Att leva under ständiga hot

Ett stormigt äktenskap avslutades efter en villkorlig dom för misshandel. Men hoten slutade inte. Besöksförbud, men inget hindrade honom. Hoten eskalerade, mordbrand och fängelsedom. Några lugna år. Sedan öppnades helvetets portar och kvinnan, de båda barnen, mormor och morfar måste fly. Skyddad identitet och kvarskrivning. Tvingades överge sina bostäder, barnen måste byta skola, allt tidigare umgänge med vänner och släkt upphörde.

Allt för att en man inte kan acceptera att äktenskapet är slut, att livet ska gå vidare och att hot, våld och död aldrig är lösningen på någonting. En person förstör fem andra människors liv.

Detta är en kort sammanfattning av verkligheten för ”morfar Sven” och hans kära familj; fru, dotter och barnbarn. Jag har haft långa samtal med ”Sven” och hans lugn är beundransvärt: ”Han borde ha dömts till rättspsykiatrisk vård, han är ju sjuk. Fängelset gjorde honom ännu sjukare.”

Vad kan jag svara honom? Jag har medverkat till att vi har 2 500 fler poliser nu än 2006, att hela rättsväsendet har fått historiskt ökade resurser, att BRÅ:s Nationella Trygghetsundersökning visar att svenska folket känner sig tryggare och att färre drabbas av brott, att vi har skärpt reglerna för kontaktförbud, att vi har ökat resurserna till kvinnojourerna, att ca en miljard har avsatts för jämställdhetssatsningar under mandatperioden och ungefär hälften av detta används för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, att en nationell handlingsplan har genomförts och att regeringen nyligen har tillsatt en nationell samordnare mot våld i nära relationer.

Men vad hjälper det ”Sven” och hans familj just nu?

Samordnare Carin Götblad har i uppdrag att bl.a. samla och stödja berörda myndigheter, kommuner, landsting och organisationer för att öka effektiviteten, kvaliteten och långsiktigheten i arbetet mot våld i nära relationer. Hon ska också överväga hur stöd till och skydd för brottsoffren kan utvecklas.

Det behövs. Verkligen. Hur jag än vrider och vänder på frågan så kan det aldrig vara rimligt att en persons hot och hat ska få begränsa fem människors frihet och möjlighet att leva sina liv.

En så sjuk person bör dömas till rättspsykiatrisk vård istället för fängelse. Målsättningen är inte att hålla honom inlåst på obestämd tid, utan tills han är tillräckligt frisk för att kunna leva ett liv i det fria utan att vara ett direkt hot mot andras liv och hälsa.

I det här fallet blev det ett tidsbegränsat fängelsestraff och alla involverade visste att det fanns ett direkt dödshot mot f.d. frun, barnen och morföräldrarna från den dag då mannen släpptes. De förberedde sig och fick skyddad identitet i kombination med kvarskrivning. Ett mycket svårt sätt att leva ett normalt liv på. Allt från skolgång och sjukvårdsbesök till idrottsaktiviteter försvåras när man inte kan använda sin identitet.

Det vore mycket bättre för familjen om alla fem hade fått byta identitet. Även om det också är en påfrestande process som innebär en total brytning med det tidigare livet, så hade det ändå funnits en möjlighet att börja om livet och sedan kunna leva ett tämligen normalt liv utan ständig rädsla.

Vidare borde staten förskottsbetala skadestånd till brottsoffer som absolut inte kan kontakta gärningsmannen. När t.ex. Brottsoffermyndigheten har betalt ut det utdömda skadeståndet till den skadelidande så övertar myndigheten kravet på gärningsmannen. Det skulle snabbare och smidigare ge brottsoffret den ersättning som han eller hon har rätt till. Det är inte sällan pengar som innerligt behövs för att kunna starta upp ett nytt liv på ny ort.

Vad kan jag mer säga till ”Sven”?

Att jag tycker att hotade personer ska få en personlig kontaktperson inom polisen, att varje kommun borde utse en personsäkerhetsansvarig tjänsteman, att det ska vara obligatoriskt att använda evidensbaserade hot- och riskbedömningar som till exempel SARA-modellen och att kontaktförbud borde kunna utökas till en hel kommun.

Visst, men det hjälper inte ”Sven” och hans familj just nu. Jag lovar ändå att driva dessa frågor även fortsättningsvis. Över tusen personer lever i landet på liknande sätt och det är inte värdigt en rättsstat. Vi måste bättre kunna ta hand om hotade människor. Det är inte acceptabelt att de år efter år måste hålla sig gömda. Gömda för en gärningsman som aldrig släpper taget, som för alltid letar. Letar för att döda.

This entry was posted in Insändare. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.