminstone krävas en misstanke om brott på stämplingsstadiet eller är avvägningen ”anledning att anta” tillräcklig?
Regeringen har kommit fram till att nivån ”anledning att anta” är den rätta nivån. Hur man har kommit fram till detta framgår inte heller i propositionen. Det nämns att ”anledning att anta” är samma nivå som när förundersökning ska inledas. Detta i sig kan inte vara något argument för att flytta tvångsmedelsanvändningen från att – som i dag – någon ska vara skäligen misstänkt till att det ska räcka med ”anledning att anta”.
Från Centerpartiets sida kan vi tänka oss att det behövs en något lägre nivå än skälig misstanke. Det kan behöva användas tvångsmedel i något fler fall än i dag. Men att bara instinktivt föreslå en så oerhört låg nivå som ”anledning att anta” känns inte rättssäkert. Vi fruktar att tvångsmedel kan komma att användas på lösa grunder och i värsta fall utan grund för avlyssningen, det vill säga att den bygger på rena antaganden.
I författningskommentaren i propositionen kan man också läsa: Polisen torde dock sällan kunna lägga fram någon mer ingående utredning av de omständigheter som ligger till grund för påståendet att en person kommer att utöva den brottsliga verksamheten i fråga.
Man säger alltså att domstolen ska avgöra om hemliga tvångsmedel ska få användas utan att polisen behöver lägga fram några som helst bevis för att brott planeras. Det ska räcka med polisens antagande. Jag litar på svensk polis. Jag tycker att svensk polis i stort gör ett mycket bra jobb, även om jag tycker att de borde vara fler. Jag fruktar att man alltför ofta vill använda de här hemliga tvångsmedlen. Det är inte polisens sak att avgöra när den personliga integriteten ska skyddas. Polisens roll är att utreda brottslighet. Den rollen ska de ha, men det måste finnas kontrollinstanser som kontrollerar rättssäkerheten och den personliga integriteten.
Herr talman! Om man nu skulle komma fram till att det finns ett behov av preventiva tvångsmedel och att ”anledning att anta” är rätt nivå är frågan ändå om det kan införas med tillräcklig rättssäkerhet och integritetsskydd. Jag har inget svar på det eftersom propositionen är bristfällig även här.
Från Centerpartiets sida har vi pekat på ett antal brister. Det är samma brister som vi diskuterade i buggningspropositionen. Det är framför allt underrättelseskyldigheten, den parlamentariska kontrollen och Integritetsskyddskommitténs arbete. Jag ska inte gå in närmare på det eftersom det skulle vara en upprepning av den förra debatten.
Även när det gäller den här propositionen har samtliga ledamöter i konstitutionsutskottet – inte bara centerpartister, kristdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister utan även folkpartister, moderater och socialdemokrater – givit ett mycket skarpt och kritiskt yttrande till justitieutskottet. Det har justitieutskottet inte tagit ställning till. Man har åtminstone inte lyssnat.
Man säger att det är en besvärande brist att underrättelseskyldigheten och den förbättrade parlamentariska kontrollen inte är på plats. Från Centerpartiets sida håller vi med.
Det förvånar mig att både Lagrådet och konstitutionsutskottet har valt att i sina yttranden till regeringen och justitieutskottet lägga karbonpapper mellan buggningen och det här förslaget. Jag tycker att det är stor skillnad.
Som Rolf Olsson tidigare sade innebär inte buggningen något stort paradigmskifte. Det är en vidareutveckling av telefonavlyssning. Men att börja använda hemliga tvångsmedel utan att det finns en misstanke om brott är faktiskt ett paradigmskifte.
Det förvånar mig att inte både Lagrådet och konstitutionsutskottet har ett ännu mer kritiskt yttrande på den här propositionen.
Med alla dessa argument har Centerpartiet kommit fram till att propositionen om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott inte bör genomföras.
Jag yrkar därför bifall till reservation 1 om avslag på propositionen.
Eftersom även det här förslaget faller under de regler i regeringsformen som gör att minoritetsbordläggning blir tillämplig vill jag avsluta med att säga att om vårt avslagsyrkande inte vinner bifall kommer Centerpartiet att rösta för en minoritetsbordläggning.
Anf. 61 JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Det vi nu diskuterar är åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Det handlar om att använda en del tvångsmedel i förebyggande syfte utan att det finns någon direkt brottsmisstanke. De ska få användas vid hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning och postkontroll.
Vi har nyss debatterat hemlig rumsavlyssning, det vill säga buggning. Varför har Socialdemokraterna inte föreslagit att buggning också ska få användas i förebyggande syfte? Om det verkligen behövs till exempel teleavlyssning i förebyggande syfte för att stoppa terrorismen, varför behövs det då inte buggning i samma syfte för att stoppa terrorism?
I förra debatten fick vi höra att de hemliga tvångsmedel vi har i dag inte räcker till. Därför måste vi ha ett nytt, det vill säga buggning. Men gäller inte det i den här debatten?
