Anförande och repliker i debatten om översyn av våldtäktsbrottet

Anf. 154 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! I dag tar vi ett steg närmare en samtyckesbaserad sexualbrottslagstiftning. Det är en fråga som – det har vi hört här i dag – det har varit en livlig debatt om, och nu tycks alla partier ha förstått att det är en önskvärd väg att gå för att förtydliga sexualbrottslagstiftningen.

I debatten har vi hört det ena och det andra påståendet. Det är nästan lustigt att Socialdemokraterna, som är det sista partiet att förstå behovet av samtyckeskrav, nu har tagit initiativ i justitieutskottet och är jättestolta över det – det är bra – och nu säger att det är brådskande.

Vänsterpartiet och Miljöpartiet försöker ta åt sig äran av att det är de som har drivit frågan först. Men nej, ni behöver ha lite bättre koll på historien. Jag tänkte berätta lite om hur det har sett ut historiskt.

År 2004 kom den dåvarande socialdemokratiska regeringen med en proposition om ny sexualbrottslagstiftning. Den byggde på Sexualbrottskommitténs förslag, som kom redan 2001. Utredningen hade tillsatts 1998 efter det så kallade Södertäljemålet.

Då 2004, som svar på propositionen, motionerade jag för Centerpartiets räkning och hade bland annat följande förslag: ”Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med ett förslag som uppfyller Europadomstolens krav på att varje sexuell handling som inte bygger på samtycke skall vara straffbar enligt Bulgariendomen.” Den domen diskuterades mycket då.

När vi voterade efter debatten, som var i början av mars 2005, ställde sig Centerpartiets ledamöter, Moderaterna, Kristdemokraterna och tre av Vänsterpartiets ledamöter bakom kravet på att utreda samtycke. Men inte Vänsterpartiet som parti och inte en enda av miljöpartisterna och inte heller Socialdemokraterna eller Folkpartiet gjorde det. Det är jättebra att ni har ändrat er nu.

Herr talman! Jag kan inte låta bli att citera lite från debatten, som nästan på dagen var för nio år sedan. Det känns lite märkligt, men jag tänkte börja med att citera mig själv:

”I dag fattar vi här i Sveriges riksdag beslut om en ny sexualbrottslag. Det hade varit angeläget att redan nu få en lag som bygger på samtyckeskrav, men jag förstår givetvis att det inte kommer att bli så. Därför finns det en reservation om en utredning av en samtyckesreglering. Ni riksdagsledamöter som sitter här i kammaren och ni andra som sitter på era kontor och tittar på tv:n: Tänk efter. Är det rimligt att år 2005 fortfarande ha en sexualbrottslag som utgår från att kvinnan är sexuellt tillgänglig så länge som hon inte säger någonting annat?”

Detta var alltså 2005, för nio år sedan. Tänk efter! Är det rimligt att år 2014 fortfarande ha en sexualbrottslag som utgår från att kvinnan är sexuellt tillgänglig så länge hon inte säger någonting annat? Svaret är givetvis nej.

I debatten 2005 blev det givetvis replikväxlingar, och jag hade ett hetsigt replikskifte med Socialdemokraternas talesperson i debatten, Elisebeht Markström. Dåvarande justitieminister Thomas Bodström var inte på plats, trots att det var en av de största lagändringarna på rättsområdet under den mandatperioden.

Elisebeht Markström sade: ”Med en samtyckesordning, som Johan Linander förfäktar tillsammans med några få debattörer i Sverige skulle jag vilja understryka, är glidningen mot en annan rättsordning uppenbar. Vi har inget intresse av att införa en sådan ordning och kommer heller inte att göra det.”

Elisebeht Markström, som jag för övrigt tyckte var en väldigt bra kollega i justitieutskottet, slog alltså fast att jag var en av få i Sverige som ville ha ett samtyckeskrav och att Socialdemokraterna inte tänkte införa det. Det tog nio år för er att ändra er – men bättre sent än aldrig.

