Ensidig politisk analys

Krönika i Skånska Dagbladet 6/6.

Det fanns en gång en tid då större delen av Sveriges befolkning tillhörde ett parti. Inte så att de nödvändigtvis var partimedlemmar, utan de kände en stark tillhörighet till ett parti som de röstade på oavsett vad som hände i politiken. Man var socialdemokrat, moderat eller kanske centerpartist. Det var en del av personens identitet.

Så ser det inte längre ut i Sverige. Allt färre är medlem i ett politiskt parti och allt färre anser sig tillhöra ett parti. Valundersökningarna efter valet i höstas visar dessutom att trenden med att fler och fler byter parti har fortsatt. 36 procent av väljarna bytte parti i riksdagsvalet från 2010 till 2014. Samma trend finns i den så kallade röstsplittringen, det vill säga att väljaren röstar på olika partier i de olika valen. 33 procent röstade på olika partier i kommun- och riksdagsvalet 2014.

Detta till trots så utgår oftast den politiska analysen efter varje opinionsundersökning från att nedåtgående partier har gjort något fel som renderar i tappat opinionsstöd. Då blir alltså utgångspunkten att de tillfrågade i undersökningen har valt bort sitt tidigare favoritparti eftersom det har misslyckats med något eller lagt ett dåligt förslag. Jag menar att det är fel utgångspunkt, åtminstone för oppositionspartier och oftast också för mindre partier i regeringsställning.

Jag tror att det vanligaste skälet till att ett parti tappar i opinionen är att det har varit passivt och inte synts tillräckligt mycket. När Sifo eller annat opinionsinstitut ringer så svarar kärnväljarna precis som de alltid har gjort, men för den allt större gruppen rörliga väljare så är ”top of mind” en mycket viktigare förklaring till att den uppringde svarar ett visst parti. Med ”top of mind” menas att man precis har hört något från eller om ett visst parti och därför blir det partiet som man svarar spontant.

Givetvis är det inte en långsiktigt hållbar strategi för ett parti att ständig försöka vara ”top of mind” även om det kan ge tillfälliga opinionsframgångar. De spontana partisympatisörerna måste fångas i en återkommande känsla av att just det partiet behövs och behöver stöd för att kunna agera i den fråga eller inom det politikområde som man själv prioriterar. Allra helst ska sympatisörerna fås att göra något tillsammans med partiet för att känna ännu starkare tillhörighet.

För att nå dit måste partiet lyckas bli ”top of mind” vid flera tillfällen tack vare frågor inom ett politikområde. Sympatisörerna måste se ett mönster i partiets agerande. Det fungerar inte att ena dagen vara på allas läppar för ett utspel om skolan, andra för miljön och den tredje för bättre vård. Det ger inte en långvarig känsla av att partiet jobbar för just de frågor som sympatisören engagerar sig i. Spretighet skapar inte ett starkt varumärke för ett parti.

Det jag nu har skrivit gäller för sju av åtta riksdagspartier, dock inte för Sverigedemokraterna. Partier som bygger sin identitet på missnöje, oavsett om det är ett invandrarfientligt parti eller ett renodlat populistiskt parti, kan skapa den nödvändiga känslan av tillhörighet på ett helt annat sätt. Är bara partiet tillräckligt argt, missnöjt och motståndare till allt så känner den allmänt missnöjde medborgaren att den har en gemenskap med det partiet.

Den typen av partier, och det ser likadant ut i hela Europa, behöver inte hitta rätt svar på politiska frågor för att vinna sympatier eftersom det inte är med de politiska förslagen som sympatisörerna känner samhörighet, utan i missnöjet med andra partier och samhällsutvecklingen i stort.

This entry was posted in General, Krönika. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.