Anf. 62 BRITTA LEJON (s) replik:
Herr talman! Nu vill Johan Linander få mig att tala om någonting som tidigare talare har uttryckt som det sluttande planet. Det är jag inte beredd att göra. Det är ändå skillnad på buggning som tvångsmedel och andra tvångsmedel. Det har föregående debatt på ett föredömligt sätt lyft fram.
Man får betydligt mer information när man buggar än när man använder sig av andra tvångsmedel. Det är någonting som fler människor drabbas av än enbart den man vill få information om. Därför är det ett tvångsmedel som måste omgärdas av väldigt strikta gränser.
Det förslag vi har nu handlar inte om buggning. Det finns skäl till det. Det handlar om att göra en avgränsning i varje fall. Det är en avvägning mellan rättssäkerhet och integritet å den ena sidan och effektivitet och rättstrygghet, som Johan Pehrson brukar uttrycka sig, å den andra sidan. Vi har gjort bedömningen att detta är en rimlig avvägning.
Jag vill ta tillfället i akt att uttrycka mitt beklagande över att Centerpartiet inte har varit berett att gå med den majoritet som finns utskottet i bedömningen av behovet av denna åtgärd och den tidigare åtgärden. Vi har från vår sida haft en stor beredskap att diskutera förslagen. Vissa partier har uttryckt den beredskapen. Men Centerpartiet har inte gjort det trots att man principiellt säger att man ser att det finns behov av ytterligare åtgärder och arbetsmetoder till polisen. Jag beklagar detta.
Anf. 63 JOHAN LINANDER (c) replik:
Herr talman! Jag kan inte säga om behovet finns eller inte finns. Det ger inte propositionen något svar på. Vi kan åtminstone vara väldigt överens om att de brott som räknas upp i listan i 1 § i den föreslagna lagen är väldigt ovanliga brott. Det är högmålsbrott, uppror, högförräderi, krigsanstiftan och lite sådana saker.
Jag kan inte svara på om behovet finns. Det hade Justitiedepartementet en möjlighet att visa i propositionen, men det har man inte gjort. Det är att gå för långt att helt avskaffa att det behövs någon som helst misstanke om brott. Att det finns anledning att anta är att sätta ribban alldeles för lågt.
Jag ska gå tillbaka till Britta Lejons tidigare anförande. Där gav hon exempel som jag inte tyckte var riktigt relevant. Vi talar om organiserad brottslighet. Det kan väl tänkas att någon kriminellt organisation begår något av dessa väldigt ovanliga brott. Men det är inte vad den organiserade brottsligheten framför allt sysslar med.
Det kom ett exempel om internationell samverkan för att motverka terrorism. Det är jätteviktigt. Även om terroristbrott inte skulle vara planerade i Sverige skulle lagstiftningen kunna gälla, om jag förstod Britta Lejon rätt.
Om USA:s säkerhetstjänst eller Kinas säkerhetspolis kontaktar svensk säkerhetspolis och säger att det finns anledning att anta att spioneri eller grov obehörig befattning av hemlig uppgift kommer att begås i deras länder, skulle vi då till exempel ha hemlig telefonavlyssning av en svensk medborgare i Sverige, för att finns anledning att anta att något sådant skulle ske i ett annat land?
Anf. 64 BRITTA LEJON (s) replik:
Herr talman! Jag börjar med det sista först. Svensk polis har naturligtvis ett underrättelsesamarbete med andra länder, och det ska man fortsätta med. Det här förslaget kommer att ge ytterligare möjligheter till det. Glöm inte, Johan Linander, att det är en svensk åklagare som ska ansöka till en svensk domstol. Det är en svensk domstol som ska övertygas om behovet i det aktuella fallet.
Johan Linander talade om ifrågasättandet av behovet och att propositionen inte ger något underlag för att bedöma om det finns ett behov. Jag tror att Johan Linander i sitt anförande sade att det inte finns någon utredning utan enbart en sakkunnig person som har skrivit en departementspromemoria.
Det aktuella förslaget bygger visserligen på förslagen i den aktuella departementspromemorian. Men det finns ändå ett antal offentliga utredningar som tidigare berört frågeställningarna. Både Säkerhetstjänstkommissionen och 11 september-utredningen har berört frågeställningarna. Det är viktigt att konstatera det.
Jag tycker till skillnad från Johan Linander att departementspromemorian lyckas med att visa på behovet. Det finns antal remissinstanser som instämmer i den bedömningen. Jag kan bara nämna till exempel Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten. De tycker att man har lyckats visa på behovet av det nya lagförslaget.
Nivån för misstanke är för låg, säger Johan Linander. Det kan man naturligtvis ha olika uppfattningar om. Det är en relativt låg grad av misstanke. Men vi har gjort bedömningen att det är nödvändigt att landa där om ska kunna använda sig av tvångsmedlet på ett vettigt sätt.
Det är i varje fall högre grad av misstanke för innan man här kan använda sig av tvångsmedel än det utrymme som redan i dag existerar för myndigheter som använder sig av utlänningslagstiftningen och tvångsmedel i samband med tillämpning av den.
Vi har åtminstone en högre grad här än vad som finns i den redan existerande utlänningslagstiftningen. Den tror jag att Centerpartiet röstade för.