Anförande och repliker i debatten om Norden

Anf. 40 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Det är trevligt att få delta i utrikesutskottets debatt om Norden även om jag inte sitter i utrikesutskottet och numera bara är ersättare i Nordiska rådets svenska delegation.

Norden, denna del av vår värld som vi håller så kär – så kär att vi, precis som vi tidigare hörde, i vår nationalsång till och med sjunger om Norden, att vi vill leva och dö i Norden, inte i Sverige.

Men är det verkligen så svenska folket känner i dag? Är det nordiska samarbetet så viktigt?

Mitt svar är ja och nej, eller kanske ja, men vi förstår det inte riktigt själva och tänker inte speciellt mycket på det. Jag ska försöka förklara.

Nordiska rådet är drygt 60 år gammalt, men det nordiska samarbetet är långt mycket äldre än så. De nordiska länderna har funnits i cirka tusen år, men människor som levde här tidigare än så hade förmodligen utbyte med varandra. Visserligen har vi också krigat och försökt ha ihjäl varandra under århundradena, men det är ändå vänskap och samarbete som har präglat oss.

Människor har rört sig och rör sig mellan de nordiska länderna och tar det för självklart. Nästa år är det 60 år sedan den gemensamma nordiska arbetsmarknaden trädde i kraft. Under 50-talet fick vi även passfriheten, och i dag kan nästan ingen tänka sig att vi skulle behöva pass bara för att vi åker till ett annat nordiskt land.

Men det finns ett parti, Sverigedemokraterna, som nu har försvunnit ur salen, som driver på ett återinförande av passkontroller, något som skulle vara katastrofalt för det nordiska samarbetet, inte minst för Öresundsregionen, som jag kommer ifrån.

För de allra flesta är det självklart att man ska kunna studera i Köpenhamn, jobba i Oslo eller åka till Torneå och handla. Vi tar det nordiska samarbetet för självklart.

Förtroendet för det nordiska samarbetet är också mycket högt, liksom viljan att använda den nordiska gemenskapen och öppenheten. I en undersökning som Föreningen Norden gjorde förra året svarade nästan 80 procent att de kunde tänka sig att jobba i ett annat nordiskt land. Nästan 60 procent svarade att de kunde tänka sig att bo i ett annat nordiskt land. Det visar hur nära vi är varandra i Norden.

Herr talman! Frågan måste då vara hur vi bevarar och utvecklar denna starka nordiska samhörighet.

Som vi har hört finns det fortfarande hot, inte minst det som Anita Brodén var inne på om Finland och hoten mot de svensktalande där. Vi har tidigare i debatten också hört att det finns gränshinder kvar, även om arbetet går åt rätt håll. Den nordiska målsättningen, som jag ser det, måste vara att det ska vara lika enkelt att bo i ett land och jobba eller studera i ett annat nordiskt land som det är att bo och jobba eller studera inom ett land. Först då kan vi säga att det inte finns några gränshinder kvar.

Detta är inte enkelt. Det krävs stor kompromissvilja mellan de nordiska länderna, för trots allt finns det skillnader mellan våra nationella lagstiftningar. Det ska man vara medveten om. I de fall där det inte går att komma överens, där det inte går att kompromissa ihop våra lagstiftningar, kanske det krävs särlösningar eller särregleringar för de gränsgångare som varje dag åker över gränsen. Det är en lösning som vi inte ska vara främmande för även om det såklart inte är okomplicerat att genomföra.

Det finns ett politiskt område där vi sannolikt har den största utvecklingspotentialen och där utvecklingen just nu går ganska snabbt. Jag vet att det ska vara en sådan debatt senare, men jag tänkte ändå säga något lite om försvarssamarbetet.

I dag är försvarssamarbetet inte en del av det officiella nordiska samarbetet, även om Nordiska rådet flitigt har diskuterat just dessa frågor under senare år. Det som finns är Nordefco, som bildades 2009, och för närvarande är Finland ordförandeland, även om Nordefco inte har några permanenta politiska strukturer.

Från Centerpartiets sida vill vi ha en debatt om vilka målsättningar det nordiska försvarssamarbetet ska ha och hur öppenhet och demokrati garanteras i det beslutsfattandet. Vi menar att det krävs en tydlig parlamentarisk förankring även när det gäller det nordiska försvarssamarbetet.

