Rikta kritiken rätt

Häromdagen kunde vi höra och läsa om regeringens misslyckande med de s.k. traineejobben. Socialdemokraternas vallöfte var att skapa 32 000 traineejobb men efter tre månader finns det enbart ett enda registrerat. Visst är det ett misslyckande, men inte ett sådant misslyckande som de undersökande journalisterna på SVT ville framställa det som.

Regeringen sa redan i sin vårbudget att det endast skulle bli 590 traineejobb i år och senare har Arbetsförmedlingen sänkt den prognosen ytterligare. Detta eftersom det tar tid att skapa en insats där såväl AF som kommun och arbetsgivare måste vara med i ett samarbete. Visst kan man beklaga att viktiga insatser för att få unga i arbete eller studier tar tid, men det är knappast något som regeringen ska få kritik för.

Nu kanske det är en och annan flitig krönikeläsare som hickar till. Vad har hänt med den där Johan Linander? Som centerpartist och ofta stark kritiker till socialdemokraterna är jag inte direkt den som brukar ta regeringen i försvar, men i det här fallet kan jag inte låta bli. Inte för att jag tycker synd om arbetsmarknadsministern eller någon annan i den rödgröna regeringen, utan för att jag tycker att felriktad kritik leder till fel sorts politiskt beslutsfattande.

När media och kanske även oppositionen kritiserar och ”sänker” en reform efter några få månader, trots att alla vet att den kommer att ta tid för att få fullt genomslag, så ger det signalen att långsiktig politik inte ska genomföras. Hela samhället lider av en kortsiktighetssjuka. Allt ska ge resultat snabbt och då blir det positiva rubriker. Även om det sannolikt är så att långsiktiga, väl genomtänkta politiska beslut är mycket bättre för samhället i stort.

Det mesta i samhället går fortare och fortare vare sig vi vill det eller inte, men att tro att även demokratin ska gå fortare är feltänkt. Politiska företrädare som har snabba svar på svåra frågor menar jag är ett hot mot demokratin. Politiska företrädare som är eftertänksamma och noggranna skulle vi behöva fler av. Ändå är det hela tiden de snabba, med enkla löpsedelsvänliga svar som hyllas. Politikern som svarar: ”Det här är en komplicerad fråga som vi verkligen behöver arbeta mycket noga med innan vi fattar beslut.” Hen har inte en chans i dagens mediala verklighet.

Jag säger definitivt inte att traineejobben är världens bästa åtgärd för att få ner ungdomsarbetslösheten, men det är trots allt bättre att genomföra någon åtgärd än att inte göra något alls. Detta är också en trend som jag är orolig för. De politiker som kommer med konkreta förslag som genomförs, oavsett om det är i kommunen eller i landet i stort, kritiseras för att något blev fel, inte fick fullt genomslag eller något annat. Medan de politiker som aldrig gör någonting alls kommer undan. De får aldrig någon relevant kritik. De har ju inte gjort något fel som syns.

Jag menar att det faktiskt är bättre att ibland genomföra saker som blir fel än att inte göra någonting alls. Om man identifierar ett problem och genomför två åtgärder för att komma till rätta med problemet, varav den ena åtgärder fungerar medan den andra är misslyckad, så är det ändå bättre än att ingenting hade genomförts. Men i samhällsopinionen är det politiker som aldrig gör ett dugg för att lösa problemen som hyllas för att de stämmer in i den upprörda kören över det som inte fungerade.

Jag önskar att fler skulle fundera över vilka politiska företrädare som vi behöver. Är det de med snabba förslag eller är det de med genomtänkta förslag? Är det de som enbart är missnöjda och kritiserar eller är det de som har förslag som kan genomföras i verkligheten?

This entry was posted in Krönika. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.