Men, herr talman, jag måste vara ärlig. Jag var inte först med att motionera i Sveriges riksdag om att införa ett samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen. Nu i efterhand, när jag satt och sökte lite på riksdagens hemsida, hittade jag en ännu äldre motion i riksdagen som handlar om samtycke. I en jämställdhetsmotion från 1999 kan man läsa att ”frånvaron av samtycke snarare än graden av våld [bör] vara det som definierar våldtäkt.”

Nu sitter alla här och funderar på vilket parti – för det var en partimotion med partiledaren som första namn – som var så förutseende och som redan för 15 år sedan, år 1999, tog upp frågan om samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen. Givetvis var det Centerpartiet, och det var Lennart Daléus, vår partiledare då, som var första namn i motionen.

Detta är alltså ingen ny fråga. Vi har arbetat länge med den. Från Centerpartiets sida har vi tjatat, får man nog säga.

Herr talman! Gunvor G Ericson från Miljöpartiet tog tidigare här upp en mängd fall. Men jag blir lite orolig när man tar upp denna typ av fall och tror att ett samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen per automatik skulle leda till en fällande dom. Då gör man det alldeles för enkelt för sig. Samma bevisproblem som finns i dag kommer att finnas även när vi har ändrat lagstiftningen.

Den som säger att kvinnan var med på det kommer att göra det senare också. Och fortfarande kommer åklagaren att ha bevisbördan för att brott har begåtts. Det tänker vi verkligen inte ändra på.

Det finns en del fall som det har refererats till i tidningarna där det sägs att den åtalade inte förstod och därför inte haft uppsåt. Där kanske man skulle få en förändring. Men risken är uppenbar att den åtalade i dessa fall kommer att säga att kvinnan var med på det. Då kommer samma bevisproblem att finnas kvar.

Det viktiga med att ha ett samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen är inte att det kommer att leda till så många fler fällande domar – men förhoppningsvis några. Det viktiga är signalen från lagstiftaren om att det inte är okej att ha sexuellt umgänge med en annan person förrän man vet att den andra personen är med på det. Den signalen är jätteviktig att skicka.

Jag vill betona att den andra delen av detta utskottsinitiativ som justitieutskottet nu tar är minst lika viktig, alltså hur rättsväsendet kan jobba för att nå fler åtal och fällande domar utan att tumma på rättssäkerheten. I dag vet vi, precis som Ewa Thalén Finné var inne på, att det skiljer mycket mellan olika polismyndigheter. Det är inte acceptabelt. Det är inget i anmälningarna som visar att det skulle bli en så stor skillnad. Det handlar helt enkelt om hur man jobbar. Då måste man lära av de goda exemplen. Det är inte okej att sannolikheten för en fällande dom i vissa län är dubbelt så stor – eller hälften så stor – som i andra län. I och med att vi får den nationella polismyndigheten kommer det att tas ett steg i rätt riktning för en enhetlig rättstillämpning. Jag tror att just detta är viktigare än just samtyckeskravet för att nå fler åtal och förhoppningsvis fler fällande domar.

Det är också att se över brottsoffrens ställning i processen. Att vara utsatt för sexualbrott måste vara fruktansvärt. Jag kan inte veta hur det är eftersom jag lyckligtvis inte varit det, men jag kan tänka mig att det är en fruktansvärd psykisk ansträngning att gå igenom. Därför måste vi göra det så lite jobbigt som möjligt. Det kommer alltid att vara jobbigt att få dessa frågor. Försvarsadvokaten måste ha rätt att ställa frågor under rättegången. Men vi från samhällets sida ska se till att det är så lite jobbigt som möjligt för brottsoffret.

Samtidigt blir jag bekymrad över Socialdemokraternas bild, som Anna Wallén målade upp här, om att man som brottsdrabbad inte skulle få någon hjälp alls. Det är nästan som om ni vill skrämma människor från att anmäla brott. Jag vill tvärtom uppmana alla att anmäla brott. Det är först då som man kan få den rättsliga upprättelsen. Om man inte anmäler kan det aldrig hända någonting. Risken är att gärningsmannen begår samma brott igen.

Herr talman! Jag beklagar att jag överskred min talartid lite grann. Men jag vill yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.

