Anförande om polisens tillgång till signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet

Anf. 103 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag inte delar in människor i onda eller goda. Alla människor föds goda.

Men det finns människor som har onda avsikter. Det finns människor som planerar att åka till ett annat land, ta sig in på och spränga en tidningsredaktion för att döda så många de kan. Det finns människor som placerar ut bomber på bussar och tåg som sprängs i morgonrusningen för att döda så många människor som möjligt. Det finns kriminella maffialiknande organisationer med så stora resurser att de kan ta över samhällsfunktioner i sina länder. Det är länder som Sverige och andra samarbetar med på olika sätt. Det finns personer som spränger sig till döds mitt i julhandeln.

Hade vi levt i den värld vi önskar – utan krig, utan terrorism och utan grov organiserad brottslighet – hade vi inte behövt någon signalspaning. Jag hade då varit den förste att trycka på ja-knappen i Sveriges riksdag för att lägga ned FRA. Men världen ser inte ut så, och det vore naivt att tro att vi kommer att få se den världen inom en överskådlig framtid.

Herr talman! Jag vill passa på att tacka Socialdemokraterna för att de har ställt sig bakom detta förslag från alliansregeringen. Det är bra med en så bred politisk förankring som möjligt i denna typ av frågor.

Man kan tycka att den lagändring som vi gör i dag till sin omfattning är liten. Vi lägger till två ord i 4 § i lagen om signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet. Säkerhetspolisen är det ena ordet, och Rikskriminalpolisen är det andra ordet.

Men givetvis är det ingen liten ändring i sak, speciellt inte med tanke på den diskussion som föranledde den förra förändringen av signalspaningslagstiftningen.

Den 1 december 2009 blev Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen av med möjligheten att inrikta signalspaning med hjälp av FRA. Men redan i det beslut som togs 2008 klargjordes det att polisens tillgång till signalspaning skulle utredas särskilt.

Centerpartiet var ett av de partier som då funderade på om polisens behov av underrättelseinhämtning även genom signalspaning skulle kunna ske på ett annat sätt än genom Försvarets radioanstalt.

Detta utreddes först redan under 2008–2009 och ledde fram till betänkandet Signalspaning för polisiära behov. Detta förslag hade en del lösningar, men också en del problem. Därför fick en särskild utredare 2010 i uppdrag att ta fram ett kompletterande underlag, och det kom i promemorian Vem ska utföra signalspaningen för polisiära behov?

Svaret är entydigt, skulle jag vilja säga. Det skulle vara mycket svårt för polisen att få tillgång till signalspaning på annat sätt än genom FRA. Det handlar om den tekniska utrustningen, det handlar om att kunna rekrytera tillräckligt kompetent personal i ett så pass litet land som Sverige, och det handlar också om pengar. Det skulle vara mycket dyrt att ha två olika myndigheter som utför signalspaning i vårt land. Jag är också mycket tveksam till om en sådan lösning skulle öka rättssäkerheten och minska integritetsintrånget. Jag tror snarare att det skulle vara tvärtom.

Med en egen signalspaning skulle Säkerhetspolisen kanske kunna få ett större utrymme för inriktningen av spaningen. Men det anser jag inte heller vara önskvärt.

Nu väljer vi i stället att lägga in Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen i exakt samma lagstiftning som i dag gäller för regeringens, Regeringskansliets och Försvarsmaktens möjlighet att inrikta signalspaning. Det innebär bland annat att syftet med signalspaningen är mycket begränsat. För polisens del handlar det framför allt om att kartlägga strategiska förhållanden avseende internationell terrorism och annan grov gränsöverskridande brottslighet som kan hota väsentliga nationella intressen.

Vidare får inte inriktningen avse endast en viss fysisk person, och om sökbegreppet som används – det är oftare sökbegrepp än ord – är direkt hänförligt till en viss fysisk person, till exempel ett telefonnummer, krävs det att det handlar om något av synnerlig vikt.

Men det är fortfarande inte så, som det kan ha låtit i vissa andra inlägg här i dag, att det är FRA själv, eller att det kommer att bli Säpo själv eller Rikskriminalpolisen själv, som bestämmer när man får använda signalspaning.

Nej, för varje inriktning krävs en ansökan och ett tillstånd av Försvarsunderrättelsedomstolen. Givetvis finns det regler för när Försvarsunderrättelsedomstolen ska ge ett sådant tillstånd. Man ska titta på flera olika saker, men jag skulle vilja nämna två. Det ena är att syftet med inhämtningen inte skulle kunna tillgodoses på ett mindre ingripande sätt. Finns det andra metoder att få tag i nödvändig underrättelse ska man använda den andra metoden. Det andra är att Försvarsunderrättelsedomstolen ska se till att proportionalitetsprincipen klaras, det vill säga att inhämtningens värde ska vara klart större än det integritetsintrång som inhämtningen kan innebära.

Det är möjligt att en del inte har förtroende för att Försvarsunderrättelsedomstolen gör denna prövning på ett korrekt sätt. Men jag har detta förtroende för den.

Herr talman! I Säkerhetspolisens uppdrag ligger en lång rad uppgifter, till exempel kontraspionaget, personsäkerhetsarbetet och kontraterrorismen, som i stor utsträckning kräver ett aktivt underrättelsearbete. Underrättelser kan inhämtas på flera olika sätt. Men det är ingen tvekan om att signalspaning i många år har varit ett av de allra viktigaste sätten.

Vi vet också att under dessa tre år när Säkerhetspolisen inte har haft möjlighet att göra egna inriktningar av signalspaning har det ofrånkomligen krävts ett mer omfattande arbete med annan form av underrättelseinhämtning.

Det är inte heller någon hemlighet att underrättelsetjänsterna i olika länder har ett omfattande utbyte av underrättelser. Det gäller till exempel MI6 i Storbritannien och CIA i USA.

Det är så, vilket inte går att förklara bort, att det land som inte har egen signalspaning blir mer beroende av andra länders underrättelseinhämtning. Det gäller även Sverige.

För att Säkerhetspolisen och Rikskriminalpolisen på ett fullgott sätt, utan ett för stort beroende av andra länders underrättelsetjänster, ska kunna utföra sina arbetsuppgifter, till exempel att kartlägga strategiska förhållanden avseende internationell terrorism, att kartlägga grov gränsöverskridande brottslighet som kan hota väsentliga nationella intressen och för att kartlägga främmande underrättelseverksamhet mot svenska intressen, behöver de ha tillgång till signalspaning.

Herr talman! Man kan önska sig att så inte var fallet, men världen ser tyvärr inte ut som vi skulle vilja. Därför yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.