Anförande i debatten om ett förstärkt straffrättsligt skydd vid grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning

Anf. 21 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Att systematiskt bli kränkt av en närstående person genom upprepade hot, slag och tvång är något av det mest nedbrytande man kan tänka sig. Varje ord kan vara en påhittad anledning till slag, varje hemkomst från skolan eller jobbet leder till rädsla för vad som kan hända och varje morgon börjar med fysiska och verbala kränkningar.

Hur stark en människa än är kan hon brytas ned. Självförtroendet knäcks, och känslan av att vara mindre värd infinner sig. Till slut övergår den till en känsla av att inte vara av något värde alls. Det är precis vad den person som kränker är ute efter – total makt och kontroll över sitt offer. Det är ett offer som ofta är fru, sambo, flickvän, barn eller styvbarn till förövaren.

När lagstiftningen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning kom 1998 var den ett nytt slags lagstiftning. Det var en lagparagraf som gjorde att man kunde lägga samman flera mindre allvarliga brott till ett mer allvarligt brott. Det var en paragraf i brottsbalken som inte enbart såg till vilka gärningar som hade begåtts utan även till själva syftet med gärningarna, nämligen att allvarligt skada personens självkänsla.

Herr talman! Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning är allvarliga brott, och vi är nog många som anser att lagstiftningen inte har använts fullt ut som den skulle kunna användas och att straffskalan inte heller har använts fullt ut.

För att skärpa de utdömda straffen, vilket jag i de här fallen tycker är fullt relevant, finns det ganska få åtgärder som vi som lagstiftare kan vidta. Det vanligaste är att höja straffminimum i straffskalan.

Redan Kvinnofridskommissionen föreslog ett minimistraff på ett års fängelse, och det är fortfarande det som till exempel Roks, SKR och Sveriges Kvinnolobby önskar. Samtidigt pekar Lagrådet och en del remissinstanser, till exempel Åklagarmyndigheten, på risken för att domstolar ska välja andra brottsrubriceringar än fridskränkningsbrotten om straffminimum hamnar för högt.

Vad gör man då? Jo, man gör som centerpartister och Centerpartiet alltid gör. Man hittar en gyllene medelväg. Jag ska medge att när jag först hörde förslaget om straffminimum på nio månader reagerade jag som så många andra jurister. Jag tänkte: Det finns ju inte ett straffminimum på nio månader. Antingen är det sex månader eller ett år.

Men det är ju vi som är lagstiftare. Om sex månader är för lågt och ett år är för högt, varför då inte välja nio månader som straffminimum i stället? Någon gång ska vara den första.

Det finns dock en sak, herr talman, som vi från Centerpartiets sida beklagar inte fanns med i utredningen som föregick den proposition som vi nu behandlar. Följaktligen finns den inte heller med i propositionen. Det är möjligheten att införa ett särskilt barnfridskränkningsbrott.

I dag finns det särskilda kvinnofridskränkningsbrottet och det generella fridskränkningsbrottet som givetvis även täcker barn som kränks av sina föräldrar eller andra närstående. Trots det tycker jag att det finns starka motiv för att särskilja barn i ett särskilt brott benämnt grov barnfridskränkning.

Jag menar att den här typen av upprepade kränkningar som är ägnade att allvarligt skada personens självkänsla är ännu värre när det drabbar barn. Barn är försvarslösa. Barn ska kunna känna sig trygga med sina föräldrar. Men vad händer när det är föräldrarna som kränker, misshandlar och förnedrar barnet?

Jag ska nämna ett fall. För inte så länge sedan dömdes en kvinna i Bromma för grov fridskränkning. Hon hade tre små barn som var sju, fem och två år gamla. I det här fallet, som var väldigt upprörande, hittades barnen nakna, utsvultna och smutsiga. De hade blåmärken och skärskador och hade misshandlats och hållits instängda under långa perioder. Barnen hade rispats med spikar i benen, och hon hade stuckit glasskärvor i deras fötter. Deras madrasser var täckta av avföring.

Tingsrätten dömde kvinnan till fängelse i ett år och fyra månader medan en oenig hovrätt sänkte straffet till ett års fängelse med motiveringen att det inte hade varit så allvarliga fysiska skador.

Att behandla barn på det sättet, oavsett om det är allvarliga fysiska skador eller inte, är ett fruktansvärt grovt brott enligt mitt sätt att se det. Barn kan inte skydda sig själva på samma sätt som vuxna, och därför är det ett grövre brott mot barn. För att markera detta menar vi i Centerpartiet att det behövs ett särskilt grovt barnfridskränkningsbrott med högre straffskala än dagens fridskränkningsbrott, helt enkelt för att barn är mer skyddsvärda än vuxna.

Med det, herr talman, vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.