Riksdagsmotioner blir ett verkligt maktinstrument

Jag måste medge att jag är lite avundsjuk. Visst lämnade jag riksdagen helt frivilligt. Tyckte att 12 år var tillräckligt och ville testa något nytt, men nu när jag ser vilken makt riksdagen kommer att ha över S/Mp-regeringen så blir jag lite avundsjuk. Det hade varit roligt att vara med.

Många pratar nu om hur regeringen ska få genom sin budget i riksdagen. Först måste de få med sig Vänsterpartiet eftersom Allianspartierna tillsammans har fler mandat än S och Mp tillsammans. Sedan måste de hoppas på att Sverigedemokraterna inte röstar för Alliansens budgetförslag i slutvoteringen när Sd-budgetförslaget fallit i den förberedande voteringen.

Jag är ganska övertygad om att Löfven får genom sin budget. De kan helt enkelt inte lägga fram ett förslag utan att veta att de har Vänsterpartiet med sig. Vilken oerhört bra förhandlingsposition Jonas Sjöstedt sitter i! Att Sverigedemokraterna skulle rösta för ett annat budgetförslag än sitt eget känns otänkbart. Då skulle de alltså aktivt rösta för en budget som innehåller mängder av förslag som de säger att de inte står bakom. Så kan inte ett seriöst parti göra.

Att lotsa budgeten genom riksdagen blir inte Stefan Löfvens största problem. Inte heller de stora principiellt viktiga frågorna som också diskuteras flitigt; energipolitiken, pensionsöverenskommelsen, försvaret osv. Nej, det riktigt jobbiga för socialdemokraterna och miljöpartisterna kommer att bli vardagen i riksdagen. Det som ingen riktigt pratar om.

Med vardagen menar jag behandlingen av alla vanliga propositioner och skrivelser som en regering lämnar till riksdagen varje år. Det är många, brukar vara runt 200 per år. 2013 lämnade till exempel alliansregeringen 198 propositioner och skrivelser till riksdagen. På varje proposition och på varje skrivelse är det motionstid. Många förblir omotionerade, det vill säga att alla håller med om det som har föreslagits, men ännu fler möter motstånd från ett eller flera partier.

Vid varje sådant tillfälle riskerar regeringen att förlora i riksdagen. Det handlar inte bara om att riksdagen kan avslå hela propositionen, utan vanligare är att ett eller flera partier motionerar om att gå längre än regeringsförslaget, att utvärdera förslaget, att stoppa delar av det eller om ”närliggande” frågor som egentligen inte har något direkt med propositionen att göra.

På en enda proposition kan alltså regeringen ”åka på” flera tillkännagivanden. Varje tillkännagivande ställer krav på regeringen. Att de ska utreda något ytterligare, att de ska återkomma med ett förslag med annan inriktning, att regeringen ska redovisa vad de har gjort i en angränsande fråga osv. Varje sådant tillkännagivande kommer att uppfattas som en förlust för regeringen. Varje sådant tillkännagivande binder upp departementens resurser.

Ännu mer intressant kommer behandlingen av motioner från allmänna motionsperioden att vara och det är på den punkten som jag är allra mest avundsjuk. Normalt så är enskilda motioner och oppositionens parti- och kommittémotioner tämligen ointressanta. Det blir regelmässigt avslag. Alldeles särskilt när det finns en majoritetsregering. Under alliansens majoritetsregering 2006-2010 avslogs 99,9 procent av alla motioner. Under minoritetsregeringar är det lite större chans för en motionär att få bifall. Under S-regeringen 2002-2006 avslogs ”endast” 98,5 procent och under alliansens minoritetsregering 2010-2014 var det 98,4 procent avslag.

Nu är det en helt annan situation. Möjligheten att få bifall på motioner är långt mycket större. Det parlamentariska läget gör att det ofta kommer att räcka med att alliansen håller ihop för att de ska vinna över regeringsduon. För det är så det fungerar. Det krävs inte en majoritet för att vinna om bara den egna minoriteten är större än andra minoriteter. Detta gäller både vid behandling av motioner från allmänna motionstiden och följdmotioner på propositioner och skrivelser.

Så här kommer det sannolikt att bli ganska ofta: Regeringen har lagt ett förslag. M, C, Fp och Kd lägger följdmotioner enskilt eller tillsammans. V lägger sin följdmotion och Sd lägger sin. Flera av förslagen handlar om samma område men Alliansen, V och Sd tycker helt olika och S/Mp vill avslå samtliga följdmotioner (de vill inte ha några tillkännagivanden som styr departementens arbete, det vill de själva göra).

Alliansen med 141 mandat röstar för sin reservation A. Sd med 49 mandat röstar för sin reservation B. V med sina 21 mandat röstar för sin reservation C och S/Mp med sina 138 mandat röstar för avslag på alla motionsförslag. Det blir förberedande voteringar och först faller V:s och sedan Sd:s förslag. Vid slutvoteringen står Alliansen mot S/Mp. Det normala förfarandet i riksdagen är då att de partier som har förlorat de förberedande voteringarna lägger ner sina röster i huvudvoteringen. Alltså slutar det 141-138 till Alliansen och det blir ett tillkännagivande till regeringen.

Visst kan man tänka sig att Vänsterpartiet börjar rösta på S/Mp-förslaget i huvudvoteringen, med motiveringen att det är det minst dåliga, men då kommer Sd självklart att börja agera på samma sätt och det är troligt att de vid väldigt många tillfällen röstar på Alliansens förslag med samma motivering. Kanske inte för att de tycker det, utan för att de vill ställa till med problem för Löfven.

Jag ser en vår (det är då motioner som inte budgetpåverkande behandlas av utskotten) med mer eller mindre dagliga tillkännagivanden till regeringen. Hur många förluster per dag kan en regering orka med? Det är dock inte prestigeförlusten som är det viktiga, utan att departementen kommer att styras av riksdagen. Regeringens företräde att bestämma den politiska dagordningen försvinner. Det klarar inte landets genom tiderna svagaste regering med landets genom tiderna minst politiskt rutinerade statsminister.

Hade jag varit riksdagsledamot så hade jag pumpat in motioner. Nu finns möjligheten att göra skillnad! Hade jag varit en intresseorganisation som vill påverka så hade jag genast kontaktat ledamöter med förslag på motioner. Hur man ska gå till väga? Tänk, precis det som Linander politik och påverkan kan hjälpa till med…?.

This entry was posted in General, Linander politik och påverkan and tagged , , . Bookmark the permalink.

One Response to Riksdagsmotioner blir ett verkligt maktinstrument

  1. Håkan Fredriksson says:

    Just som du beskriver så kan hända både det ena och det andra. Under senaste 8 åren med alliansen, så var det säkert så att man inte alltid ville gå ut för kraftigt med motionerna.

Leave a Reply

Your email address will not be published.