Anförande och repliker i debatten om en skärpt sexualbrottslagstiftning

Anf. 147 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Den 2 mars 2005 debatterade vi här i riksdagen den då föreslagna sexualbrottslagstiftningen som trädde i kraft den 1 april samma år. Då hade det gått sju år av utredande och processande i det departement som hade dåvarande socialdemokratiska justitieministern Thomas Bodström som chef. Efter sju år lade man fram en proposition om ny sexualbrottslagstiftning – detta med anledning av det tidigare sagda att det har tagit för lång tid.

Förslaget som vi antog 2005 var definitivt i rätt riktning. Bland annat blev sexuellt utnyttjande av en sovande, berusad eller på annat sätt hjälplös person äntligen benämnt som våldtäkt i stället för sexuellt utnyttjande. Men vi från Centerpartiets sida var inte nöjda med detta. Trots förslag från Sexualbrottskommittén och från Lagrådet vägrade Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att utvidga begreppet ytterligare till att även omfatta särskilt utsatta situationer.

Nu tänker jag göra något som jag inte brukar göra. Det är lite så där, men jag ska gå tillbaka till vad jag själv sade i debatten för ungefär åtta år sedan. Jag sade ungefär så här:

”Det kommer att finnas fall där offret inte vågat eller kunnat säga nej trots att hon inte befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd enligt lagens mening. En sådan situation skulle kunna vara en kvinna som inte vågar säga nej eftersom hon vet att han kan bli mycket våldsam när han blir arg. En situation som enligt min mening är klart straffvärd och borde omfattas av våldtäktsbestämmelsen genom att vi lägger till begreppet ’särskilt utsatt situation’.

Såväl Sexualbrottskommittén som Lagrådet, sade jag vidare, har föreslagit att mjuka upp rekvisitet hjälplöst tillstånd, och det skulle kunna göras genom att lägga till ’särskilt utsatt situation’. Detta skulle också kunna vara ett sätt att komma närmare Europadomstolens krav på att alla sexuella handlingar utan samtycke ska vara straffbelagda.”

Herr talman! Vad var det då som hände efter detta? Jo, precis det som vi hade varnat för. Trots ändrad lagstiftning förblev det ett antal situationer som inte kunde bedömas som våldtäkt, även om de allra flesta var överens om att det var en form av våldtäkt. Vanligast var den typen av situationer som vi kallar passivitetssituationer, där den utsatta medvetet väljer passivitet för sin egen säkerhets skull eller hamnar i passivitet på grund av extrem rädsla.

Nu äntligen tar vi steget och ändrar lagstiftningen på det sätt som vi borde ha gjort redan 2005 och lägger till begreppet ”särskilt utsatt situation”. Detta är en klar förbättring. Jag tror att vi genom denna förändring kommer att täcka upp väldigt många situationer av dem som vi i dag har sett är problematiska. Ändå måste jag komma in på samtyckesfrågan.

I utvärderingen av 2005 års sexualbrottsreform fick utredaren även i uppdrag att överväga om kravet på tvång som grund för straffansvar för våldtäkt borde ersättas med ett samtyckeskrav. Redan då, 2005, yrkade vi i Centerpartiet på att införa ett samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen. Men majoriteten då, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, sade nej till detta.

De argument som jag då framförde, och som jag fortfarande står bakom, var att det aldrig kan vara acceptabelt att utföra sexuella handlingar med en annan person utan att veta att personen vill det. En presumtion att alla är tillgängliga för sexuella handlingar tills han eller hon har visat eller sagt nej är inte den typen av lagstiftning som vi vill ha.

Tyvärr kom utredningen inte fram till att kravet på samtycke borde införas utan föreslog i stället ett alternativt brott som benämndes ”sexuellt övergrepp” som skulle bygga på samtyckeskrav.

Herr talman! Centerpartiet står fortfarande bakom ett samtyckeskrav i sexualbrottslagstiftningen som princip, men vi ser också problemet med att genomföra det i praktiken.

Vi fick tidigare höra om en del tunga remissinstanser som tyckte att samtyckeskravet var bra. Men jag kan nämna några andra remissinstanser som har pekat på en del tillämpningsproblem, till exempel Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen och Domstolsverket, och de tillämpningsproblem som de pekar på måste vi definitivt ta på allvar.

