Slavhandel på 2000-talet är en skam för Sverige

1838 skrev Charles Dickens romanen om Oliver Twist. Pojken blir upplärd att begå brott och hans ägare, ”Herr Fagin”, tjänar stora pengar på hans och andra barns stölder. Det är en förfärlig berättelse om ett hänsynslöst utnyttjande av barn och man önskar verkligen att det enbart var fiktion.

I en kartläggning som genomförts av det nationella samordningssekretariatet mot prostitution och människohandel konstaterades att 166 barn registrerats som misstänkta offer för människohandel i Sverige 2009-2011. Ungefär hälften av barnen var utsatta för människohandel för sexuella ändamål medan andra hälften tvingades till olika sorters arbete, tiggeri, eller, som Oliver Twist, stöldbrott.

Några veckor senare kom nästa skrämmande granskningsrapport. Ungefär tusen ensamkommande flyktingbarn har försvunnit i Sverige de senaste fem åren. Var är de nu? Är de offer för människohandlare som Herr Fagin? Långt ifrån alla, men vi vet att för några av dem så är det ett sådant liv som väntar.

Sedan Lukas Moodyssons ”Lilja 4-ever” 2002 har Sverige som land gjort mycket för att uppmärksamma och bekämpa människohandel. Det finns en nationell rapportör vid Rikspolisstyrelsen. Vi har haft en nationell handlingsplan mot människohandel för sexuella ändamål och det finns en nationell samordnare för människohandel vid Länsstyrelsen i Stockholm.

Vi har mer kunskap och fler som jobbar engagerat mot människohandel, men ändå talar det mesta för att denna fruktansvärda brottslighet ökar. Det finns mycket pengar att tjäna och hänsynslösa kriminella använder andra människor som sina brottsverktyg. Vad måste då göras?

Som rapportör för människohandel inom Baltic Sea Parliamentary Conference, vilket är Östersjöländernas parlamentariska samarbetsorganisation, har jag jämfört hur vi arbetar i Sverige med arbetet mot och erfarenheterna av människohandel i de andra länderna. Det finns mycket mer att göra för att minska och på sikt stoppa människohandeln. Det enda rimliga målet är att människohandel överhuvudtaget inte ska förekomma.

Några av de förslag som jag och min rapportörskollega André Oktay Dahl från norska Stortinget har diskuterat presenterar jag här idag:

• Alla offer för människohandel ska ha rätt till minst 30 dagars reflektionsperiod utan krav på att ställa upp vid rättegång som vittne.

Enligt Europarådets konvention mot människohandel har en person som utsatts för människohandel rätt till en 30 dagars så kallad reflektionsperiod för vila och återhämtning. Den drabbade ska få möjlighet att göra sig fri från inflytandet av människohandlarna och få tillfälle att återhämta sig så pass att han eller hon kan tänka på framtiden och fatta beslut om medverkan i en eventuell rättegång. Sverige följer i dag inte denna regel utan ställer ofta motkrav på vittnesmål eller liknande.

• Inget offer för människohandel ska skickas tillbaka till hemlandet och åter hamna i människohandlarnas klor.

Svenska myndigheter måste etablera ett bättre samarbete med hemlandets myndigheter. Offren för människohandel har oftast behov av psykisk hjälp, bostad och andra sociala skyddsnät vid hemkomst. Det finns inte sällan en hotbild från de tidigare förövarna, och risken för att åter hamna i människohandel är stor när offret återvänder till den ekonomiskt utsatta situation som de försökte fly ifrån när de hamnade i slaveri.

• Sverige behöver en nationell specialiserad polisenhet som enbart jobbar mot människohandel.

Kunskapen om människohandelsbrott måste givetvis vara stor inom hela polisen. Men för att sköta nationella utredningar, utveckla gemensamma arbetsmetoder, sprida kunskap och klara det internationella samarbetet bör en nationell specialiserad polisenhet som enbart jobbar mot människohandelsbrott skapas. Detta bör ske senast när svensk polis övergår till en nationell polismyndighet 2015.

• Sverige bör införa en självständig och oberoende nationell rapportör med ansvar för samtliga former av människohandel.

Det är bra med en rapportör inom Rikspolisstyrelsen och en nationell samordnare för människohandel för sexuella ändamål, men det vore bättre med en självständig och oberoende nationell rapportör med ansvar för samtliga former av människohandel. Detta kan antingen organiseras i en egen myndighet som i Nederländerna eller inom en befintlig myndighet som i Finland, där den nationella rapportören finns inom uppdraget som Minoritetsombudsman.

I slutet av augusti vid BSPC:s årliga konferens, som detta år hålls i Pärnu, Estland, kommer jag att presentera vår slutrapport om människohandel. Denna kommer att innehålla en rad åtgärdsrekommendationer för samtliga parlament runt Östersjön. Vissa länder har kommit längre än andra, men samtliga har mycket mer att göra för att förhindra människohandel.

Det finns ingen anledning för Sverige att vänta. Människohandel pågår i Sverige varje dag, året runt. Människohandel för sexuella ändamål, för tvångsarbete, för tiggeri och för att begå brott. Kanske även handel med organ, handel med barn och handel med kvinnor för giftermål.

Det är en skam att detta pågår i Sverige och andra länder i vår värld. Aldrig någonsin har människohandeln varit så omfattande i världen. Aldrig. Inte ens under den transatlantiska slavhandeln på 1500-1800-talet. Beräkningar visar att det finns runt 9 miljoner offer för människohandel världen över. Det är ett helt Sverige av slavar.

Johan Linander, rättspolitisk talesperson för Centerpartiet
Vice ordförande i Justitieutskottet och rapportör för människohandel inom Baltic Sea Parliamentary Conference

This entry was posted in Insändare and tagged , . Bookmark the permalink.

One Response to Slavhandel på 2000-talet är en skam för Sverige

  1. Nisse Nilsson says:

    Gamla hederliga gränskontroller hade varit verkningsfullt mot människohandel, narkotikasmuggling, vapensmuggling och de utländska kriminella ligor som härjar tillsynes fritt.

Leave a Reply

Your email address will not be published.