Anförande i debatten om kränkande fotografering

Anf. 5 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! En hyresvärd tar sig in i en kvinnas lägenhet och monterar en kamera i en ventil i badrummet. Han kan därefter observera och filma kvinnan i hennes eget badrum. Detta hände i Blekinge för ett antal år sedan. Han dömdes för hemfridsbrott eftersom han olovligen tagit sig in i lägenheten, men för den mycket mer kränkande smygfilmningen kunde han inte dömas.

I ett annat fall upptäcker en 14-årig flicka en påslagen videokamera gömd i tvättkorgen i badrummet, riktad mot platsen där hon klätt av sig för att duscha. Styvfadern åtalades och dömdes för sexuellt ofredande i tingsrätten, men i hovrätten blev han friad. I hovrättens motivering kan man läsa att det finns en lucka i lagen. Det är inte brottsligt att filma någon utan dennes vetskap.

Detta är två av många exempel på luckan i svensk lagstiftning. Det är inte brottsligt att filma någon utan dennes vetskap oavsett hur kränkande det är för den som blir fotograferad eller filmad.

Som vi hörde tidigare är dock frågan inte ny. Centerpartiet tog upp den redan 2006, och jag hade då – redan för sju år sedan – en mycket infekterad debatt med arga fotografer som givetvis såg problem med ett förbud mot smygfotografering. År 2008 kom Integritetsskyddskommitténs förslag om ett nytt brott: olovlig fotografering. Efter ytterligare utredningar och remissrundor skickade regeringen ett sådant förslag till Lagrådet, som dock avstyrkte det. Regeringen lyssnade, tog tillbaka förslaget, arbetade om det och skickade det åter till Lagrådet i början av året. Då fick det äntligen Lagrådets gillande.

Nu står vi äntligen här – efter ganska lång tid, måste jag medge – med ett nytt lagförslag för att täppa till den uppenbara luckan i svensk lagstiftning.

Herr talman! Förslaget täcker sådan fotografering som sker olovligen och i hemlighet. Det krävs att den fotograferade ska befinna sig inomhus i en bostad, på en toalett, i ett omklädningsrum eller i ett liknande utrymme där man kan förvänta sig att inte bli fotograferad. Den som fotograferar eller filmar på det sättet kan dömas för kränkande fotografering till fängelse i högst två år.

Det finns dock ett mycket viktigt undantag man måste ta upp. Det är när fotograferingen är försvarlig med hänsyn till syftet och övriga omständigheter. I författningskommentaren nämns exempelvis fotografering som sker i nyhetsförmedling, fotografering i syfte att granska missförhållanden i samhället och fotografering för att dokumentera ett pågående brott.

Det är också viktigt att konstatera att åklagaren har bevisbördan för att en undantagssituation inte föreligger. Det är dessutom så att åklagare enbart får väcka åtal för kränkande fotografering om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är motiverat från allmän synpunkt.

Kränkande fotografering går in som en del av de brott i BrB 4 kap. 4b § som utgör olaga förföljelse. Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli i år.

Herr talman! Det finns ingen tvekan om att skyddet av enskildas personliga integritet behöver förstärkas när det gäller smygfotografering. Att utsättas för olovlig, hemlig fotografering när man befinner sig i det egna hemmet eller på en annan plats där man definitivt förväntar sig att kunna vara privat är kränkande. Och detta gäller oavsett om bilderna inte sprids eller publiceras på något sätt.

I debatten har det ofta låtit, i samband med det hör förslaget och även tidigare, att det inte borde vara själva fotograferingen som är olaglig utan spridningen av bilderna. Det tycker jag är ett felaktigt sätt att tänka på. För den kvinna som hittade hyresvärdens kamera i badrumsventilen var redan själva filmandet en djup integritetskränkning. Det är klart att det skulle vara ännu värre om bilderna sedan publicerades, spreds till fler eller lades ut på internet, men redan filmandet i sig är en sådan handling som ska vara kriminaliserad.

I debatten har det också tagits upp att vi skulle undanta bilder som är tagna för att publiceras i grundlagsskyddade medier. Jag menar att detta snarast skulle göra lagen meningslös. Vem som helst kan säga att man har tagit en bild för att den ska publiceras i en tidning eller på en blogg med ansvarig utgivare. Varje dag publiceras det i tidningar ”läsarnas bilder” och liknande, så det vore hur lätt som helst att hävda att en bild just tas för att publiceras i grundlagsskyddade medier.

En tredje invändning som jag hört är att en lag om kränkande fotografering skulle göra att fotografer inte skulle våga ta foton på ledande personer i avslöjande situationer. Jag tittade igenom vilka exempel som nämnts: en snattande tidigare statsminister, en solbadande fackpamp och en statssekreterare som äter en mysig måltid med en känd journalist.

I alla dessa fall kan man lugnt säga: Det är bara att fotografera på. Lagen omfattar inte butikslokaler, så det går hur bra som helst att fotografera en snattande statsminister. Lagen omfattar inte poolen utanför hotellanläggningen, så det går bra att fotografera den solbadande fackpampen. Lagen omfattar inte restauranger, så det går hur bra som helst att fotografera statssekreterare och journalister.

Den lag vi nu debatterar och som föreslås gälla från den 1 juli är, som jag menar, väl avvägd. Vi har gjort allt för att träffa de situationer som ska träffas men undvika den typ av fotografering som samhället behöver för att avslöja missförhållanden. Vi har lyssnat på remissinstanserna, och vi har lyssnat på Lagrådet.

Till sist, herr talman, måste jag säga någonting om Miljöpartiets och Vänsterpartiets reservation om att tidsbegränsa lagen. Detta är något som ligger under konstitutionsutskottets område, och KU har uttalat sig i frågan. Ett enigt KU, alltså inklusive Miljöpartiet och Vänsterpartiet, avråder bestämt från att tidsbegränsa en straffrättslig reglering. KU visar mycket tydligt på vilka problem som kan uppkomma med en tidsbegränsad straffrättslig reglering, exempelvis att den som lyckas hålla sig undan eller överklagar tillräckligt länge kan slippa straff.

I konstitutionsutskottet tyckte miljöpartisten Peter Eriksson, som är ordförande i KU, att en tidsbegränsning av en straffrättslig reglering får märkliga konsekvenser ur ett rättssäkerhetsperspektiv och bör inte komma i fråga. I justitieutskottet tycker samma partis representant Maria Ferm att det är en alldeles utmärkt idé att tidsbegränsa en straffrättslig reglering. Man vet inte riktigt vad Miljöpartiet tycker. Ni kunde ha diskuterat frågan. I stort är alla partier överens om den nya lagstiftningen, och det är jättebra.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.