Anf. 155 ANNA WALLÉN (S) replik:

Herr talman! Det är nästan så att man häpnar när Johan Linander står här i talarstolen och försöker framställa sig själv som Gud. I en tidigare debatt här sade du att det är väldigt fint att ändra sig, och du berömde dig själv för att du kunde ändra uppfattning.

Men jag tycker att man som politiker faktiskt måste vara ärlig, och det är du inte nu. Du säger att du har stridit för en samtyckeslagstiftning sedan 2004. Du kanske har stridit på bloggar och så vidare. Men du har inte gjort någon skillnad här i riksdagen.

Det är mindre än ett år sedan vi hade en debatt här då vi diskuterade ett lagförslag som vi skulle fatta beslut om. Då röstade Johan Linander nej till det. Jag förstår därför inte på vilket sätt du har stridit. Det är ganska oärligt att säga att du vill ha en samtyckeslagstiftning. Men när det väl gäller kan du inte göra någonting. Du kan inte göra skillnad för att du sitter i en allians där man inte vill någonting.

Ni har ändrat er efteråt. Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centerpartiet har gått ut och sagt att vi behöver en samtyckeslagstiftning efter att man har fattat beslut i riksdagen. Det är oerhört märkligt att man inte vågar stå upp för sina åsikter när det är skarpt läge.

Hade inte vi socialdemokrater lagt fram detta initiativ för några veckor sedan hade ingenting hänt. Då hade ni suttit där och varit passiva. Ingenting hade hänt, helt enkelt.

Samma dag som vi lade fram detta initiativ – Socialdemokraterna var det sista partiet att ändra sig – var det en debatt i Aktuellt mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Moderaterna ville absolut inte göra en översyn av varför det är så få våldtäktsanmälningar som leder till åtal. Jag tror därför att du ska ta en diskussion i Alliansen i stället.

Jag reagerade mycket starkt på detta, och jag var tvungen att begära replik för att ändra på verklighetsbeskrivningen.

Jag undrar alltså på vilket sätt som du har stridit för denna fråga sedan 2004. Men när det väl gäller röstar du nej i riksdagen, där vi stiftar lagar.

Anf. 156 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Anna Wallén tog verkligen till stora ord. Om du ville anklaga Moderaterna för någonting hade du kunnat begära replik när den moderata ledamoten höll sitt anförande här. Men det gjorde du inte. Jag kan inte svara på vad någon moderat har sagt i en tv-studio. Däremot kan jag svara på vad justitieministern har sagt, och det är att denna utredning ska tillsättas och att det ska gå ganska snabbt.

Sedan kan jag svara på vad Centerpartiet och jag har gjort – jag misstänker att den frågan kommer att ställas av Gunvor G Ericson. Som jag sade motionerade vi om detta 1999. Vi motionerade om det även 2004. Socialdemokraterna stod i talarstolen och sade att de inte kommer att införa detta. Ni var helt emot det. Thomas Bodström som justitieminister argumenterade mot det gång på gång.

Vad hände då 2006 när Alliansen tog över regeringsmakten och Centerpartiet ingick i regeringen? Jo, vi tillsatte just denna utredning. Där gjordes en översyn av de lagändringar som tidigare hade skett. Utredaren skulle även se över en samtyckesbaserad sexualbrottslagstiftning.

Utredaren förslog inte att hela sexualbrottslagstiftningen skulle vara samtyckesbaserad utan föreslog i stället ett sekundärbrott om vårdslöshet, alltså att man skulle kunna begå ett sexualbrott genom vårdslöshet.

Det är kanske en korrekt tanke. Men det förslag som lades fram fick hård kritik från remissinstanserna. Inte ens jag, trots att jag har haft denna inriktning under hela min tid i riksdagen, kunde ställa mig bakom precis det förslag som utredningen hade lagt fram. Det var helt enkelt inte tillräckligt bra.

Nu går vi vidare. En parlamentarisk kommitté kommer att ta en viss tid, vilket jag tyvärr måste medge. Normalt tar en parlamentarisk kommitté lite längre tid på sig än en enmansutredare.

