Anförande i debatten om kriminalvårdsfrågor

Anf. 89 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! Detta är det årliga betänkandet om kriminalvårdsfrågor, även om vi inte hade något förra året, så det har inte riktigt blivit något varje år. I stället hanterar vi i dag motionsyrkanden från både 2011 och 2012. Det är ett femtiotal motionsyrkanden, och vi har 15 reservationer och två särskilda yttranden.

Jag vill börja med att säga att Sverige har en mycket väl fungerande kriminalvård. Jag skulle till och med våga påstå att vi har en av världens bästa. Den är nu förmodligen bättre än någonsin tidigare.

Det är många olika signaler som visar att det går åt rätt håll. De senaste tre åren har vi haft en enda rymning från sluten anstalt. Vi minns hur det såg ut för ett antal år sedan. Sommaren 2004 var det väl rymning på rymning. Vi har en historiskt låg nivå av narkotika inne på anstalterna. Vi har historiskt få avvikelser, det vill säga när man lämnar från permissioner.

Inom kriminalvården är det i dag ett större lugn och en bättre trygghet, som också ger förutsättningar för det som är viktigt inom kriminalvården, nämligen att bedriva vård, behandling och utbildning. Bara som ett exempel, för att visa att det fungerar bättre: Nu utfärdas det ungefär dubbelt så många betyg på inlästa ämnen som det gjordes 2007. Även när det gäller utbildning har det verkligen gått åt rätt håll.

Allt detta är bra för att nå det riktiga målet, som är att så få som möjligt ska återfalla i brott efter det att man har avtjänat sin tid i kriminalvården.

Precis som vi var inne på i förra debatten finns det preliminära siffror som man kan läsa i Kriminalvårdens budgetunderlag för 2014. Återfallsfrekvensen under 2000-talet har minskat från 45 procent till 36 procent på tre år. Det är en markant nedgång som verkligen är positiv. Man kan tycka att 36 procent fortfarande är alldeles för högt, men det går definitivt åt rätt håll.

För många grova brott är fängelse den enda tillräckligt ingripande påföljd som är möjlig. Fängelse måste utdömas, men i fängelset är inlåsning i sig inget mål. Målet är att medborgarna ska vara så laglydiga som möjligt när de kommer ut. För att nå det målet handlar det om vissa förutsättningar. Jag var inne på lugn och trygghet. Men det gäller också att ha en utbildning så att man kommer närmare arbetsmarknaden, och att komma ifrån sitt missbruk är mycket viktigt.

Det finns mycket kvar att göra – det finns det anledning att säga också – men jag tycker ändå att vi kan vara stolta över den kriminalvård som vi har.

Halva justitieutskottet var och besökte Kanada. Agneta Börjesson har redan gått igenom lite av vad vi upplevde där. Jag tyckte att det var en mycket bra studieresa. Det är viktigt att vi som ledamöter i Sveriges riksdag åker till andra delar av världen och ser hur man jobbar där, för att lära mer men ibland också för att förstå vad vi själva gör bra.

Några av de saker som jag tänkte nämna här och som jag tycker att vi kan ta med oss hem är bland annat utvärdering. Man utvärderar allt man gör på ett helt annat sätt – jag fick åtminstone den känslan. Det gav en helt annan kunskap om vilket resultat verksamheten ger. Är till exempel behandlingsprogrammen framgångsrika eller inte? Vi har också tagit över många behandlingsprogram till den svenska kriminalvården från Kanada.

Även när det gäller verkställighetsplaneringen hade de en mycket mer omfattande genomgång av de intagnas behov, allt för att kunna möta de behoven och se till att den enskilda vid frisläppandet ska vara förberedd för samhället utanför murarna.

Det är saker som vi kan ta med oss. Jag vill också nämna några andra punkter där jag tror att vi kan bli betydligt bättre. Några har oppositionen redan tagit upp.

Jag tycker inte att det är tillfredsställande att vi har så mycket restriktioner i svenska häkten i dag. När man jämför med andra länder ska man komma ihåg att vi har ett delvis annat system. Det är bara det som sägs i rättegången som gäller. Det innebär att restriktioner måste följa med hela vägen fram till rättegången. Det är inte alldeles lätt att komma runt det. Men kanske ska vi börja fundera över att ha bindande förhör som sedan kan användas i rättegången, för att på det sättet kunna släppa på restriktionerna tidigare.

Något som också har nämnts är häktning av barn, som jag tycker är problematiskt. Jag tycker att man borde ha ett system där barn aldrig sätts i vanliga häkten som är för vuxna. Vi har en speciell sorts verksamhet – fast man inte ska kalla det kriminalvård – som är sluten ungdomsvård. Kanske skulle vi kunna lösa häktning för dem under 18 år inom sluten ungdomsvård i stället. Även när unga har begått brott är det klart att man ibland måste hålla dem ifrån andra, så att de inte kan prata sig samman inför rättegången eller förstöra bevisning, eller av någon annan anledning som finns för häktning.

Registerutdrag ur belastningsregistret vet vi har ökat snabbt. Det kommer en utredning på det området, och det är välkommet. Vi måste hitta en balans mellan behovet av att använda registerutdrag för att veta vem det till exempel är som ska anställas och möjligheten för den dömde att faktiskt komma tillbaka till samhället, så att man inte är utesluten från alla möjliga områden i samhället, alla möjliga yrkesplatser därför att man en gång har varit dömd för ett brott.

Fru talman! År 2011 hade vi motsvarande debatt senast. Då var det stora angreppet från oppositionen, framför allt Socialdemokraterna, på oss i Alliansen att det var så hög beläggning inom kriminalvården. Vi skulle genast sätta i gång att bygga nya anstalter. Det skulle behövas 1 300 nya platser till 2013. Så sade man från oppositionens sida för två år sedan i den här debatten. I dag kan man säga att det var en väldig tur att vi inte lyssnade på er.

I fjol satt i medeltal 4 852 personer i fängelse. Det är det lägsta antalet sedan 2001. Prognoserna visar att det kommer att bli en ytterligare minskning ned mot 4 000 intagna till 2016. Medelbeläggningen under 2012 var 89 procent, och i år beräknas den bli 84 procent. Det kan jämföras med 2010, då den var 93 procent, eller – om vi tittat längre tillbaka, när det var en socialdemokratisk regering som styrde landet – med år 2005, när medelbeläggningen på svenska fängelser var 103 procent. Det satt alltså i snitt fler människor i fängelse än det fanns platser.

Att minska beläggningen är viktigt. Det är viktigt för att kunna förflytta intagna mellan olika anstalter och avdelningar för att på det sättet bryta upp gängbildningar inom anstalterna. Det är också viktigt för att den som blir intagen ska kunna få en plats nära sin bostad. Där tycker jag att man ska betona barnens rätt att kunna träffa föräldern även om föräldern sitter i fängelse. Det försvåras naturligtvis om man sitter på en anstalt långt bort.

Även i häktena har vi haft beläggningsproblem. År 2010 var beläggningen 97 procent, vilket var alldeles för högt. Nu 2013 beräknas beläggningen vara 84 procent även i häktena. Det beror delvis på att det har byggts nya häkten, bland annat i Helsingborg och Sollentuna. I oktober 2013 öppnas ytterligare 171 platser i Göteborg. Kriminalvården planerar för ett nytt häkte i Östersund och för åtminstone tillfälliga platser i Halmstad.

Jag vill avsluta med att säga att vi har en bra kriminalvård, men allting kan alltid bli bättre.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.