Anförande i debatten om straffansvaret vid egenmäktighet med barn

Anf. 10 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! Vi har nu kommit fram till ett antal betänkanden från justitieutskottet där mycket viktiga frågor behandlas men där det bara finns en talare anmäld eftersom det inte har blivit någon debatt. Det finns inga motförslag, utan det är eniga förslag från utskottets sida.

Jag tänkte tala om straffansvaret vid egenmäktighet med barn.

Fru talman! Ibland är det lite segt att vara politiker. Det kan ta lång tid att komma fram till ny lagstiftning. Först ska man se till att frågan utreds. Sedan blir det en remissomgång. Därefter ska frågan gå via Lagrådet innan det blir en proposition. Men när man väl har nått fram känns det riktigt bra.

I juni 2007 skrev jag på min blogg om två frikännande domar i Högsta domstolen. Det handlade om fäder, som också var vårdnadshavare, som lovligt hade tagit med sig sitt barn till ett annat land men sedan inte återvänt hem. De hade alltså olovligen hållit kvar barnet men inte olovligen bortfört barnet. Då kom Högsta domstolen fram till att detta inte föll in under brottsbalkens 7 kap. 4 § om egenmäktighet med barn eftersom den paragrafen kräver ett olovligt bortförande.

Min reaktion då, för snart sju år sedan, var att det är fullkomligt orimligt och att en lagändring måste göras. Nu är vi äntligen där. Rent lagstiftningsmässigt gör vi en ganska begränsad förändring. Vi byter ut ordet ”bortför” mot ”skiljer barnet från den andra vårdnadshavaren”. Därmed täcker vi också in situationen när en vårdnadshavare kvarhåller ett barn mot den andra vårdnadshavarens vilja. Detta kommer alltså att omfattas av straffbestämmelsen om egenmäktighet med barn. Straffskalan bibehålls oförändrad, alltså fängelse på mellan sex månader och fyra år.

Man kan fundera på varför det har blivit så att dessa kvarhållandefall inte har varit kriminaliserade. Menade riksdagen 1942, när strafflagen antogs, att det skulle vara lagligt för en vårdnadshavare att kvarhålla barnet så att den andra vårdnadshavaren inte skulle kunna få träffa barnet? Nej, givetvis är det inte så. Frågan var sannolikt inte ens aktuell att diskutera eftersom det inte fanns någon gemensam vårdnad utanför äktenskapet.

Med åren har vi ändrat vårdnadsreglerna, vilket givetvis har varit bra. Då har dock också nya situationer skapats, som strafflagstiftningen inte har omfattat. Givetvis kan man säga att vi borde ha ändrat det här tidigare, i samband med att vårdnadslagstiftningen förändrades; då hade det jag uppfattar som en lucka i lagen inte funnits.

Samtidigt, fru talman, vill jag säga att man nog inte ska tro att lagändringen kommer att göra att ingen förälder kommer att kvarhålla barnet mot den andra förälderns vilja. Redan i dag är det olagligt att olovligen bortföra barnet, och ändå sker det i hundratals fall per år. Lagstiftningen i sig gör alltså inte att det här totalt upphör, men det är viktigt att samhället markerar att detta är olagligt. Det är olagligt att kvarhålla barnet så att den andra vårdnadshavaren inte kan träffa barnet. Det ger också svenska myndigheter ett tydligare uppdrag att hjälpa till att återfå barnet, eftersom ett brott har begåtts.

Jag kan, vilket jag inledde med, konstatera att alla partier är överens i frågan. Det är bra. Det är alltså ett enigt förslag i betänkandet, och jag yrkar bifall till det.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.