När vi i Sverige börjar prata om försvarssamarbete blir det ofta en ganska het diskussion, men de senaste årens diskussion om ett nordiskt försvarssamarbete har inte alls blivit så het. Jag är övertygad om att det är det starka förtroendet mellan de nordiska medborgarna som gör att det inte är speciellt kontroversiellt att diskutera ett nordiskt försvarssamarbete, även om det är kontroversiellt att diskutera andra sorters försvarssamarbete.

I det sammanhanget måste vi också komma ihåg att de mest sannolika säkerhetshoten mot de nordiska länderna är icke-militära. Därför menar vi i Centerpartiet att de nordiska regeringarna måste lyfta upp civilsäkerhet och katastrofberedskap också, utifrån ett brett säkerhetsperspektiv. Det kan handla om angrepp mot it-system, terror som slår ut elförsörjning eller katastrofer som innebär allvarliga hot mot den nordiska miljön.

Herr talman! När jag funderade över vad jag skulle säga i den här debatten läste jag en del nordisk historia, bland annat hur Nordiska rådet bildades en gång i tiden.

Initiativet kom från den danske statsministern Hans Hedtoft, som på Nordiska interparlamentariska förbundets 28:e delegatmöte den 13 augusti 1951 föreslog att man skulle skapa ett organ där nordiska parlamentariker regelbundet skulle kunna mötas för samråd, med varandra och med de nordiska regeringarna. Och det är faktiskt precis så vi har det.

Sedan började jag fundera på hur det nordiska samarbetet kommer att se ut i framtiden. Hur ser det ut om 50 år? Det är klart att Gunnar Wetterbergs idéer om Förbundsstaten Norden har präglat den nordiska framtidsdebatten, men även när jag försöker tänka bort vad han har sagt kommer jag nog fram till att det om 50 år sannolikt kommer att finnas en nordisk union.

Vi kommer att ha en gemensam nordisk valuta, såklart den nordiska kronan. Vi är fortfarande olika länder med åtta olika parlament och åtta olika regeringar. Men vi har också ett direktvalt nordiskt parlament som beslutar i de frågor som är av övergripande nordisk karaktär.

Vi drygt 30 miljoner invånare och därmed en stormakt i Europa. Vi är en av världens tio största ekonomier och är medlemmar i den mäktiga G12-gruppen, och utländska investerare ser den nordiska marknaden som en av de viktigaste i Europa.

För dem som bor i Norden år 2063 finns det självklart inga gränser. Man märker inte om man lämnar ett land och kommer in i ett annat, förutom en skylt där det står Välkommen till Sverige.

I skolan lär sig alla elever mycket om de nordiska språken, även om det såklart är mycket större fokus i gränstrakterna. Alla utbildningar ger behörighet i hela Norden, så läkaren som utbildar sig i Finland kan självklart också jobba som läkare i Sverige. Grävmaskinisten kan få grävjobb i hela Norden, och taxichauffören kan köra mellan länderna på exakt samma sätt som inom ett land.

Genom den gemensamma arbetsmarknaden och stor öppenhet mot omvärlden som har attraherat många goda krafter att komma till Norden har vi en mycket positiv ekonomisk utveckling. Men miljöfrågorna är fortfarande en av våra, och världens, största utmaningar även om världens ledare har skrivit på bindande avtal för att rädda klimatet.

Norden har en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, inklusive ett gemensamt försvar. Hela Norden är en kärnvapenfri zon, och Arktis har utvecklats i den takt som den känsliga miljön klarar av.

Herr talman! Jag hoppas att jag blir minst 89 år gammal så jag får uppleva när den första nordiska presidenten inviger unionsparlamentets session i januari 2063.

Med det vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Anf. 41 MARIANNE BERG (V) replik:

Herr talman! Johan, du sade att miljöfrågorna är det viktigaste. På allianssidan är det ju ni som är det gröna partiet. Det finns en reservation i det här betänkandet som gäller ett moratorium för olje- och gasutvinning i Arktis.

