Om vi hade bott i Syrien…

Krönika i Skånska Dagbladet och Norra Skåne den 25/4 och i Hallands Nyheter den 27/4.

Jag har det bra. Vi har det bra. Vi i Sverige. Visst finns det barn som mobbas i skolan, kvinnor som misshandlas och män som missbrukar bort sina liv. Det finns människor i Sverige som har ett rent helvete. Det finns människor som mördar och mördas. Men totalt sett har vi som bor i Sverige ett rikt, fritt, hälsosamt och långt liv. Vi har det bra.

Häromdagen när vi såg ett tv-inslag om Syrien så frågade ett av mina barn mig vad vi skulle ha gjort om vi bodde i Syrien. Mitt lika spontana som självklara svar var: Vi skulle flytt från kriget så snabbt som möjligt! Jag hade inte väntat kvar och låtit mina barn klämmas mellan Assad-regimens bomber från väster och IS tortyrbrigader från öster. Jag hade tagit mig från helvetet till en tryggare plats. För min, min familjs och framförallt för mina barns skull.

Var hade vi flytt? Mest troligt hade vi hamnat i något av de stora flyktinglägren i grannlandet Libanon. Där finns mer än en miljon registrerade flyktingar från Syrien, sannolikt är det verkliga antalet betydligt större än så. Flyktingarna från Syrien utgör mer än en fjärdedel av Libanons totala befolkning. Flyktingarna bor i stora tältstäder med tusentals invånare, mer än hälften är barn. Barn som i de flesta fall inte ens får gå i skolan.

Hade jag velat stanna kvar med min familj i ett flyktingläger år efter år i väntan på att det skulle gå att åka tillbaka till hemlandet? Nej, absolut inte. Att se sina barn växa upp i ett tältläger med svält, sjukdomar och en bristande skolgång. Eller ingen skola alls. Nej, jag hade med alla medel försökt ta mig till en ny framtid i ett nytt land. På laglig eller olaglig väg. Kanske med hjälp av flyktingsmugglare. För att kunna ge mina barn ett bättre liv och en ljusare framtid hade gränskontroller och migrationsregler känts mindre viktiga. Såklart.

Var hade vi sökt oss? Troligtvis till ett land eller en stad där vi redan kände någon, en släkting eller vän från samma stad eller by som vi flytt ifrån. Hade jag kunnat engelska hade USA, England eller något annat engelsktalande land lockat, men sannolikt till ett land som vi visste tar väl hand om människor på flykt. Tyskland, Holland, kanske Sverige.

Det är nästan omöjligt att sätta sig in i vad miljontals människor på flykt upplever varje dag. Som förälder känns det extra svårt att tänka på barnens lidande. Undernärda och bristsjukdomar till följd av för lite och för ensidig mat. Ingen skola. Ingen framtid. Likgiltighet och hat tar över när barnen borde sjunga om sin ljusnande framtid.

Det är så lätt att sitta i Sverige och säga vad andra borde göra. Störta diktatorn, stanna och slåss för ett fritt och demokratiskt samhälle. Vänta i ett flyktingläger i närheten av ditt land och var beredd att återvända till hemlandet så fort det är möjligt. Hjälp till och bygg upp ditt land!

Jag skulle inte vara så ädel. Jag hade i första hand tänkt på mina barn och deras framtid. Det tror jag att de flesta skulle göra. Det tror jag även att de föräldrar gör som väntar på ytterligare en stekhet sommar i ett tältläger utanför Beirut. Om de bara hade kunnat så hade de tagit sig till ett nytt land för att starta ett nytt liv. Precis som jag hade gjort och som jag tror att även du skulle ha gjort.

This entry was posted in Krönika and tagged . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.