Anförande i debatten om kriminalvårdsfrågor

Anf. 180 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! Kriminalvården är i dag i en sådan situation att akuta åtgärder måste vidtas för att lösa överbeläggningsproblemen.

Det sade jag i mitt anförande här i kammaren när vi hade motsvarande kriminalvårdsdebatt 2004. Jag vill gärna påminna om detta. Så såg nämligen svensk kriminalvård ut för tio år sedan när Socialdemokraterna hade styrt i tio år med hjälp av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Det är viktigt att minnas hur det var. Det är lätt att glömma bort nu när vi 2014 talar om tomma platser, bättre utbildningsresultat och mindre narkotika, och när vi i princip inte har några rymningar och få avvikelser vid permission.

Det som jag läste upp i början var från debatten om betänkandet i april 2004. Det var före den stora rymningsvågen som skedde på sommaren 2004.

Fru talman! Eftersom jag inte kandiderar för omval i höst blir detta sannolikt min sista kriminalvårdsdebatt här i kammaren. Därför har jag suttit och läst igenom gamla anföranden, både mina egna och andras. Det var intressant.

I höstas besökte jag Svartsjöanstalten och Färingsöanstalten ute på Ekerö. Det gjorde jag även 2004. På Svartsjöanstalten finns det nu 83 platser. Det fanns det även 2004. Då var det 110 intagna på 83 platser. Nu är det 54 intagna. Då hade man satt in sängar i städskrubbar, i tvättstugan, i biblioteket, i skolan, i ett förråd, i en friggebod, i en isoleringscell och i en iskall gammal manskapsbod som tidigare hade använts i skogsbruket för att få plats med alla.

Då diskuterade man hur man skulle få plats med alla. Alla måste äta i matsalen. Nu diskuterar man hur behandlingsplatserna ska användas. Det är en enorm skillnad mellan 2004 och 2014 i svensk kriminalvård.

Senare den sommaren blev vi inkallade till extra sammanträde i justitieutskottet, och dåvarande justitieminister Thomas Bodström var ditkallad. Då hade vi haft flera rymningar från Hall och Kumla, alltså de anstalter som har högst säkerhet. År 2013 hade vi två rymningar. Det var i och för sig en fördubbling sedan året före då det var en rymning, och det gällde alla anstalter under hela året. Det är en enorm skillnad.

Det är viktigt att påpeka detta. Det är lätt att höra vad som sägs i debatten, och man kan prata en massa. Men vi har faktiskt resultatet, och vi kan se hur kriminalvården ser ut 2014, efter åtta år med Alliansen, jämfört med 2004, då Socialdemokraterna hade styrt i tio år.

Är allt då frid och fröjd inom svensk kriminalvård i dag? Det är klart att svaret måste bli nej eftersom allting alltid kan förbättras. Så är det. Om någon sätter sig ned och säger att allt är bra, kommer det att bli dåligt ganska snart.

Precis som flera har varit inne på tidigare fick Kriminalvården i uppdrag 2013 att kartlägga klienternas bakgrund. Det var mycket intressant att se det. Det är klart att man misstänkte att det såg ut ungefär som det gjorde.

Ungefär hälften av klienterna hade högst nioårig grundskola, hälften hade egen bostad, 12 procent var bostadslösa, endast en fjärdedel hade ett jobb, och 70 procent hade missbruksproblem. Det är klart att alla dessa personer inte kommer att komma ut från kriminalvården efter någon månad, efter några månader eller till och med efter några år med ett liv som är ordnat, med bostad och ett jobb. Det vore naivt att tro. Men vi ska ändå göra allt vi kan för de intagna. Ju mer ordnat livet är och man vet vad man ska göra den dag när man kommer utanför murarna, desto bättre chans har man att inte återfalla i brott. Det är där som resurserna ska läggas, och nu finns det ganska gott om resurser i kriminalvården eftersom antalet intagna är så mycket mindre.

Det är dessutom nationalekonomiskt en oerhört klok satsning. Att satsa på att människor inte ska återfalla i brott är värt varenda krona. Om det är någonting som är dyrt för samhället är det när kriminaliteten fortsätter och människor återfaller i brott.

Att dömas till fängelse är en påföljd som måste finnas för grova brott. Precis som andra har varit inne på är det klart att det inte är det perfekta straffet, det ska man inte tro. Kan man ersätta det med något annat? Det har man gjort till exempel när det gäller många korta fängelsestraff där man i stället har infört elektronisk övervakning. Då ser vi också bättre resultat – färre återfall i brott. Det är dit vi vill nå.

Men hur man än vrider och vänder på det kommer inlåsning, alltså fängelse, att vara nödvändigt för de allra grövsta brotten.

Själva påföljden – straffet – är att vara inlåst. Men när man väl är inlåst ska den tiden användas så bra som det bara går. Kriminalvårdens mål, Bättre ut, ska gälla även fortsättningsvis. Vi tjänar alla på att färre återfaller i brott.

Fru talman! Med detta yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.
(Applåder)

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.