Är det du som är politikern?

Krönika i Skånska Dagbladet 9 maj.

Året var 1995, jag var 21 år och mitt första förtroendeuppdrag hade precis påbörjats och skulle snart avslutas. Jag var vald som suppleant för Centerpartiet i Lunds kommuns biblioteksnämnd. Ja, det är sant. I Lunds kommun fanns det en särskild politisk nämnd för biblioteken på den tiden. Den försvann dock i slutet av 1995 när kommunen gjorde en större omorganisation.

Några av de som jobbade på Stadsbiblioteket blev uttagna i strejk, bland annat mannen som hade hand om inkommande och utgående post. Andra anställda på biblioteket fick inte utföra hans arbetsuppgifter eftersom det skulle vara strejkbryteri, men som förtroendevald i biblioteksnämnden så fick jag hjälpa till med de av postmannens arbetsuppgifter som behövde utföras varje dag. Första morgonen när jag kom dit så gick jag fram till en bibliotekarie och presenterade mig och hennes första fråga var: ”Är det du som är politikern?”

Jag blev alldeles ställd. ”Politiker? Jag? Nej, jag… eller…, det är det nog.”

Jag hade aldrig tänkt på mig själv som ”politiker”. Visserligen hade jag varit medlem i Centerpartiets ungdomsförbund sedan jag var 14 år. Till en början mest för att spela innebandy och fotboll och senare blev det en och annan festligare tillställning, men jag hade också varit med och drivit olika lokala politiska frågor. Men politiker? Nej, inte jag. Jag reagerade som så många andra, att politiker var ett negativt laddat ord. Det var ingen beskrivning av mig själv som jag tyckte om.

Tiden gick. Strejken avslutades ganska snabbt. Biblioteksnämnden lades ner. Jag fick uppdrag i miljönämnden, utbildningsnämnden, kommunstyrelsen och plötsligt var jag en politiker även i mitt eget medvetande. Men vid det laget hade jag bestämt mig för att vara stolt över epitetet politiker. I det samhälle som vi lever krävs det en del gemensamma beslut. Det går inte att ha direktdemokrati i alla frågor och därför väljer folket sina företrädare att representera dem. Varför skulle jag skämmas över att få lundensarnas förtroende att företräda dem?

Det är precis tvärtom. Jag och alla andra som har politiska förtroendeuppdrag ska räta på våra ryggar. Att fatta beslut i frågor som är viktiga för många människor är svårt och ett stort ansvar. Men någon måste göra det. Tanken att ingen vill vara med och fatta beslut som rör våra gemensamma angelägenheter i samhället är skrämmande. Då har vi nämligen ingen demokrati längre.

Ett demokratiskt styrelseskick bygger på att medborgarna väljer sina företrädare i fria val. Men demokratin bygger också på att de som ska rösta verkligen funderar på vilka personer som är bra företrädare och som har förmågan att fatta kloka beslut. Politik är inte en fråga. Politik är en helhet; hur samhället ska utvecklas för alla oss som bor här.

I valrörelser händer det ibland att man får frågan: Vem ska jag rösta på? Svaret borde vara: En person som du skulle kunna tänka dig att anställa i ditt företag för att ha hand om dess ekonomi, en personalchef som du själv skulle vilja ha, en person som kan ta ansvar för ditt barns skolgång och dina föräldrars äldreomsorg. Den person som du har förtroende för att ta hand om allt detta – den personen ska du rösta på.

This entry was posted in Krönika. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.