Alliansens utmaning

Krönika i Skånska Dagbladet 4/7.

Det första av mandatperiodens fyra riksdagsår har passerat. Ett händelserikt år för riksdagsledamöterna även om de har haft ovanligt lite vanligt riksdagsarbete att ta hand om. Flera av mina tidigare kollegor har berättat att de ställer in många av de planerade utskottssammanträdena. Normalt har utskotten sammanträde varje tisdags- och torsdagsförmiddag, men under det gångna året har det kommit så få förslag från Löfvens regering att de inte har haft något att behandla och därför ställt in sammanträden.

Samtidigt som Socialdemokraterna och Miljöpartiet uppenbarligen har en stor utmaning i att få fram förslag som de är överens om, så har de fyra allianspartierna en nästan lika stor utmaning i att utvecklas såväl var och en för sig som tillsammans. Att Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna kommer att gå till val tillsammans som en allians 2018 är redan klart, men fram tills dess måste partierna utvecklas, profilera sig och förhoppningsvis locka nya sympatisörer.

Varje partis medlemmar ställer givetvis berättigade krav på att den egna politiken ska drivas så framgångsrikt som möjligt. När partiet är i regeringsställning så finns det oftast en stor förståelse för att den egna politiken måste få stå tillbaka för nödvändiga kompromisser. Men när partiet befinner sig i en oppositionsroll så är förståelsen för lojal återhållsamhet betydligt mer begränsad. Den egna politiken ska drivas även om möjligheten till faktisk framgång är obefintlig.

Just nu känns det som att Folkpartiet och Kristdemokraterna är de två partier inom alliansen som har störst internt tryck på förnyelse och profilering. Självklart ska de, liksom Centerpartiet och Moderaterna, profilera sig för att vinna nya sympatisörer, men samtidigt måste tanken på kompromissbehov finnas med i bakhuvudet.

Med större utsvävningar från det som var gemensam allianspolitik 2014 blir det också svårare att klara kompromisser i det valmanifest som alliansen kommer att ta fram 2018. Att nu ta ut svängarna ordentligt kan ge kortsiktiga opinionslyft, men risken för svekdebatt ökar också när nyvunna sympatisörer upptäcker att deras hjärtefråga har kompromissats bort i alliansens politiska deklaration till väljarna 2018.

Utmaningen för samtliga fyra allianspartier, även om det ser annorlunda ut för Moderaterna som är så mycket större än de andra tre partierna, är att vinna sympatisörer genom nya, tydliga profilfrågor samtidigt som de politiska utsvävningarna inte blir så stora att 2018 års kompromisser leder till att svikna sympatisörer lämnar partiet. Alltså, att vinna kortsiktiga och tillfälliga segrar eller att bygga långsiktigt?

Alla partier svarar långsiktigt på den frågan, men det är mer tveksamt om de är sanningsenliga i det svaret. En nyvald partiledare som Ebba Busch Thor måste visa sin profil och tar därför i lite extra för att framstå som handlingskraftig. En internt ifrågasatt partiledare som Jan Björklund måste visa att han fortfarande är rätt person att leda partiet och väljer därför också mer kortsiktiga utspel än vad jag tror att han själv skulle önska.

Alliansen står inför stora utmaningar de närmsta tre åren, men samtidigt är det en trygghet i att veta vilka lagkamraterna kommer att vara när 2018 års match startar. Vägen dit måste dock varje parti själv ta ansvar för. Och vem vet, kampen kanske startar tidigare än någon nu kan ana.

This entry was posted in Krönika. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.