Din partikamrat miljöminister Lena Ek har varit väldigt tydlig i förhållande till Moderaterna och Carl Bildt i denna fråga. Hon har sagt att hon till varje pris vill skydda Arktis från oljeborrning och att oljeutvinning i ett så pass känsligt område inte är acceptabel med tanke på den stora olycksrisken och den näst intill omöjliga uppgiften att sanera ett oljeutsläpp. Det uttalandet gjorde hon för drygt två år sedan.

Därefter har jag inte hört särskilt mycket. Därför undrar jag: Står Centerpartiet fortfarande bakom Lena Eks kloka tankar när det gäller att inte ha någon oljeborrning i Arktis?

Anf. 42 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Marianne Berg har korrekt uppfattat var Centerpartiet står i frågan, men det man kommer fram till att man ska driva i Arktiska rådet är kanske inte alltid samma sak som man själv egentligen tycker. Marianne Berg ser lite förvånad ut, men jag ska förklara.

Det är en skillnad mellan vad man vill och vad som är praktiskt genomförbart. Man kan välja att i ett internationellt samarbete driva precis det man önskar få igenom även om man vet att det inte är genomförbart. Då slår man huvudet hårt i väggen tre gånger, och sedan lutar man sig tillbaka och säger: Vi gjorde vad vi kunde, men ingenting har förändrats.

Men man kan välja att driva politik på ett smartare sätt. Man funderar över vad som är möjligt att få igenom. Sedan lägger man till lite extra ovanpå det och driver detta så hårt som möjligt och ser hur långt man kan komma. På det sättet förflyttar man positionen framåt. Det är så som Sverige har jobbat som ordförandeland i Arktiska rådet.

Vi väljer hellre att nå små framgångar och att arbetet för att rädda Arktis känsliga miljö går framåt än att driva plakatpolitik och sedan behöva konstatera att de andra inte vill samma sak som vi.

Anf. 43 MARIANNE BERG (V) replik:

Herr talman! Johan Linander talar om att vilja något men inte arbeta för att få igenom det. Då var det väldigt stora ord från Centerpartiet när det gällde Arktis, om man inte driver den frågan hårdare.

Smartare sätt att driva en fråga är att få igenom det minsta tänkbara, verkar Johan Linander mena. För mig är det verkligen ett väldigt konstigt tänk.

Centerpartiet slår sig för bröstet och säger att man står för de gröna frågorna, och man har en minister som är centerpartist och klart och tydligt säger oljeutvinning i ett så känsligt område som Arktis inte är acceptabel, men ändå nöjer man sig med en liten överenskommelse som är det minsta man kan få ut av det. Det har jag svårt att förstå.

Man kunde kanske i stället ställa sig bakom Vänsterpartiets modell av ett moratorium för olje- och gasutvinning i Arktis och börja titta på den antarktiska modellen, som förbjuder utvinning av gas och naturresurser i 50 år. Varför har man inte kunnat ställa sig bakom det om det nu är så angeläget att få stopp på oljeborrning i Arktis och förhindra miljökatastrofer?

Anf. 44 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Det smarta är att få igenom mesta tänkbara, inte minsta tänkbara. Jag antar att Marianne Berg bara sade fel där.

En överenskommelse, även om den inte går så långt som man skulle önska, är ändå bättre än ingen överenskommelse alls. Det är klart att man kan välja att vara stenhård med vad man vill. Det vet jag att Vänsterpartiet ofta gör och säkert blir uppskattade för. Då slår man huvudet hårt i väggen och förändrar ingenting till det bättre. Då blir det bara motstånd från övriga parter, och förhandlingarna kommer inte någonstans alls.

Annars väljer man som sagt att vara lite smartare, driva det i steg, komma framåt och faktiskt göra skillnad. Det är skillnad mellan att vara pragmatiker och att vara plakatpolitiker eller populist – man får se det som man vill. Vi väljer att vara pragmatiker, för vi tycker att Arktis och miljöfrågorna är så viktiga att det är nödvändigt att få med USA, Kanada, Ryssland och de andra nordiska länderna på steg framåt hela tiden. Det tycker vi är mycket bättre än att sätta oss ned och säga att vi gjorde vårt bästa men ingenting hände.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.