Men när ni får tillbaka detta, om Anna Wallén sitter kvar i riksdagen då – jag kommer inte att göra det eftersom jag slutar efter valet – önskar jag er lycka till. Jag hoppas verkligen att det kommer på plats.

Anf. 157 ANNA WALLÉN (S) replik:

Herr talman! Det absolut viktigaste som jag tog upp i mitt anförande handlar om brottsoffren som har utsatts för våldtäkter och andra sexuella övergrepp. Jag som politiker avskyr det djävla politiska käbblet som vi nu håller på med. Men jag är ändå tvungen.

Johan Linander målar upp en bild av oss som är helt felaktig och försöker framställa sig själv i en bättre dager än vad som är fallet. Därför är jag tvungen att ta den här diskussionen.

Man ser också vilket parti det är som bestämmer i Alliansen, och det är Moderaterna. Så är det faktiskt. Du säger att du har drivit detta sedan nästan tio år tillbaka. Men varenda gång som det är uppe till beslut och vi kan stifta lagar vågar inte Centerpartiet stå på sig och rösta för en samtyckeslagstiftning.

Du sade tidigare att du var en politiker som kunde ändra sig. Då kanske det är dags att vara lite ärlig också.

I det förra replikskiftet som vi hade sade du att jag målar upp en mörk bild när det gäller brottsoffer och att jag skrämmer människor så att de inte vågar anmäla att de har blivit utsatta för en våldtäkt. Så är det absolut inte. Men vi måste ändå här våga beskriva den verklighet som finns. Jag vet inte om Johan Linander har mött en person som har gjort en våldtäktsanmälan och gått igenom den processen och det utlämnande som det innebär att inte bli trodd och att vända ut och in på sitt privatliv och skuldbelägga sig själv.

Jag har mött flera av brottsoffren, och det är en dyster bild man får. Bara för att jag vågar ta orden i min mun och i riksdagens kammare beskriva hur det är tror jag inte att det gör att människor inte vågar anmäla. Vi måste diskutera det för att se hur vi kan förbättra situationen. Det handlar också om att vara ärlig och verkligen se hur det ser ut.

Tidigare har Johan Linander röstat ned förslag från oss om att vi vill ha in målsägandebiträde tidigare. Det var uppe till behandling för bara några veckor sedan. Johan Linander säger att han vill stötta brottsoffren bättre, och ändå röstade han emot vårt förslag.

När det gäller en granskningskommission vid våldtäktsärenden är det något som vi socialdemokrater har drivit väldigt länge, och varenda gång har Centerpartiet röstat emot. Det känns inte trovärdigt.

Anf. 158 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Anna Wallén måste verkligen ha problem med hörseln eller så väljer hon att inte lyssna. Ja, Centerpartiet står för samtyckeskrav och har gjort det hela tiden, men vi röstade inte för det förslag som hade fått mycket hård kritik av remissinstanserna. Det är väl inte så svårt att förstå det? Att man vill genomföra någonting betyder inte att man vill genomföra det på ett hafsigt sätt.

Det är möjligt att Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill det, och ni vill bilda regering tillsammans med dem, Anna Wallén. Ni kan väl berätta hur ni skulle komma överens i de här frågorna? Socialdemokraterna lägger fram ett utskottsinitiativ, och två partier reserverar sig. Det är inte vi från allianssidan. Det är inte ens Sverigedemokraterna. Nej, det är de två som ni tänker er att samarbeta med. Det är de som reserverar sig mot ert utskottsinitiativ.

Jag hoppas verkligen att Anna Wallén vid varje träff och i varje samtal uppmanar människor att polisanmäla även om det är jobbigt, för det blir inte bättre av att inte polisanmäla. Det är hur viktigt som helst.

När det gäller målsägandebiträde röstar vi inte för ett socialdemokratiskt förslag om att regeringen ska se över någonting som redan håller på att ses över. Det betyder inte att vi är emot i sak, utan vi är emot att säga till regeringen, vilket ni vill göra gång på gång, att de ska göra något som de redan gör. Den typen av plakatpolitik som Socialdemokraterna för är inte trovärdig.

