Inte direkt en rivstart

Krönika 28 februari 2015

Häromveckan satt jag och pratade med några vänner som är sådär lagom politiskt intresserade som folk är mest. Vi kom in på regeringens arbete och jag kunder inte låta bli att fråga om de vet vem som är infrastrukturminister i regeringen? Det blev tyst. Konsumentminister? Minister för högre utbildning och forskning? Barn-, äldre- och jämställdhetsminister? Energiminister? IT-minister? Lika tyst.

Stefan Löfvens regering har nu suttit i nästan exakt 150 dagar och det är märkvärdigt tyst även från regeringens sida. En majoritet av ministrarna är fortfarande i det närmsta okända för svenska folket. De syns inte i media, de reser inte runt i landet, de är inte aktiva i debatterna i riksdagen och ännu värre, de lägger ytterst få förslag.
På regeringens hemsida så finns det en slags kalenderfunktion där man kan följa ”Statsrådens engagemang”. Det senaste utlagda handlar om vecka 9-10, dvs. 23/2-8/3. Visserligen är det sportlov i Stockholm vecka 9, men man kan ändå tycka att ett statsråd borde göra något under två veckors tid.

Åtta av statsråden har ”inga engagemang rapporterade”. Om vi är snälla så kan vi tolka det som att de har glömt bort att rapportera in vad de egentligen gör. Men av de som verkligen har rapporterat in ser det inte mycket bättre ut. Fem av statsråden har ett enda engagemang och ytterligare sex statsråd har två engagemang på två veckor.

Några exempel: Civilminister Ardalan Shekarabi har ett engagemang; 4/3, anförande vid Upphandlingsdagen i Göteborg. Gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic har ett engagemang; 6/3, medverkar på Språklärarnas konferens i Uppsala. Försvarsminister Peter Hultkvist har också ett engagemang; 4/3, besöker Totalförsvarets rekryteringsmyndighet i Stockholm. Är detta allt dessa statsråd gör?

Hade statsråden varit aktiva med att skriva propositioner på sina departement så hade man kunnat förstå att de inte är ute på så många engagemang runt om i landet, men inte ens det kan förklara deras passivitet. Extra förvånande blir det när regeringen inte ens lägger propositioner på politikområden där de säger sig ha många förslag.

Enligt förteckningen över vårens propositioner, som är regeringens lagförslag till riksdagen, så kommer Arbetsmarknadsdepartementet att lägga fram en enda proposition under våren: ”Fortsatt giltighet av lagen om behandling av personuppgifter vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering”. Det är allt. Hittills i år har regeringen överlämnat åtta propositioner till riksdagen. Av 24 ministrar på två månader.

Vad som istället händer i riksdagen, när inte utskottsmöten ställs in på grund av för få ärenden, är att oppositionen styr regeringens arbete genom tillkännagivanden. Häromdagen fick jag höra av gamla kollegor i justitieutskottet, att i enbart ett betänkande den närmsta tiden kommer utskottet att ge över 20 tillkännagivanden till regeringen. Varje tillkännagivande är ett uppdrag som regeringen ska utföra. Enbart under våren 2014 beslutade justitieutskottet om 32 olika betänkanden, så även om det blir färre betänkanden med denna passiva regering så kan det bli en enorm mängd tillkännagivanden under våren.

Regeringen Löfven har inte direkt gjort en rivstart och snart kommer all deras tid och engagemang att gå till att genomföra oppositionspartiernas politik. Ingen Decemberöverenskommelse i världen kommer att rädda Stefan Löfven från det.

This entry was posted in Krönika. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.