Sverige måste följa konventionen om människohandel

Sverige arbetar hårt mot människohandel. Bland annat har Allianspartierna genomfört den första handlingsplanen mot människohandel för sexuella ändamål och gjort stora satsningar mot den grova organiserade brottsligheten. Men det finns områden som måste förbättras. Det är dags för Sverige att följa Europarådets konvention mot människohandel. En av de rättigheter som offren för människohandel har, att få tid till vila och återhämtning efter sina upplevelser, villkoras ofta av myndigheterna. Detta måste få ett slut.

Det är av naturliga skäl omöjligt att veta hur många personer som är utsatta för människohandel i Sverige, men allt talar tyvärr för att det idag är flera hundra människor som lever under slaveriliknande förhållanden. Det är människor som kanske tvingas att begå brott, tigga, arbeta under tvång, eller som utnyttjas sexuellt. Det dessa människor ofta har gemensamt är att lever under hot om våld kanske både mot sig själva och mot den familj de har lämnat bakom sig.

Enligt Europarådets konvention mot människohandel har en person som utsatts för människohandel rätt till en 30 dagars så kallad reflektionsperiod för vila och återhämtning. Den drabbade ska kunna göra sig fri från inflytandet av människohandlarna, vila och återhämta sig så pass att han eller hon kan fatta beslut om medverkan i en eventuell rättegång.

Det här är en god tanke, men trots att Sverige har ställt sig bakom den fungerar processen inte så i praktiken. Förutsättningen för att få stanna i landet under återhämtningsperioden blir ofta att förundersökningsledaren tycker att offrets vittnesmål och berättelse behövs i rättegången som bevis mot gärningsmannen. I andra länder ställs inte sådana villkor utan istället utgår man från offrets behov av vila och återhämtning

Att kräva en motprestation av ett brottsoffer för att över huvud taget ge personen något den har rätt till är inte acceptabelt i en rättsstat. Vad vi behöver göra för dessa människor är att ge dem tid för att bearbeta det de har varit med om och se till att de erbjuds hjälp och stöd utifrån personens egna behov.

Om sedan ett återvändande till hemlandet är aktuellt har vi en skyldighet att i den mån vi kan se till att personen får den hjälp den behöver i hemlandet. Finns det möjlighet bör vi också följa upp att hemkomsten blir så smidig för personen som möjligt.

Sveriges historia kantas till stor del av medmänsklighet och omsorg om de mänskliga rättigheterna. När människor påträffas inom våra gränser i en situation som gör att man kan misstänka människohandel har vi en skyldighet inte bara att befria dessa personer och ge dem en möjlighet att komma tillbaka till ett drägligt liv igen, utan också att ge dem en möjlighet att återhämta sig innan vi börjar ställa krav på motprestationer.

Johan Linander, riksdagsledamot och rättspolitisk talesperson för Centerpartiet
Rapportör i Baltic Sea Parliamentary Conference för frågor om människohandel

This entry was posted in Insändare. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.