Förr i tiden var Socialdemokraterna ett regeringsbärande parti. Man kunde lita på att de förslag som lades fram kunde genomföras i verkligheten. Någonting har hänt under de senaste åtta åren. Det är som om Socialdemokraterna har glömt bort hur det är att sitta i regeringsställning. Plötsligt har det blivit ett parti som lägger fram förslag utan att egentligen tänka efter om det kommer att kunna genomföras ifall man får möjligheten. Det är sorgligt att se den utvecklingen hos Socialdemokraterna.

Anf. 159 LENA OLSSON (V) replik:

Herr talman! Det är lustigt hur man kan vända och vrida på det som sägs. Vi debatterar ett initiativ som Johan Linander i slutändan har ställt sig bakom. Det var roligt med vurmen för en samtyckesreglering. Vi debatterade frågan för ett år sedan. Då röstade Johan Linander och Centerpartiet emot förslaget om samtyckesreglering.

Stridit för frågan, sades det. Ja, vi har en reservation. Också den föreslog Johan Linander avslag på. Reservationen handlar om just en samtyckesreglering. Han har nog lite grann att reda ut inför dem som kanske sitter och tittar på debatten för att förklara vad Centerpartiet egentligen vill. Om inte det lagstiftningsförslaget var bra, varför har ni då inte lagt fram någonting själva, Johan Linander? Varför har det inte kommit någonting om det nu är så viktigt med en samtyckesreglering? Det har vi inte sett någonting av.

Vi har flera gånger lagt fram förslag om en granskningskommission, den som nu ska se över frågan från anmälan till dom, och då har ni röstat nej. Det som Miljöpartiet tar upp har vi motionerat om för flera år sedan, till exempel att det skulle vara en obligatorisk vidareutbildning för domare gällande sexualbrott. Men nej, man fick inte kräva det av domarkåren, för då kunde de tappa sin objektivitet. Det är mycket som inte går ihop, men Johan Linander säger igen nej till samtycket.

Anf. 160 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Det sista förstår jag över huvud taget inte. Uppenbarligen är det fler än Anna Wallén som har problem med hörseln eller inte vill höra. Vad är det som är så svårt att förstå med det som jag sagt om Centerpartiets arbete för samtyckeslagstiftning både i opposition och under tiden som vi varit i regeringsställning?

Ja, vi röstade emot utredningsförslaget, det som handlade om sekundärbrott, alltså att man skulle kunna dömas för ett sexualbrott på grund av vårdslöshet. Det var inte det samtyckeskravet som jag hade tänkt mig och som jag hade hoppats att utredaren skulle komma fram till. I stället kom han fram till en variant som fick hård kritik av remissinstanserna. Jag tycker inte att det skulle vara speciellt ansvarsfullt att genomföra det på det sättet.

Men vi kan väl gå vidare med en parlamentarisk kommitté – om Vänsterpartiet och Miljöpartiet nu tänker sitta med i den. Ni reserverar er mot att den ska tillsättas, Lena Olsson, men jag hoppas att ni åtminstone väljer att sitta med i kommittén när den utses även om ni är emot det. Ni reserverar er mot att den ska tillsättas för att titta på samtyckeskravet. Om ni missat det har ni reservationen i betänkandet.

Herr talman! Det får räcka.

Anf. 161 LENA OLSSON (V) replik:

Herr talman! Det verkar som om någon är trött i denna sena timme.

Ja, vi har reserverat oss, men, och nu läser jag från reservationen: ”Vi ser positivt på att utskottets majoritet nu föreslår att en parlamentarisk kommitté tillsätts för att granska varför det är så få våldtäktsanmälningar som leder till åtal och fällande dom.” Vi är positiva, men när det gäller samtyckesreglering tycker vi att det är utrett och klart, och därför är det bara att införa den. Det är så vi tycker.

Jag stod i talarstolen och sade att jag tycker att det är bra. Det har i alla fall lett till det som vi från Vänsterpartiet motionerat om i flera år, att man måste granska polisens, åklagarnas och domstolarnas arbete när det gäller våldtäktsfall.

