Anförande i debatten om ökade möjligheter att förebygga våld i nära relationer

Anf. 43 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! Jag vill efter att ha lyssnat på den här debatten börja med att säga att det finns en fara i att tro att kontaktförbud alltid hjälper. Det finns anledning att påpeka det.

För några dagar sedan sade en närstående till mig: Nu har de fått kontaktförbud, så nu kan de inte fortsätta. Jo, det kan de visst, om de bryter mot kontaktförbudet. Den som kan tänka sig att begå grova brott, som kan rendera långa fängelsestraff, mot en annan person har ofta inga större problem med att även bryta mot kontaktförbudet, vilket kan ge betydligt kortare straff.

Med detta sagt tycker jag ändå att kontaktförbud generellt är bra. Det är en viktig markering av vad en person inte får göra och eventuellt var han inte får vara. För en del personer som medvetet eller i vissa fall omedvetet trakasserar andra personer kan det här verkligen hjälpa. Man slutar att trakassera.

När det gäller kontaktförbud i gemensam bostad som vi diskuterar här i dag måste vi också vara medvetna om att det är en åtgärd som används relativt sällan, och även med dagens förändring kommer den att användas relativt sällan. En av anledningarna till att det blir så sällan är att det ofta har begåtts ett relativt grovt eller mycket grovt brott – den person som ska få kontaktförbudet har redan begått ett brott mot skyddspersonen. I ett sådant läge, eftersom det finns en överhängande risk för fortsatt brottslighet, finns det grund för häktning. Personen som anhålls och häktas behöver inte samtidigt ha kontaktförbud, för han kan inte gärna kontakta den andra i alla fall. Det är en av anledningarna till att det här används relativt sällan.

I Åklagarmyndighetens 94-sidiga handbok om kontaktförbud, som jag kan rekommendera er alla att läsa, nämns i stället ett annat fall där kontaktförbud i gemensam bostad kan komma i fråga. Det sker säkert något oftare. När en person som tidigare har begått brott, till exempel grov kvinnofridskränkning mot sin partner, släpps från fängelset och fortfarande är folkbokförd på samma adress som brottsoffret kan det finnas skäl för åklagare att besluta om ett kontaktförbud i den gemensamma bostaden.

När det gäller hur åklagarna ska agera är de tydliga med att de två månaderna som kontaktförbudet gäller ska användas för att mer långsiktigt lösa situationen. Det kan handla om separation och bodelning eller att vid domstol begära rätt till kvarsittande i bostaden enligt bestämmelserna i äktenskapsbalken och sambolagen.

Det betonas alltså att kontaktförbud i gemensam bostad är en akutåtgärd och inte ska ses som ett beslut om vem som har rätt att bo i bostaden. För den situationen finns det andra regler. Detta säger jag eftersom jag tror att det finns många som missuppfattar syftet med ett kontaktförbud i gemensam bostad.

Fru talman! Vid de allvarligaste fallen finns numera det som vi benämner särskilt utvidgat kontaktförbud. Det innebär att kontaktförbudet kombineras med elektronisk övervakning. Efter mycket strul är tekniken äntligen på plats. Det finns nu fotbojor som fungerar.

Tidigare sade jag att många kontaktförbud inte ger någon faktisk trygghet. Det är skillnad när vi kommer till det särskilt utvidgade kontaktförbudet, när personen har elektronisk övervakning. Då kan skyddspersonen, personen som behöver skydd, känna en ökad trygghet. Jag vet att om personen i fråga kommer i närheten av min bostad eller kanske arbetsplatsen kommer ett larm att automatiskt gå till polisen och till mig själv. Polisen kan då vidta de åtgärder som behövs för att förhindra den hotfulla situationen. Då kan skyddspersonen äntligen känna en ökad trygghet. Det är det vi vill uppnå.

När det gäller fotboja kan jag berätta att jag redan 2002 – det var min första motionsperiod i riksdagen, alltså för elva år sedan – motionerade om att besöksförbudet, som det då hette, skulle kunna kombineras med fotboja. Jag motionerade också om att besöksförbudet skulle kunna utvidgas till en hel kommun. Det är glädjande att fler nu håller med mig om det. Sedan tjatade jag på dåvarande justitieminister Thomas Bodström i fyra år, men han sade att det inte gick, att tekniken inte skulle fungera.

Alliansen vann valet 2006. Efter utredning och hela gången med Lagrådet, proposition och så vidare fattade vi slutligen beslut, och den 1 oktober 2011 trädde den nya lagen i kraft. Men väntan fortsatte ytterligare eftersom det vid den upphandling av tekniken som polisen gjorde visade sig att det företag som skulle leverera utrustningen inte kunde hålla tillräckligt hög kvalitet. Ny upphandling fick därför göras, och elva år efter det att jag motionerade i frågan finns utrustningen äntligen på plats. Ibland är det segt att vara politiker.

Jag vet, fru talman, att jag överskridit min talartid, men jag vill gärna nämna ytterligare ett par saker. Det gäller ringa brott. Det har kommit upp i debatten att det inte skulle vara straffbart att göra ganska allvarliga överträdelser av kontaktförbudet, som att skicka många sms. För att det inte ska ges felaktiga signaler till dem som lyssnar på den här debatten vill jag säga att praxis inte ser ut så.

I åklagarnas handbok nämns hur praxis för ringa brott ser ut. Jag kan nämna att det skickades en ros. Göta hovrätt bedömde det inte som ringa överträdelse. Det var alltså straffbart. Personen hade brutit mot kontaktförbudet genom att skicka en ros. Att skicka ett julkort, ett födelsedagskort, ett gratulations-sms var inte ringa överträdelse. Att skicka ett brev var inte, enligt Blekinge tingsrätt, ringa överträdelse. Två inspelade meddelanden på skyddspersonens telefonsvarare var inte heller ringa överträdelse.

Man ska således inte tro att man kan göra rejäla överträdelser av kontaktförbudet och det inte ska vara straffbart. I så fall ger vi fel bild av vad som faktiskt gäller.

Slutligen vill jag nämna ännu en förändring. Vi har talat om elektronisk övervakning och att det äntligen ger trygghet för skyddspersonen. Nästa förändring som vi i Centerpartiet skulle vilja se och som vi fortsätter att kämpa för är att domstol ska kunna döma ut kontaktförbud med elektronisk övervakning. Vi kan ta exemplet med en person som döms för grov kvinnofridskränkning. Tre års fängelse är ett ganska normalt straff, ett ganska långt straff. Tiden går ut och det är dags att släppa ut personen från fängelse. Återigen känner brottsoffret otryggheten över vad som händer när han kommer ut. Vi skulle vilja se att domstolen kunde göra en kombination, att utöver att utdöma ett fängelsestraff säga att efter frisläppandet ska personen ha ytterligare tre års kontaktförbud med elektronisk övervakning. Det skulle utvidga trygghetsperioden för brottsoffret. Brottsoffret skulle under en längre tid känna betydligt större trygghet. Det är dit vi vill komma.

Med det, fru talman, ber jag om ursäkt för att jag ganska rejält överskred min anmälda talartid. Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)

This entry was posted in Anföranden i riksdagen and tagged , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.