Anförande och repliker från debatten om våldsbrott och brottsoffer den 10 mars

Anf. 135 JOHAN LINANDER (c):

Herr talman! Denna debatt om våldsbrott och brottsoffer har vi en gång per år. När jag stod här förra året så berättade jag om ett samtal med en kvinna som lever med så allvarliga hot över sig att hon har både skyddad identitet och kvarskrivning. I Sverige finns det ungefär 500 personer som har sådant skydd, varav över 200 är barn. Jag väntar mig inte att ni kommer ihåg vad jag sade förra året, och därför tänker jag upprepa det.

Samhällets krav på identifikation och ofta bristande förståelse gör att dessa personer inte kan arbeta, inte studera och inte starta företag. De råkar dessutom ut för en mängd problem genom att de inte kan uppge sin identitet och för att de inte bor i den kommun där de är folkbokförda.

Jag tänkte ge några exempel som jag har fått från den kvinna jag har samtalat med:

• De kan inte använda sjukvårdens högkostnadsskydd för läkaravgifter eller medicin, eftersom det system som används inte kan skydda personuppgifter och bostadsort.

• De kan inte få ut sjukresekostnader eftersom de då måste ange bostadsadress.

• Den förlängda postgången genom skattemyndigheten gör att de får ständiga förseningsavgifter på sina räkningar.

• Barnen kan vara med och träna fotboll, men de kan inte vara med på en match, för då måste deras namn finnas med på en laguppställning.

• Barnen kan inte ha terminskort till bussen eftersom namn och skola måste stå på terminskortet.

• De kan inte ha bibliotekskort, prenumerera på tidningar, handla på avbetalning, ha kundkort eller rabattkort, och de kan inte handla på postorder eller via Internet.

När den här kvinnan ansökte om extra socialbidrag för att få de extra kostnader täckta hon hade på grund av sin skyddade identitet och kvarskrivning uppmuntrade socialtjänsten henne till att ansöka om bidrag från stiftelser och fonder. Visst finns det många sådana fonder, men för att kunna ansöka om pengar måste man uppge sin bostadsadress. Alltså gick inte det heller.

Även om det är oerhört jobbigt att byta identitet skulle det underlätta för de här personerna. Många av deras problem skulle lösas om de fick en ny identitet. De har ansökt men fått avslag. Anledningen är att pengarna ska tas från polisens ordinarie anslag, och det är dyrt, så polisen säger nej. Jag tycker att det är allt annat än rimligt att polisens bristande resurser ska göra att dessa personer inte får en chans till omstart i livet.

Herr talman! Redan för ett år sedan avslogs samtliga våra yrkanden om att stärka hotade kvinnors situation med att Personsäkerhetsutredningens betänkande höll på att beredas inom Regeringskansliet. Nu tänker jag berätta vad som har hänt sedan dess.

Ingenting!

I år avstyrks alla förslag med att Personsäkerhetsutredningens betänkande håller på att beredas inom Justitiedepartementet. Det har faktiskt flyttats från Regeringskansliet till Justitiedepartementet. Men vad hjälper det de utsatta kvinnorna?

Är det så svårt att förstå de här kvinnornas förtvivlan? Varje dag lever de under hot, inte bara hot från den man som hotar dem till livet utan även hotet av otrygghet, en omöjlig ekonomisk situation och otrygghet för barnen.

För några dagar sedan talade jag åter med samma kvinna, och hon bekräftar att ingenting har hänt. Det är samma situation som förra året. Hon är dock en mycket driftig kvinna och gör allt hon kan för att förbättra sin situation. Men hon berättade att det finns andra som lever i hennes situation och som har försökt ta, eller till och med tagit, sitt eget liv eftersom de inte ser någon utväg. För några veckor sedan fick den här kvinnan träffa statsrådet Morgan Johansson, och jag är övertygad om att han fick sig en verklig tankeställare. Nu gäller det bara att han lyckas övertyga justitieminister Thomas Bodström om att åtgärder måste ske, och ske snabbt. Tyvärr får vi ingen draghjälp av socialdemokraterna i justitieutskottet.

Från Centerpartiet har vi sju reservationer i betänkandet som innehåller förslag som direkt skulle förbättra utsatta kvinnors situation.

För det första: Ett nationellt program om personsäkerhet. I denna reservation tar vi upp att kostnader för dem som tvingas använda skyddsåtgärder såsom spärrmarkering, kvarskrivning, bättre lås och larm ska ersättas av staten.

För det andra: Trygghetspaket för hotade kvinnor. Det finns redan trygghetspaket i dag, men de räcker inte till. Kan ni tänka er känslan att få veta att visserligen har du rätt till ett trygghetspaket, men du kan inte få något för de är slut!

För det tredje: Straffskalan vid kvinnomisshandel. I denna reservation tar vi bland annat upp att hedersrelaterade motiv till våld ska ses som en försvårande omständighet i brottsbalken.

För det fjärde: Polisens och åklagarnas insatser. Hot- och riskbedömningsmodellen Sara bör införas som standard vid alla polismyndigheter. Där den används visas goda resultat.

För det femte: Information vid permissioner. Hänsyn måste tas till brottsoffrets skyddsaspekter när beslut om permission fattas, och brottsoffret ska alltid få veta när gärningsmannen får permission.

