Anförande och repliker i debatten om förstärkt tillträdesförbud vid idrottsarrangemang

Anf. 137 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! För mig som hängiven fotbollssupporter är frågan om huliganism något som har engagerat mig under många år, långt innan jag kom in i riksdagen 2002.

Tillsammans med mina vänner hade jag årskort på ståplats på gamla Malmö stadion. Vi stöttade vårt lag i med- och motgång. Vi grät när MFF fick lämna allsvenskan efter en bedrövligt dålig säsong 1999, och vi har gråtit av lycka när det allsvenska guldet har kommit hem 2004, 2010 och 2013.

Idrott och alldeles speciellt fotboll skapar starka känslor. Det är bra – det är bra med engagerade supportrar. Fantastiska tifon skapar en härlig inramning på matcher, och sången som hörs genom hela matchen får publiken i stämning och ger spelarna en extra energikick.

Visst finns det många supportrar som skriker dumma saker, som vrålar när hemmaspelaren blir felaktigt avvinkad för offside. Det får man nog acceptera. Vill vi ha en publik som lever sig in i matchen, som dansar, sjunger och jublar, får vi också acceptera en del mindre begåvade uttryck.

Och 99 procent av supportrarna stannar där. De skulle aldrig någonsin göra någonting för att skada motståndarnas spelare, åskådare eller domare. Men så finns det en liten procent – det är säkert mindre än 1 procent – som kallar sig supportrar men som är huliganer, som påstår sig hjälpa sitt lag men som i själva verket stjälper det.

Det är de personerna vi måste sätta stopp för. Det är de personerna som skapar oro runt arenorna, som maskerar sig, som kastar in saker på plan. Det är de som gör att många barnfamiljer inte vill gå på matcher, speciellt inte på derbyn i storstäderna.

Utmaningen är alltså att behålla den positiva läktarkulturen samtidigt som vi sätter stopp för huliganernas framfart.

Fru talman! Ibland finns det de, både inom politiken och utom politiken, som skriker på mer lagstiftning och som tror att det löser hela problemet. Det är att göra det alldeles för lätt för sig. Oavsett vilken lagstiftning vi har vad gäller tillträdesförbud, register över tillträdesförbud, maskeringsförbud, anmälningsplikt och så vidare måste lösningarna hittas tillsammans mellan föreningarna, supportrarna och polisen.

Vi sätter ramarna med lagstiftningen, men det är inte lagarna som till syvende och sist avgör om det ska hända otrevliga saker på eller kring arenan eller inte.

En av de värsta saker som jag har varit med om på en arena var 2011 när en idiot – förlåt uttrycket, fru talman – sprang in på nya stadion i Malmö och gav sig på Helsingborgs målvakt. Han hade inte tillträdesförbud, skulle inte ha stoppats av någon anmälningsplikt och var inte maskerad. Ändå hände det.

Nu tar vi ytterligare ett steg med en lagändring, som är efterfrågad, som utredaren kom fram till och som idrottsrörelsen vill ha, med förlängning av tillträdesförbudet från ett till tre år.

Den kanske ännu viktigare frågan kommer vi till senare, och det handlar om registret, hur man ska kunna kontrollera att de som har tillträdesförbud inte kommer in. Det är en fråga som behövde utredas vidare. Tyvärr var många av de förslag som vi fick från utredaren mer i form av idéskiss, vad som är önskvärt, och inte en färdig utredning så att vi kunde gå vidare direkt till lagrådsremiss och proposition.

Vi är överens i Alliansen. Vi går vidare steg för steg i den här frågan. På den andra kanten, bland de rödgröna, säger Socialdemokraterna att vi gör för lite. De vill gå längre. Miljöpartiet och Vänsterpartiet säger att vi gör för mycket. De vill inte förlänga tillträdesförbudet.

