Anförande i debatten om unga lagöverträdare

Anf. 172 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! De flesta barn som växer upp i Sverige har en trygg uppväxt med engagerade föräldrar, och det är liten risk att de hamnar i kriminalitet. De flesta känner trygghet, de blir bekräftade och de lär sig ta ansvar för sig själva och sin omgivning. De får en god uppväxt som ger bra förutsättningar för att klara sig i livet senare som vuxen. Men det är inte de barnen som vi debatterar här i dag.

Det finns tyvärr också andra barn, som har en betydligt svårare uppväxt. Det är barn som man kanske egentligen inte är så förvånad över att de hamnar i kriminalitet senare i livet. Det kan vara barn som lever i familjer med missbruksproblem. Det kan finnas psykiska problem i bakgrunden. Det kan vara en familj där barnen utsätts för ständiga övergrepp av olika slag. Barnets otrygghet leder till frustration och aggressivitet och inte sällan till kriminalitet. Det är just de barnen som vi debatterar här i dag.

Jag blir bestört när jag hör beskrivningen av dessa barn som något slags kriminella utan hopp och som några som behöver låsas in under lång tid. Barn ska dömas från 13 års ålder, och 15-åriga barn ska kunna dömas till livstids fängelse, får man höra. Är det någon som tror att barn föds onda, med något slags kriminalitet i generna? Jag hoppas verkligen inte det. Tvärtom är det något som händer under uppväxten som gör att barnet hamnar snett i tillvaron.

Vad ska då vara inriktningen för samhällets åtgärder? Vi har hört lås-in-dem-argumenten. Jag menar tvärtom att dessa barn är offer för sin uppväxt. Självklart ska samhället göra allt för att hjälpa dem tillbaka till ett vanligt laglydigt liv.
Ibland måste den hjälpen ges under den tid som barnets rörelsefrihet är begränsad, till exempel inom sluten ungdomsvård. Men målet får aldrig vara själva inlåsningen, utan målet är vården och behandlingen för att barnet ska kunna komma ut som en laglydig medborgare.

Det känns som om det rättssystem som Sverigedemokraterna förordar i sina reservationer är något slags medeltida rest. Jag tycker att det ligger mycket långt ifrån svensk kultur och svenska traditioner.

Fru talman! För två veckor sedan besökte jag Bärby ungdomshem utanför Uppsala. Det är ett av Statens institutionsstyrelses ungdomshem. Bärby kan ta emot 47 pojkar mellan 15 och 20 år, och de har en särskild kompetens på institutionen för behandling av unga sexualförövare och för ungdomar med missbruk.

En mindre andel, 15 av platserna, är avsatta för pojkar som dömts till sluten ungdomsvård. Man ska komma ihåg att väldigt många av dem som sitter där inte är dömda utan de är placerade enligt lagen om vård av unga. Men även den kategorin pojkar har ofta någon kriminalitet bakom sig, och egentligen hanteras de på ett ganska likartat sätt på ungdomshemmet.

Det var ett mycket intressant och lärorikt besök, och jag önskar att fler tar chansen att göra den här typen av besök, även om inte Sis ligger inom justitieutskottets område utan inom socialutskottets område.

Ibland när man hör debatten skulle man kunna tror att det är något slags monster som sitter på Bärby och andra ungdomshem och institutioner Många av dem som jag träffade där har begått riktigt grova brott, riktigt förskräckliga brott. Det ska man ha i åtanke, men det är inga monster. Det är tvärtom barn som oftast ropar efter hjälp från sitt missbruk, hjälp för att kunna kontrollera sin aggressivitet eller hjälp för att kunna leva ett vanligt, laglydigt liv. Jag menar att samhället ska ge den hjälpen.

Precis som flera av de andra alliansföreträdarna har tagit upp här i dag har mycket genomförts för att minska ungdomsbrottsligheten. Inte minst de sociala insatsgrupperna, som också nämndes, och det myndighetsgemensamma sättet att arbeta på är något som vi i Centerpartiet har förespråkat under lång tid. Det har också visat sig vara mycket framgångsrikt.

