Personkemin avgörande för politiskt samarbete

Krönika i Skånska Dagbladet den 8 november.

Efter varje val står partiledningarna inför frågan vem man ska samarbeta med. Har partiet i förväg berättat för väljarna vem man har för avsikt att bilda regering med så är det ganska enkelt. Att först be om väljarnas mandat att bilda en typ av regering och sedan direkt efter valet säga att rösten på partiet innebär en röst på en helt annan typ av regering, skulle med rätta upplevas som ett svek.

För partier som har hållit dörren öppen för olika typer av samarbeten så blir det inte sällan en kamp mellan viljan att få maktpositioner och därmed inflytande över politiken och oviljan att kompromissa och tvingas fatta beslut mot den egna övertygelsen. Viljan till makt brukar vinna.

För partiernas ledningar på kommunal och regional nivå är det en mer komplicerad bedömning. Av flera anledningar. För det första är det svårare att styra en kommun med en minoritet än vad det är att styra landet med en minoritetsregering, bland annat på grund av budgetreglerna.

För det andra så är det mycket mindre ideologisk konflikt på kommunal nivå. Det handlar oftare om praktisk hantering än om ideologiska diskussioner i den kommunalpolitiska vardagen. Även om inte ideologiskt viktiga frågor som vårdval och friskolor ska underskattas.

Avgörande för om partier går in i olika typer av samarbete blir snarare personkemin mellan partiernas främsta företrädare. Den senaste månaden har jag hört centerpartister säga allt från ”det är enklare att komma överens med socialdemokrater än moderater” till ”vi samarbetar med Vänsterpartiet för att få bort de maktfullkomliga socialdemokraterna”.

Det har till och med funnits centerpartister som har velat öppna dörren för sverigedemokrater med argumentet att ”SD:arna i vår kommun är inte rasister, de sitter helt tysta och gör ingenting.” I de sammanhangen måste man ändå komma ihåg att alla företrädare för ett parti står bakom sitt partis politiska grundsyn. Genom ett lokalt samarbete legitimerar man partiets politiska ideologi och därför är samarbete med Sverigedemokraterna otänkbart.

Runt om i Skåne kommer vi att få se diverse olika regnbågskoalitioner. Vilka koalitioner som bildas beror på hur väl man kommer överens. En moderat och en socialdemokrat som har förtroende för varandra har lättare att hitta kompromisser än en centerpartist och en folkpartist som ogillar varandra. Det gör också att byten av partiernas lokala ledare innebär nya samarbetsmöjligheter, eller svårigheter.

Ett närliggande exempel är ledningen av Region Skåne. I måndags röstades Socialdemokraterna och Miljöpartiet fram till att styra Skåne i minoritet. Hur styret hade sett ut om Socialdemokraternas tidigare oppositionsledare Rikard Larsson hade varit kvar i regionen, och inte bytts ut mot Henrik Fritzon, är det ingen som vet. Jag är dock övertygad om att möjligheten att bilda ett majoritetsstyre med mittenpartier hade varit större tack vare det förtroende som Larsson redan hade byggt upp. Personkemin är oftast avgörande.

This entry was posted in Krönika. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.