Frågan jag ställer mig är vilken politik som skulle bli verklighet om det här hände efter valet och ni fick regera. Jag tror att många vill veta det. Jag vill veta, och jag är helt övertygad om att många av medborgarna också skulle vilja veta. Det börjar bli dags att ge några besked. Det är inte en enda dag för tidigt. Alternativt säger ni till väljarna: Ni får se. Köp grisen i säcken och chansa. Men jag tror inte att det är så väljarna vill ha det, och jag hoppas att de upptäcker det i tid.

Med det, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på båda reservationerna.

(Applåder)

Anf. 138 CHRISTER ADELSBO (S) replik:

Fru talman! Johan, du har tidigare sagt att lagstiftningen har varit otillräcklig, och du ville införa anmälningsplikt för dömda huliganer.

Du uttalade dig för ett par år sedan väldigt klart i de här frågorna. Du ville bland annat, med England som förebild, införa en anmälningsplikt för dömda huliganer. Du sade: ”Centerpartiet kommer att ta upp det här i alliansen, för att få fram ett förslag så snabbt som möjligt – – – vi kan … inte sitta och vänta på alla åtgärder.” Slut på citat från Svenska Dagbladet i april 2011.

Bra sagt, Johan! Jag hade inte kunnat säga det mycket bättre själv.

(JOHAN LINANDER (C): Tack, tack!)

Några av dina allianskamrater har uttalat sig på liknande sätt. Johan Pehrson, Folkpartiet, har tidigare uttryckt sig positivt angående anmälningsplikt. Han har bland annat uttalat följande: ”En anmälningsplikt är inte konstigare än att man måste anmäla vapeninnehav.” Vi har länge argumenterat för anmälningsplikt.

Även Kristdemokraternas rättspolitiska talesman har uttalat att KD var öppet för en anmälningsplikt för att få bukt med huliganismen. Man sade bland annat: ”Det engelska systemet har fungerat bra, och jag ser inte det är integritetskränkande.”

Det enda parti som hela tiden har sagt nej till anmälningsplikt är Moderaterna. Justitieminister Beatrice Ask har bland annat sagt att en sådan lagstiftning skulle begränsa rörelsefriheten för de drabbade huliganerna.

Det är ju precis det som är själva poängen. Huliganer med tillträdesförbud ska hållas borta från arenor och deras omgivningar när det är match.

Man ser verkligen, Johan, vilka som bestämmer i Alliansen. Moderaterna är emot, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna är för, men resultatet blir att Alliansen är emot. Min fråga till Johan är: Hur kan det bli så här?

Anf. 139 JOHAN LINANDER (C) replik:

Fru talman! Jag har ändrat mig. Det är väl ett ganska enkelt svar, och jag säger det utan att skämmas.

Vi var många som ville ha anmälningsplikt. Det blev dessutom ett tillkännagivande till regeringen. Den nationella utredaren fick i uppdrag att snabbt se över om anmälningsplikt skulle införas.

Utredaren kom med väldigt bra argument. Han avslog det ganska brutalt – det fanns inte den minsta öppning för anmälningsplikt. Dessutom kritiserade han oss politiskt.

Jag tar åt mig, och jag önskar att Christer Adelsbo också skulle ta åt sig, när man hänvisar till det engelska systemet. I England har det aldrig funnits något anmälningspliktssystem för klubblagsmatcher, och det är det vi diskuterar nu. Vi har ju inga större problem med huliganism på de internationella matcherna.

Det engelska systemet gäller bara att man inte får lämna landet när det är matcher utomlands eller utanför England och Wales. Det är såklart mycket färre matcher i andra länder och därmed mycket färre tillfällen då man skulle behöva anmäla sig på en polisstation.

Under allsvenskan skulle man behöva anmäla sig 30 gånger under en säsong. Är man supporter av ett lag som även har ett lag i högsta ligan i ishockey är det 55 tillfällen till. Vid 85 tillfällen under ett år skulle man alltså inställa sig på en polisstation.