Det kommer upp en hel del dystra saker i den här debatten, men jag tycker att man måste lyfta upp, precis som Johan Pehrson delvis gjorde, att det faktiskt går åt rätt.

Brås rapport, som kom för några dagar sedan, Brott bland ungdomar i årskurs nio är en undersökning som har gjorts vart annat eller vart tredje år sedan 1995. Man ställer samma frågor och kan göra jämförelser över tid. Det är verkligen en mycket positiv läsning.

Tittar man övergripande kan man se att betydligt färre 15-åringar begår brott i dag än de gjorde 1995. I många av brottskategorierna har andelen som begår brott halverats. Andelen som har stulit inklusive snattat i affär har halverats från 37 till 18 procent. Andelen som säger att de har gjort sig skyldiga till skadegörelse har minskat från 46 till 25 procent, och även andelen som har klottrat har nästan halverats från 32 till 17 procent.

Det finns andra positiva faktorer som jag också tror spelar in. Andelen 15-åringar som har druckit sig berusade har minskat, och andelen som har skolkat har minskat.

Tittar man över tid har det varit en mycket god utveckling. Man får också säga till den tidigare, socialdemokratiska regeringen att det var en bra utveckling redan tidigare.

Men när man tittar på de här diagrammen kan man inte låta bli att häpnas över den utveckling som har skett mellan 2008 och 2011. Många av staplarna går rakt ned. Det låter som något negativt, men andelen som har begått brott går ned. Det är mycket positivt. När det gäller en del av de brott som nämns har antalet verkligen sjunkit mellan 2008 och 2011.

Det handlar inte bara om brott. Man har frågat vilka som har burit kniv, vilka som har slagit någon annan och vilka som har vandaliserat, och den andelen har sjunkit rejält mellan 2008 och 2011.

Fru talman! Jag ser att tiden går snabbt. Det finns en sak som jag vill ta upp. Den är ganska svårförklarad, man jag ska försöka ändå.

I den här rapporten finns det en uppdelning av de unga utifrån strukturella bakgrundsfaktorer, som det kallas. När de ställer de här frågorna frågar de även huruvida föräldrarna har arbete, hur man bor, om föräldrarna fortfarande lever tillsammans, om man har invandrarbakgrund och så vidare.

Generellt har det varit så, och det är väl ingen överraskning för någon, att de som har varit brottsaktiva – det handlar inte om dem som bara har begått ett brott utan flera brott – har varit överrepresenterade bland barn som har arbetslösa föräldrar. Betydligt fler av dem som bor i lägenhet än dem som bor i villa har begått brott, och även bland dem som har invandrarbakgrund har en större andel begått flera brott än dem som inte har invandrarbakgrund.

Men nu har det hänt någonting i den statistiken som jag tycker är mycket intressant. De här socioekonomiska skillnaderna betyder inte lika mycket längre. De har minskat, och jag tycker att det är mycket positivt. Man kan säga att tidigare har de faktorer som har varit allra viktigast för huruvida barn har begått brott eller inte handlat om att familjen har varit splittrad, det vill säga att föräldrarna inte lever ihop längre, och om att man har haft invandrarbakgrund. Så ser det inte ut längre. De faktorer som spelar minst roll nu är om man har invandrarbakgrund och om föräldrarna lever tillsammans. Den faktor som är allra störst är huruvida man bor i lägenhet eller villa. 4 procent av de ungdomar som bor i villa har begått flera brott och 8 procent av dem som bor i lägenhet. Det är en mycket större skillnad däremellan än när det gäller de andra faktorerna.

Jag tycker att det är jätteviktigt att ha med sig att det som Brå har visat som en skillnad i den här statistiken inte längre har så stor betydelse. Jag tycker också att det visar att samhället faktiskt jämnar ut sig, till skillnad från vad vi har hört delvis här tidigare i dag. Jag ville ta upp det här också.

Fru talman! Jag beklagar att jag har dragit över min talartid. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.