Det är en sak att vilja något, att ha det som sin principiella inställning, och en annan att kunna genomföra det i en lagstiftning som ska vara tillräckligt rättssäker.

Varför genomför vi då inte utredningens kompromiss, alltså inför ett subsidiärt brott som bygger på samtyckeskrav? Även i detta fall har vi tittat på vad remissinstanserna har sagt. Remissinstanserna Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten och Advokatsamfundet har starka invändningar. De menar att den föreslagna bestämmelsen inte uppfyller de krav på förutsägbarhet och tydlighet som måste ställas på straffrättslig lagstiftning.

Det finns remissinstanser, såsom Domstolsverket, Umeå tingsrätt och Juridiska institutionen vid Uppsala universitet, som påpekar att de situationer som skulle täckas av den föreslagna bestämmelsen om sexuellt övergrepp ändå täcks av övriga paragrafer i sexualbrottslagstiftningen nu när vi täcker in passivitetsfallen genom att ”särskilt utsatt situation” läggs in i våldtäktsparagrafen.

Jag är inte helt säker på att de har rätt. Men de invändningar som har rests mot utredningens förslag om ett nytt samtyckesbaserat brott är så starka att vi i dagsläget inte kan genomföra det.

Det vi gör i dag är en klar förstärkning av svensk sexualbrottslagstiftning. Mina kolleger Johan Pehrson och Ewa Thalén Finné gick igenom de ytterligare förändringar vi gör, och de är bra och välkomna.

Allt tar lång tid. Jag kan också tycka att dessa förändringar har tagit för lång tid. Här är vi nog överens inom oppositionen och majoriteten. Så är det dock när frågor ska utredas i grunden. Den lagstiftning som vi antar i Sveriges riksdag måste vara rättssäker, förutsägbar och tillräckligt tydlig. Annars kan vi inte anta ny straffrättslig lagstiftning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)

Anf. 148 AGNETA BÖRJESSON (MP) replik:

Herr talman! Det är glädjande att Johan Linander egentligen vill ha en samtyckeslagstiftning. Han säger också att det aldrig ska vara okej att ha sex utan samtycke.

Men när vi i dag debatterar denna fråga försvarar han en linje där man inte ens kriminaliserar de fall där gärningsmannen erkänner att han har hört att det inte finns samtycke, där han har hört offret protestera och där han har hört den utsatta säga nej. Inte ens det ska kriminaliseras. Inte ens så långt går regeringen.

Kan Johan Linander förklara hur det går ihop med det han säger att han och Centerpartiet står för?

Anf. 149 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Agneta Börjesson var tydlig med att hon hade läst remissvaren, och hon nämnde vad en lång rad olika remissinstanser tyckte. Det förvånar mig om hon inte har läst till exempel Åklagarmyndighetens, Rikspolisstyrelsens och Domstolsverkets remissvar. Talar vi om tunga juridiska remissinstanser är det nog dessa vi menar i första hand. De pekar tydligt på att utredningens förslag inte är tillräckligt förutsägbart och rättssäkert. Hur ska vi då kunna genomföra det? I Sveriges riksdag har vi ett större ansvar än så.

Vi kan vara överens om vart vill nå i princip. I teorin vore det bra med en samtyckeslagstiftning. Det skulle markera att det aldrig är okej att man genomför sexuella handlingar med en annan person om man inte är säker på att denna person vill det.

I teorin är vi helt överens om detta. Det är dock en helt annan sak att skriva ned det i lagtext, sätta in det i lagboken och sedan låta våra rättsvårdande myndigheter, polis, åklagare och domstol, ta hand om denna lagstiftning och använda den i verkligheten. Då måste vi se till att få en lagstiftning som fungerar och som är tillräckligt rättssäker.

Tror man att bevisbördan ändras genom att vi inför en samtyckeslagstiftning har man inte riktigt förstått hur rättsprocessen går till. Bevisbördan förändras inte. Det är fortfarande åklagaren som har bevisbördan och måste bevisa att någon har begått ett brott. Den som är misstänkt behöver inte säga något utan har rätt att hålla tyst.