Du får nog fråga dina vänner i Vänsterpartiet och Miljöpartiet om det. Om de inte accepterar tre års tillträdesförbud har jag lite svårt att tro att de skulle acceptera att personer hindras från att åka i väg med sina barn och bada, åka skidor eller vad som helst för att de måste komma till polisstationen när det är match. Det är ett alltför långtgående ingrepp, och jag har ändrat mig. Det har tydligen inte Christer Adelsbo.

Anf. 140 CHRISTER ADELSBO (S) replik:

Fru talman! Jag måste bara säga att när det gäller England har du inte riktigt rätt, Johan Linander. Vi har ju låtit utredningstjänsten titta på hur det ser ut i England och vad det är man har fattat där.

De har någonting som de kallar football banning order – det är tillträdesförbud på svenska. Den som har dömts till tillträdesförbud kan vara förpliktad att anmäla sig till polisstation i samband med vissa matcher. Att bryta mot förbudet kan innebära upp till sex månaders fängelse.

I lagen specificerar man vilka fotbollsmatcher man pratar om, och det inkluderar såväl klubbmatcher som landslagsmatcher. I England och Wales berörs förutom landslagen även exempelvis Premier League, Football League och Football Conference samt divisioner under dessa. Så är alltså den lagen skriven.

Skulle vi införa detta i Sverige innebär det självklart inte att varenda en och varenda match är berörd, utan man skulle se till att de värsta huliganerna, de med tillträdesförbud, inte fanns i närheten vid matchtillfällen.

Johan Linander, du och jag är inte alltid överens politiskt, men något som vi delar är att vara supporter av – det måste man ju säga här i kammaren – Sveriges bästa fotbollslag, Malmö FF.

(JOHAN LINANDER (C): Precis.)

Båda du och jag har tvingats se härliga fotbollsfester förstöras av huliganer på Swedbank Stadium. Därför är jag inte förvånad över att du egentligen anser att anmälningsplikt är viktigt. Då är det ju beklagligt att Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna har fått vika sig för Moderaternas linje i denna fråga. Det måste kännas jobbigt ibland att argumentera mot någonting som du egentligen är för.

Handen på hjärtat, Johan: Om du får chansen att vara kvar i riksdagen nästa period och vi lägger fram ett förslag om det här skulle jag inte bli förvånad om du trycker på bifallsknappen.

Anf. 141 JOHAN LINANDER (C) replik:

Fru talman! Jag kommer inte vara kvar efter valet eftersom jag inte kandiderar.

Vi har inte vikt oss det minsta. Jag har inga som helst problem att erkänna att när jag lyssnar på goda argument och får allting klart för mig kan jag ändra mig. Det tycker jag faktiskt är ganska bra, och det är en förmåga som jag tror att alla partier och politiker skulle må bra av att ha. Men det kanske inte är så.

Jag tänker citera Björn Eriksson, den nationella samordnaren som såg över anmälningsplikten, vad gäller systemet i England: ”I England används anmälningsplikten emellertid endast då landslaget eller engelska klubblag spelar utanför England och Wales. Det har aldrig” – jag understryker aldrig – ”förekommit anmälningsplikt vid matcher mellan klubbar i England och lagen medger inte heller denna möjlighet.”

Du kanske inte tror på Björn Eriksson som utredde det här, men jag tror nog att han hade kontrollerat det väldigt noga innan han skrev så.

För de allra bästa topplagen kan det säkert bli ett femtontal matcher utomlands på ett år om de går så långt som möjligt i Champions League eller Europe League. Men de allra flesta lagen har inte några utlandsmatcher på det sättet.

Skulle man införa anmälningsplikt i Sverige för en huligan som gjort väldigt dumma saker – låt oss säga att han håller på AIK med lag i högsta ligan i både fotboll och ishockey – handlar det alltså om 30 omgångar i fotboll och 55 i ishockey plus slutspelet i ishockeyn. Vi kanske kommer upp i 100 tillfällen då han ska anmäla sig på polisstation. Var tredje dag ska han springa dit. Det är inte proportionellt. Därför går vi inte vidare med det här förslaget.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.