Så här kan vi inte längre ha det. Vi måste se till att dessa människor får något slags upprättelse och att anmälningarna åtminstone blir grundligt och riktigt utredda.

Anf. 162 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Ska jag vara helt ärlig tror jag att det arbete som polisen och åklagarna själva nu gör beträffande hur de jobbar i olika län betyder mer än en parlamentarisk utredning. De parlamentariker som sätter sig i utredningen kommer inte att kunna ändra på något på direkten, utan allt kommer sedan tillbaka i form av ett betänkande. Det ska därefter genomföras av polis och åklagare. Det kanske trots allt går snabbare att göra som regeringen, säga till polis och åklagare att de själva ska granska detta och se till att de jobbar på samma sätt i alla län.

De resultat som polismyndigheterna i de bästa länen kommer upp till visar inga jättehöga siffror, men det kanske är så långt man kommer eftersom det är en mycket svårutredd brottslighet. Då ska de andra länen också ligga på den nivån. Vi måste se till att de ser på de goda exemplen och frågar sig varför andra länspolismyndigheter är bättre än de och hur de kan ändra sitt arbetssätt så att de blir lika bra som de bästa.

Det snabbaste sättet att komma framåt är knappast genom att tillsätta en parlamentarisk kommitté, men vi är med på det. Den parlamentariska kommittén ska också titta på samtycket som vi har debatterat så mycket i dag. Just den delen, att kommittén även ska titta på samtycket, reserverar sig Vänsterpartiet mot. De menar att det redan är utrett och klart. Exakt vilken utredning som är klar och som skulle ligga till grund för en ny lagstiftning är dock väldigt oklart, men det låter bra att säga: Låt oss kasta in den här lagstiftningen. Jag tror att de som sedan ska använda lagen, åklagare och domstolar, är tacksamma om det finns ordentliga förarbeten som de kan gå tillbaka till när de ska tolka lagstiftningen. Det är så vi jobbar i Sverige.

Anf. 163 GUNVOR G ERICSON (MP) replik:

Herr talman! Vi kan strida om historiebeskrivningen, om det var si eller om det var så. År 2001 röstade Centerpartiet och Miljöpartiet nej till den samtyckeslagstiftning som diskuterades då.

Johan Linander påstod alldeles nyss här att vi reserverade oss mot utskottsinitiativet. Nej, Miljöpartiet reserverade sig inte mot utskottsinitiativet. Vi reserverade oss mot att inte nu genomföra det som var 2010 års lagförslag, det som vi har motionerat om, det som jag skrev i min motion. Vi välkomnade då att också ta ett utskottsinitiativ om att titta på de här två punkterna.

Det står i reservationen: ”Vi ser positivt på att utskottets majoritet nu föreslår att en parlamentarisk kommitté tillsätts för att granska varför det är så få våldtäktsanmälningar som leder till åtal och fällande dom.”

Att Sörmland har lyckats bättre – jag råkar nämligen bo i Sörmland – tror jag handlar om utbildning, kunskap och samarbete. Det är en grund för att man ska kunna komma längre.

När det gäller att nu komma någon vart i den här frågan ville Miljöpartiet anta det som 2010 års utredning föreslog. Johan Linander påstod att det var många som var emot det. Då kanske det är intressant att titta på vilka som var emot det. Brottsoffermyndigheten sade att det här var ett sätt att genomföra det. De som hade brottsofferperspektivet sade ja, och de som stod på den andra sidan sade nej.

Anf. 164 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Jag förstår att det är väldigt besvärande för Miljöpartiet att höra den här historiebeskrivningen.

När vi förändrade sexualbrottslagstiftningen väldigt mycket 2004/05 var det inte en enda miljöpartist som röstade för samtyckeskravet. Det var tre vänsterpartister som var så starka i sin övertygelse att de bröt mot partilinjen, men det var inte en enda miljöpartist som kunde göra det. Jag förstår därför att historiebeskrivningen är besvärande, men det är tyvärr så den är för er del.

