Partiledare kommer och går

Krönika 14 februari 2015

ika 14 februari 2015För fyra år sedan var Centerpartiet ungefär där Folkpartiet är idag. Valet 2010 hade varit en besvikelse och under början av 2011 hördes några sprida krav på partiledarens avgång. Under våren låg opinionssiffrorna kvar på en låg nivå och i april uttryckte ett par riksdagsledamöter för första gången att Maud Olofsson borde lämna över partiledarskapet till någon annan.

Vid den tiden var jag själv ledamot av riksdagen och givetvis förde vi många informella samtal mellan oss i riksdagsgruppen. Vad jag minns var det ingen alls som tyckte att Maud hade gjort ett dåligt jobb eller att någon annan just då skulle klara partiledarskapet bättre, utan diskussionen kretsade kring vem som skulle leda partiet mot valet 2014 och att den personen skulle behöva några år på sig att bli varm i kläderna.

Alla politiska partier behöver förnya sig kontinuerligt. Det parti som stannar upp och inte har en ständig idéutveckling lär snabbt anses irrelevant och opinionsundersökningarna ger oftast en korrekt bild av hur väljarna ser på partiet. Partiledaren är det främsta ansiktet utåt och har det yttersta ansvaret för partiets utveckling. Oavsett hur förändringsbenägen hen är så krävs förnyelse likväl på det personella planet som på det politiska.

Maud Olofsson hade varit Centerpartiets partiledare i tio år när hon i juni 2011 meddelade att hon inte kandiderade för omval vid den kommande höstens partistämma. Tio år är egentligen ingen lång tid på en chefspost, men partiledarskapet är så mycket mer bevakat och utsatt än vad andra chefer upplever. En partiledare kan inte gå och handla i mataffären utan att människor tittar nyfiket i kundvagnen. Att alltid tvingas ha två livvakter med sig är inte heller enkelt att leva med.

När Fredrik Reinfeldt avgick så hade han varit Moderaternas partiledare i elva år. Lika länge kommer Göran Hägglund att ha suttit på sin post som Kristdemokraternas partiledare när han avgår senare i vår. Folkpartiets Jan Björklund har varit partiledare i snart åtta år och det är självklart att det pågår en diskussion inom Folkpartiet om det är Björklund med då elva år som partiordförande som ska leda Fp in i valet 2018.

En intern framtidsdiskussion är bra, men den kan också vara destruktiv om det viskas bakom ryggar och misstroende breder ut sig. Visst kan det vara oerhört svårt för en person att inse att man bör träda åt sidan, men en god ledare omger sig med medarbetare med sådant kurage att även svåra och känsliga besked lämnas till chefen.

Jag är övertygad om att Jan Björklund inte vill avgå utan gärna skulle vilja leda Folkpartiet vid valet 2018. Samtidigt tror jag att han förstår att det kommer att krävas förnyelse även i partiledningen och min känsla är att han redan har bestämt sig för att avgå vid Folkpartiets landsmöte i november. Han vill dock inte ge det beskedet för tidigt eftersom han skulle bli en ”lam anka” vars ord och ledarskap blir svagt och inte styrande.

Det är min känning av situationen i Folkpartiet, men det är framförallt en situation som Folkpartiet som parti själv måste styra. Mitt bestämda råd är dock att vara så öppna som möjligt för att undvika spekulationer och falskspel bakom stängda dörrar.

This entry was posted in Krönika. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.