Anförande i debatten om en ny kameraövervakningslag

Anf. 28 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! I förra veckan hade jag möjlighet att besöka länsstyrelsen i Malmö och träffade bland annat två personer som jobbar med tillstånd och tillsyn enligt lagen om allmän kameraövervakning.

Jag fick lära mig mer om hur länsstyrelsen i Skåne jobbar med tillståndsgivning och sina tillsynsuppgifter. Jag fick också vara med på en tillsyn som gällde skyltningen om kameror på en fasad på ett av Malmös museum.

Det var en lärorik eftermiddag. Jag lärde mig bland annat att det i Skåne finns 1 715 tillstånd till allmän kameraövervakning, och varje godkänt tillstånd innebär godkännande av en eller flera kameror. Till exempel på Malmö central finns det nästan 100 kameror.

Samtidigt finns det över 2 000 anmälningar om kameraövervakning, det vill säga där det inte krävs tillstånd utan enbart är anmälningspliktigt.

Först tänkte jag att det är oerhört många kameror. Exakt hur många är svårt att säga, men det kanske rör sig om 10 000 bara i Skåne. Sedan när vi började prata om var de här kamerorna sitter kom jag på mig själv med att tänka att jag nog tycker att de allra flesta är motiverade.

Det är enkelt att säga att det är för många kameror, men när man tittar på var varje enskild kamera sitter är det svårare att säga att den inte borde finnas. Det är kameror i banker, butiker, parkeringshus, museer, tåg och på stationerna. Det finns många platser där kameror bevisligen gör nytta och integritetsintrånget är begränsat.

Det är nästan 100 kameror på Malmö central. Ja, det är en brottsbelastad plats, liksom andra centralstationer normalt är. Det är en stor byggnad. Det är många in- och utgångar och många affärer. Det är väldigt många människor som rör sig där.

Jag kan inte säga att varenda kamera behövs eller att de sitter på rätt plats, men jag kan konstatera att de människor som rör sig där i stort är ganska nöjda och tycker att det är ganska normalt att det faktiskt finns en viss övervakning på stationen och att det gör det till en tryggare plats att vara på.

Men, herr talman, det finns också platser där kameraövervakning inte ger speciellt stor effekt. Det gäller öppna platser, som torg, gågator, parker och liknande. Där visar forskningen att kamerorna har en betydligt mer begränsad effekt. I många fall är det faktiskt effektivare att förbättra belysningen än att sätta upp kameror för att få ned brottsligheten.

Därför är det också tydligt i lagen att kameraövervakning endast ska utgöra ett komplement till andra åtgärder. Om ändamålet med kameraövervakningen kan tillgodoses på ett annat sätt ska man göra det, till exempel genom bättre belysning eller anpassning av vegetationen. Om man kan göra på ett annat sätt ska tillstånd inte ges.

I exempelvis Köpenhamn valde polisen att överge sin kamerastrategi eftersom kameraövervakningen av Ströget, som de flesta vet vad det är, gågatan genom centrala Köpenhamn, inte gav någon övertygande effekt.

I en intervju med tidningen Berlingske säger en polisinspektör vid Köpenhamnspolisens spaningsenhet att kamerorna inte har haft någon preventiv effekt och att bilderna visserligen har varit till hjälp vid enskilda tillfällen men egentligen inte på något avgörande sätt för polisen.

Det tycker jag är en klok inställning. Om man upptäcker att kamerorna inte har den effekt som man har trott, att de faktiskt inte hjälper, ska de heller inte sitta där.

När jag för det resonemanget får jag ganska ofta höra att jag är motståndare till kameraövervakning. För inte så länge sedan blev jag inbjuden till en debatt för att de även behövde någon som var motståndare till kameror. Men jag är inte alls motståndare generellt till övervakningskameror. De behövs på en rad olika platser där de är effektiva. Men är de inte effektiva ska de inte heller sitta där.

Om människor ska betecknas som motståndare till övervakningskameror för att de inte säger ja till att fylla det offentliga rummet med kameror och om man inte tänker reflektera över om kamerorna är effektiva eller inte och över hur de faktiskt innebär ett intrång i människors personliga sfär är jag väl motståndare till övervakningskameror. För det är inte den typen av övervakningssamhälle som vi ska skapa.

Det är som jag har varit inne på i tidigare debatter. Som centerpartist hamnar man ofta i politikens mittfåra. Men det är för att den långsiktigt hållbara politiken inte är svart eller vit. Den långsiktigt hållbara lösningen är ofta någonstans mitt emellan. Det gäller även frågan om kameraövervakningen.

Det är en balans vi vill nå, en balans där kameror används där de gör nytta och inte kränker den personliga integriteten mer än nödvändigt. Men där nyttan inte överväger integritetsintrånget ska de heller inte sättas upp. Det är den så kallade proportionalitetsbedömningen som måste göras.

Det är en balans man ska nå, och det är klart att det finns olika syn på vad som är balanserat eller inte. Det är precis som Johan Pehrson var inne på. Tittar man på reservationerna kan man, om man generaliserar lite, konstatera att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna vill göra det enklare och ha mer kameraövervakning, medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill göra det svårare, vilket skulle minska antalet kameror.

Kanske är det så att vi i Alliansen har hamnat på ett välbalanserat förslag i alla fall. För oss i Centerpartiet har det varit mycket viktigt att få en förstärkning av integritetsskyddet genom en ny skadeståndsbestämmelse som ökar möjligheten till ersättning vid överträdelser, att sekretesskyddet och kraven på säkerhet för inspelat material stärks och att Datainspektionen nu får en central tillsynsroll.

Herr talman! Det finns ett område där Centerpartiet skulle ha velat gå längre än vad vi har gjort i det förslag som vi nu har att besluta om. Det gäller kravet på att använda bästa möjliga teknik ur ett integritetsperspektiv.

Det skrivs in i lagen att i tillståndsbedömningen ska det särskilt beaktas hur övervakningen ska utföras, om teknik som främjar skyddet av den enskildes personliga integritet används. Det är bra, för det förs därmed in ett motiv för dem som ansöker om tillstånd till kameraövervakning att använda sig av en bättre teknik ur ett integritetsperspektiv.

Jag menar dock att det i varje enskilt fall skulle krävas att man använder den integritetsvänligare tekniken. Med integritetsvänligare teknik menas till exempel att ansikten automatiskt suddas eller maskas, det vill säga att den som tittar på bilden inte ser vem det är som rör sig framför kameran. Först när brottet har begåtts och polisen begär att få ut bilderna kan de avmaskas. Då kan också polisen förhoppningsvis identifiera vem som har begått brottet.

Då skulle den nya lagstiftningen ha blivit ännu bättre, anser vi. Men trots detta, herr talman, vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.