För det sjätte: Straffhöjning vid överträdelse av besöksförbud. Det har vi hört om tidigare. Det finns åtskilliga män som fullkomligt ignorerar det besöksförbud som de fått. För att göra besöksförbud effektivare bör straffen för överträdelser höjas, speciellt när överträdelserna sker systematiskt.

Och för det sjunde: Elektronisk övervakning av besöksförbud. För att öka den hotade kvinnans skydd från den man som fått besöksförbud och som bedöms som farlig eller som systematiskt överträtt besöksförbudet ska detta kunna kombineras med elektronisk övervakning, så kallad fotboja.

Samtliga dessa sju direkta förbättringar yrkar Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet avslag på.

Herr talman! Det finns mycket mer som jag skulle kunna säga om de totalt 16 reservationer som Centerpartiet står bakom, men jag väljer att yrka bifall till enbart reservation 16 punkt 17 om elektronisk övervakning av besöksförbud.

Anf. 142 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Margareta Sandgren har givetvis rätt i att vi i oppositionen ibland kräver utredningar och att det tar tid. Så ska det givetvis vara. Men jag tycker i och för sig att en lagstiftning, inklusive utredning, remisser, lagrådsremiss och så vidare, borde kunna hinnas med på fyra år. Annars klarar vi inte ens av att ändra lagstiftningen under en mandatperiod. Det är lite svårt att förklara för dem som går och röstar på valdagen. Sexualbrotten tog ju uppemot sju år.

Vi i oppositionen kräver utredningar när vi vill ha en ny lagstiftning. Det gäller till exempel reservation 7 i det här betänkandet om att hedersrelaterat våld ska vara en försvårande omständighet 29 kap. 2 § i brottsbalken. Det är ganska självklart. Vi vill ju inte att majoriteten ska lägga fram en färdig lagtext på utskottets bord. Detsamma gäller förföljelse som vi diskuterade i justitieutskottet tidigare i dag. Vi i oppositionen skulle aldrig kunna tänka oss att kräva att det ska göras omedelbart. Vi måste självfallet utreda det.

Men jag tog upp en del saker i mitt anförande, till exempel de människor som vill byta identitet. De skulle kunna få många av sina problem lösta. Det finns ju redan regler för det. Anledningen till att de får avslag är att dyrt, och polisen har ont om resurser. Inte behöver Socialdemokraterna utreda det. Ni kan säga: Ja, vi ska fixa det.

Vi kan ta trygghetspaketen. Det finns ju redan trygghetspaket, men de räcker inte till. Kvinnor får köa. De får höra att visserligen har de rätt till ett trygghetspaket men det finns inga just nu. Det behöver inte heller utredas. Har man ansvar får man också lösa sådana problem.

Anf. 143 MARGARETA SANDGREN (s) replik:

Fru talman! Tyvärr måste jag erkänna att jag inte kan så mycket om detta med skyddad identitet eller ny identitet och om det är en kostnadsfråga. Jag tycker att det är illavarslande att den som har skyddad identitet inte kan få den hjälp och stöd som man behöver som Johan Linander redovisade i sitt anförande. Jag lovar att jag ska ta med mig den frågan och se om det är polisens kostnader som är skälet till att man inte kan ge en ny identitet och vad det krävs för åtgärder för detta. Sedan får jag väl återkomma till detta i något annat sammanhang.

När det gäller trygghetspaketen måste jag ställa en fråga till Johan Linander. Är det ett omfattande problem? Är det köer överallt i landet för att få de här trygghetspaketen? Jag ska gärna ta reda på mer. Några av oss sitter ju i Rikspolisstyrelsens styrelse. Där kan vi ställa frågan om det är så. Sedan är det ju varje polismyndighet som beslutar om vilka resurser man ska ställa till förfogande för olika åtgärder. Det kan vara en familjevåldsenhet, larmpaket eller någonting annat. Jag är beredd att ta med mig den frågan ut i landet också till mina partivänner som sitter i olika polisstyrelser. Jag tror att vi på olika sätt behöver driva på ute i polisstyrelserna i de här frågorna.

Anf. 144 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Tack Margareta Sandgren! Jag tycker att det var ett jättebra svar på min replik. Det är sällan jag säger så. Det var ett jättebra svar. Sådant vill man höra lite oftare.

När det gäller trygghetspaket har jag hört att man fick det svaret på ett ställe. Jag vet inte om det är så i hela landet. Men jag tycker att det är allvarligt nog att ett fåtal kvinnor, om det nu är ett fåtal, får det här svaret. När man är i den situation att man känner att man behöver ett trygghetspaket – det är ju också en begränsning av livsstilen – är det ganska knäckande att få svaret att man inte kan få det av den anledningen att det är brist på dem.

Jag tackar för svaret. Det var jättebra. Jag är jättenöjd om du tar med dig detta och försöker göra någonting åt det.

Anf. 145 MARGARETA SANDGREN (s) replik:

Fru talman! Jag vet att frågan om trygghetspaketen har varit uppe tidigare. Det är möjligt att behovet har ökat, men för några år sedan sades det att det fanns tillräckligt med trygghetspaket, att det inte var några köer. Men jag ska ta med mig frågan och ställa den ute i landet.