När ni säger att det här är färdigutrett förstår jag att det är precis 2010 års utredningsförslag ni vill anta. Det kanske inte Socialdemokraterna vill. Hur ska ni då få ihop det? Kan ni berätta vad ni kommer överens om, vad ni gemensamt vill genomföra? Vi har hört mycket vad den ena och den andra vill, men vad kommer ni fram till tillsammans? Det är intressant för oss men framför allt för väljarna att höra så att man inte hela tiden får chansa. Kan det bli det ena eller kan det bli det andra? Chansa, så får ni se efter valet, är ständigt beskedet.

År 2010 års utredningsförslag fick remisskritik, av vilka remissinstanser? Ja, det är klart att det fanns de som var positiva, som hade brottsofferperspektivet – jättebra. Det är ju därför de är remissinstanser. Men om de som sedan ska använda lagstiftningen, åklagarna, säger att förslaget inte kommer att gå att använda rent praktiskt juridiskt för att nå ett åtal som vi kan ta till domstol, då är det rätt besvärande att få en sådan kritik.

Jag förstår att ni väljer de remissinstanser som talar för precis det ni önskar er, men ni får vara lite hederliga och titta på vad fler tyngre juridiska instanser säger.

Anf. 165 GUNVOR G ERICSON (MP) replik:

Herr talman! Jag måste säga att Johan Linander är lysande bra på att försöka förlöjliga och använda härskartekniker. I ett tidigare replikskifte här användes ett språkbruk som att man inte lyssnade. Om jag skulle använda samma teknik tillbaka till Johan Linander skulle jag säga att Johan Linander inte lyssnade på vad jag sade.

I mitt anförande försökte jag beskriva att det här inte är någon quick fix, men det handlar om lag och också om normer och värderingar. Att det fortfarande kommer att vara svårt att utreda och döma i våldtäktsmål betvivlar jag inte. Det kräver kompetens. Jag sade också i mitt anförande att det är viktigt att ha den kompetensen.

Det är väldigt många manliga jurister som är emot. Av någon anledning är det också väldigt många kvinnliga jurister som är för.

Man kan titta på historiebeskrivningen fram och tillbaka, men vi kan titta på hur det ser ut den här mandatperioden. Vilka initiativ har Centerpartiet tagit, om man nu är det parti som verkligen har drivit den här frågan så hårt? Vilken modell förordar Centerpartiet att vi ska ha i samtyckeslagstiftningen? Jag har inte hört ett enda ord från Johan Linander om vilken teknik han vill använda.

Anf. 166 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Jag beklagar den tråkiga debatteknik som Gunvor G Ericsson har och som vi inte brukar ha när justitieutskottet har debatter. Kanske den värsta härskarteknik man kan använda är att påstå att andra använder härskartekniker. Det är helt omöjligt att försvara sig mot det, så det är ett väldigt uttänkt sätt av debattören att göra så.

Det är ingen quick fix. Då är vi åtminstone överens på ett plan. Men samtidigt säger ni i er reservation: Det här behöver inte utredas mer; det är bara att lagstifta. Men så enkelt är det inte.

Ska åklagaren som ska utreda och komma fram till ett åtal och domstolarna som sedan ska få det på sitt bord och förhoppningsvis, om det är ett brott som begåtts, komma till en fällande dom, då måste de använda den här lagstiftningen. Den måste vara tillräckligt bearbetad och ha förarbeten. I vanliga lagstiftningsärenden är vi väldigt noga med det. Och när det gäller straffrätten är det ännu viktigare, för det går inte att ha några tveksamheter om huruvida det ena eller andra är brottsligt. Finns det några tveksamheter blir det en friande dom. Då kan inte den lagstiftningen användas för att nå en fällande dom. Vi kan inte i efterhand säga: Men vi menade nog egentligen så här, så därför ska du dömas.

All straffrätt måste vara förutsägbar. Man måste veta vilken straffsats en handling är belagd med. Det går inte att komma med något slags oklar lagstiftning och säga: Vi kunde visserligen inte förstå att det var brottsligt, men nu ska ni dömas i alla fall.

Denna rättsordning ska vi inte ha i Sverige. Vi har den inte och ska inte ha den i Sverige.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.