Det finns en övertro på att denna förändring skulle göra under och att vi skulle få många fler fällande domar. Så är det dock inte.

I teorin är vi dock helt överens.

Anf. 150 AGNETA BÖRJESSON (MP) replik:

Herr talman! Jag inser att det är många svåra fall. Jag inser också att många tunga remissinstanser är tveksamma. Det finns dock andra tunga remissinstanser som tycker att det vore bra att ta ett steg framåt till en samtyckeslagstiftning. Det är absolut inte några enkla frågor.

Även med en samtyckeslagstiftning kommer det att vara många tveksamma och svåra domar. Det är jag helt med på. Men när det gäller bevisbördan tror jag att mycket fokus kommer att flyttas över från offret till gärningsmannen. Det blir inte enbart en fråga om hur mycket offret kämpade emot utan en fråga om huruvida gärningsmannen uppfattade ett nej. Det blir huvudfrågan, och den måste ställas.

Denna fråga ställs i dag också. Man bryr sig dock inte om resultatet, utan det ska vara annan bevisbörda också. Det är det som är så tråkigt, att ett nej inte räcker.

Anf. 151 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Det blev tydligt att Agneta Börjesson inte har förstått hur bevisbördan ser ut i en domstol. Även om vi har en samtyckeslagstiftning behöver den misstänkte gärningsmannen inte bevisa att han har uppfattat ett samtycke. Det är åklagaren som ska bevisa att det inte fanns samtycke. Den bevisbördan för åklagaren är väldigt svår, precis som dagens bevisbörda är väldigt svår. Det är därför vi har så få fällande domar. Det är därför åklagare så ofta tycker att de inte har tillräcklig bevisning för att väcka åtal. Det är problemet.

Vi måste i stället jobba med att se till att de som utsätts för dessa vedervärdiga brott vågar anmäla och snabbt kommer till sjukhus för att lämna bevis. Vi måste se till att det görs brottsplatsundersökningar och att förhör görs på rätt sätt och tillräckligt snabbt så att folk minns vad som hände.

Det finns så många andra saker vi måste jobba med för att se till att fler av de sexualbrott som begås anmäls och leder till åtal och fällande dom. Tror man att hela lösningen är att införa en samtyckesreglering i sexualbrottslagstiftningen gör man det väldigt enkelt för sig.

I teorin är det rätt. Det skulle ge rätt signaler. Men lagstiftning måste vara förutsägbar, rättssäker och tillräckligt tydlig. Annars kan vi inte genomföra den.

Anf. 152 LENA OLSSON (V) replik:

Herr talman! Jag instämmer i det som Agneta Börjesson från Miljöpartiet sade om samtyckesreglering.

Det är ganska magstarkt av Johan Linander att säga att vi som vill ha denna reglering hävdar att den skulle lösa allt. Det har vi aldrig påstått. Lite mer seriös borde Johan Linander vara.

I princip tycker Centerpartiet som vi, men i praktiken kan ni inte genomföra det. Men som alltid är politik att vilja. Vill man genomföra något ser man till att göra det, och då kommer lagstiftningen att utformas därefter. Det handlar inte om att något är omöjligt i praktiken, utan det hänger på viljan.

Jag skulle vilja passa på att fråga: När rättväsendet ser på ihopknipta ben som blyghet – var det nu kommer ifrån – när en flaska ska föras upp i underlivet, hade det då inte varit bra om man hade kunnat fråga den flickan: Har du samtyckt till det här? Ja, hon hade samtyckt till sex. Men hon hade uppenbarligen inte samtyckt till någon flaska.

Sedan vill jag övergå till sexköp. Anser Johan Linander när det gäller kriminalisering av sexköp från utländska kvinnor – att svenska män köper utländska kvinnor – att de kvinnorna är lika skyddsvärda som de kvinnor i Sverige som säljer sex? Centerkvinnorna tycker det, men vad tycker partiet och Johan Linander i frågan?

