Ett händelserikt år i politiken

Krönika 20 december 2014

Valår är alltid händelserika år för alla politiskt aktiva, men 2014 går ändå till historien som ett av de mest händelserika åren i svensk politisk historia. Supervalåret började med att valrörelsen till Europaparlamentet drog igång. Våren dominerades av europafrågorna, men väljarna var egentligen inte speciellt intresserade.

Det gick långt in i maj månad innan valtemperaturen höjdes. Valresultatet den 25 maj var en stor framgång för Miljöpartiet och Sverigedemokraterna, men även Centerpartiet gjorde sitt bästa EU-val på 19 år. Även om jag inte håller med Feministiskt Initiativ på många sätt så var det glädjande och historiskt att en romsk företrädare, genom Soraya Post, tog plats i parlamentet.

Sommaren kom och i Almedalen fick Svenskarnas Parti oförtjänt mycket uppmärksamhet. Ett litet nazistiskt parti fick motdemonstranter och media att framställa dem som stora, stygga vargen som hotade demokratin. Nazisterna blev samtidigt Sverigedemokraternas bästa partiarbetare. Genom uppmärksamheten sattes bilden av att de högerextrema och främlingsfientliga fanns i SvP och inte i SD. Ett stort steg i Sverigedemokraternas ”normaliseringsprocess” som parti. Tyvärr fick det också utslag i riksdagsvalet i september.

Efter en kort sommar var det valrörelse igen. En valrörelse där spelet om makten tyvärr dominerade framför de politiska sakfrågorna. Alliansen var länge uträknad, men kom närmre och närmre i opinionsundersökningarna. Mest uppmärksammat blev Stefan Löfvens ”knuff” när Annie Lööf ville överräcka en tråkig rapport om energiförsörjningen i Sverige. Oerhört orutinerat agerat, en orutin som sedan har visat sig gång på gång.

Valresultatet den 14 september blev en chock för många. Lika glada som miljöpartisterna var efter EU-valet, lika nedstämda var de efter riksdagsvalet. Förväntningarna låg skyhögt över resultatet på 6,9 procent. Egentligen var alla partier förutom Sverigedemokraterna missnöjda med valresultatet. Minst missnöjda, och innerst inne ganska nöjda, var Centerpartiet som klarade sig bäst av regeringspartierna trots en liten tillbakagång. Annie Lööf fick också sitt stora genomslag som partiledare.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildade en mycket svag regering. Jonas Sjöstedt hade förväntat sig ministerposter åt Vänsterpartiet, men Löfven hade andra tankar. Trots detta lyckades regeringen göra upp med V om en budgetproposition. Vad de inte hade räknat med var att SD är ett oseriöst parti som valde att rösta på ett budgetförslag som de samtidigt säger att de inte står bakom. Regeringen såg hur marken rämnade under deras fötter.

Året kommer med all sannolikhet sluta med att statsminister Stefan Löfven utlyser extra val som ska hållas den 22 mars. Vem hade kunnat tro att vi efter supervalåret direkt skulle få en valrörelse till? Och visst är det ett misslyckande. Ett generellt misslyckande för partierna och alldeles speciellt ett misslyckande för sittande regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet som inte lyckades leda landet.

Till sist. Visst kan man vara svensk utan att gå på julnattsmässa eller julotta. Visst kan man vara svensk utan att dansa runt granen och äta risgrynsgröt. I mitt Sverige är du svensk oavsett om du har samiska, judiska eller andra traditioner.

This entry was posted in Krönika. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.