Anf. 153 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Vilja är jättebra, men vilja är inte tillräckligt. Vi kan inte lagstifta på ”vilja”. Hur skulle det se ut om vi beslutade om en ny straffrättslig lagstiftning där domstolarna ska döma människor till fängelsestraff bara därför att vi vill ha något! Det räcker faktiskt inte.

Den lagstiftning som vi beslutar om här måste vara tydlig, förutsägbar och rättssäker. Det förslag som vi har fått från utredningen håller inte måttet.

Varför har vi remissrundor om vi inte ska lyssna på remissinstanserna? Det är svårt att komma ifrån att Domstolsverket, Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen – alla de som sedan ska uttolka lagstiftningen och jobba med den – inte bara är tveksamma utan direkt avvisar det förslag som har lagts fram.

Jag vill säga, herr talman, att jag inte uttalar mig om pågående rättsfall. Det rättsfall som Lena Olsson nämner har överklagats. Vi som politiker och riksdagsledamöter ska inte lägga oss i pågående rättsfall. Jag tycker att man ska vara oerhört noga med det.

Generellt kan man dock uttala sig, och då skulle jag säga så här. Om man frågar brottsoffret om det fanns samtycke kommer brottsoffret i det här fallet, eftersom hon har anmält våldtäkten, med all sannolikhet att svara: Nej, det fanns inte samtycke. Då kommer de misstänkta gärningspersonerna att få frågan: Fanns det samtycke? De kommer med all sannolikhet att svara: Ja, det fanns samtycke.

Då står man kvar, precis som i dag, vid att åklagaren ska bevisa att det inte fanns samtycke, på samma sätt som man i dag måste bevisa att det begicks en våldtäkt och att det inte gjordes på frivillig väg. Förändringen blir alltså inte så gigantisk som Lena Olsson tror.

Anf. 154 LENA OLSSON (V) replik:

Herr talman! Då återkommer jag till det som Johan Linander tog upp i sitt senaste inlägg, att det skulle förändra allting. Nej, det är ju massvis med saker som vi måste jobba med och förebygga när det gäller att få ned mäns våld mot kvinnor.

Men politik är fortfarande att vilja. Johan Linander hänvisar till tunga remissinstanser. Men jag vill påminna Johan Linander om att det är ganska tunga remissinstanser som står på andra sidan. Det är inte så att juridiken är överens över lag, utan det finns delade meningar även där.

Jag fick inget svar på – och det hade jag väl inte förväntat mig heller – om kvinnor är lika skyddsvärda. Eftersom dina centerkvinnor tycker det skulle det vara roligt att höra ditt svar också.

Anf. 155 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Jag hann inte svara i det första inlägget, och jag försöker göra som talmannen vill, att hålla mig till den tid som vi har, det vill säga två minuter per inlägg.

Då ska vi komma till dubbel straffbarhet för sexköp. Jag tycker att kvinnor i andra länder är precis lika skyddsvärda som kvinnor i Sverige. Jag tycker att det är lika avskyvärt att man köper sex i något annat land som i Sverige.

Men när man kommer till dubbel straffbarhet måste man fråga sig: Om det inte är olagligt i ett annat land, ska vi då döma en person som har begått det brottet i det landet, om det är en svensk medborgare?

Vi kan vända på det och säga att en kvinna från ett land där abort är olagligt kommer till Sverige och utför en helt laglig abort här, åker hem till sitt hemland och där blir dömd för en olaga abort. Vi kan också se på en person som har varit i Sverige och haft sexuellt umgänge med en person av samma kön och sedan åker hem till sitt hemland och där blir dömd för olagliga homosexuella handlingar. Tycker vi att det skulle vara speciellt bra?

Nej, jag tycker att det är rent förkastligt att någon i ett annat land säger något annat än: Det ni gjorde i Sverige som är lagligt där – den utförda aborten eller det sexuella umgänget med en person av samma kön – ska ni självklart inte dömas för i ert hemland heller.

Om vi tycker så i de fallen, varför ska vi inte vända på det och säga: Om det nu är lagligt med sexköp i det land där det har skett, ska vi då döma den svenska medborgaren när han kommer hem?

Jag tycker att det är värt att tänka på. Jag tycker inte att frågan är helt enkel. Men försök åtminstone tänka i de banorna också!

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.