Anförande och repliker – Debatt: Att hantera brottmål effektivt – en utmaning för regeringen och rättsväsendet

Anf. 14 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Dagens betänkande utgår från Riksrevisionens granskningsrapport som heter Att hantera brottmål effektivt – en utmaning för regeringen och rättsväsendet.

Det är en rapport som kom för nästan ett helt år sedan och som gäller elva år dessförinnan. Utöver denna rapport, som regeringen har yttrat sig över i en skrivelse, behandlar vi följdmotioner på skrivelsen samt motioner från denna höst och från förra hösten. Detta gör att det plötsligt finns yrkanden och reservationer som egentligen inte har ett dugg med Riksrevisionens ursprungliga granskningsrapport att göra, och därför kan denna debatt kanske kännas något otydlig.

I grunden är vi i utskottet överens om att det är bra att Riksrevisionen granskar rättsväsendet och dess effektivitet. Att det finns brister i effektiviteten är vi också överens om. De stora satsningar på rättsväsendet som Alliansen har gjort borde resultera i ett betydligt bättre resultat med bättre brottsförebyggande arbete, fler utredda brott och fler skyldiga som döms.

Precis som Krister Hammarbergh och Jan Ertsborn tidigare har nämnt finns det också positiva indikatorer, till exempel att antalet misstänkta för brott ökar och att antalet avgjorda mål i tingsrätterna också ökar. Men vi får inte glömma – och jag tycker att detta ska betonas varje gång vi debatterar dessa frågor – att det varje dag är tusentals poliser som utför ett alldeles utmärkt arbete där ute på våra gator för att göra samhället tryggare.

Med detta sagt måste man också se att det finns problem. Antalet uppklarade och lagförda brott måste öka, och handläggningstiderna måste minska. Regeringen redogör i sin skrivelse för vilka åtgärder för att uppnå detta som kommer att vidtas, och utskottet konstaterar att dessa är väl avvägda och ändamålsenliga.

Men sedan, herr talman, kommer vi till de övriga motionsförslagen, som har debatterats tidigare och som också jag känner att jag måste säga några ord om.

Allra mest intressant är tydligen antalet civilanställda inom polisen. Jag är den förste att säga att vi behöver välutbildade och ambitiösa civilt anställda inom polisen. Polismyndigheterna kan inte bara ha poliser som anställda. Vi behöver civilt anställda för allt från löneadministration och it-service till att sitta i receptionen och att utreda brott. Det är framför allt det senare som brukar föranleda en diskussion. Men som jag ser det har specialister inom till exempel it och ekonomi en given plats. De har mycket att tillföra polisen även i det brottsutredande arbetet. Man kan konstatera att denna utveckling också pågår sedan ett antal år tillbaka.

Det är intressant att titta på detta historiskt. Eftersom granskningsrapporten från Riksrevisionen gäller ett antal år tillbaka har jag plockat fram gamla siffror för att se hur utvecklingen av antalet civilanställda har sett ut de senaste åren. Eftersom tonläget från Socialdemokraterna är högt just nu är det intressant att se hur det såg ut under den förra socialdemokratiska regeringsperioden 1994–2006.

Jag har inte hittat någon exakt siffra för hur många civilanställda det fanns inom svensk polis precis när Socialdemokraterna tog över regeringsmakten 1994. Men den 31 maj 1994 var det nästan exakt 7 700 civilanställda, och det bör inte ha förändrats speciellt mycket till oktober samma år.

Därefter började den socialdemokratiska regeringen jobba. De inledde med en historisk slakt av svensk polis. Fram till 1998, på fyra år, försvann det över 2 000 civilanställda inom svensk polis. Samtidigt försvann det ungefär 1 700 poliser. Efter det påbörjades en uppbyggnad igen, men den var mycket långsam.

År 2006, när Alliansen vann valet, fanns det 7 200 civilanställda och 17 400 poliser. Det innebär alltså att det totala resultatet av tolv år med socialdemokratisk regering, 1994–2006, var minus ca 700 poliser och nästan 500 civilanställda.

Vi gick till val 2006 på att öka antalet poliser, och vi gjorde en rivstart. Polisen fick förstärkta resurser från första början. Men eftersom det inte kom ut speciellt många poliser från Polishögskolan just åren 2007 och 2008 anställdes ännu fler civilanställda. År 2008 var vi uppe på all-time-high med över 8 500 civilanställda. Det var alltså en ökning med 1 300 personer på två år. Det minskade sedan under 2009 och 2010 för att åter öka under 2011 och i år.

Nu – det är väl det intressanta, eftersom tillkännagivandet kommer nu – har vi ca 8 250 civilanställda i svensk polis. Det är alltså mer än 1 000 fler än 2006 när alliansregeringen tog över.

Sedan kan man titta på andelen. Eftersom antalet poliser också har ökat är andelen intressant. Nästan 29 procent av det totala antalet anställda i svensk polis är civila. Nu, 2012, är andelen större än den var 2009, 2010 och 2011. Ändå har oppositionen nu plötsligt upptäckt att det behövs fler civilanställda. Det borde ni kanske ha kommit på för två år sedan. Då var det möjligtvis mer aktuellt. Men nu när både regeringen och Rikspolisstyrelsen jobbar i den här riktningen vill ni ge ert tillkännagivande.

Herr talman! För att vi skulle få in synpunkter från Rikspolisstyrelsen har de fått yttra sig över det här förslaget. I yttrandet är de mycket tydliga med att det behövs en satsning på breddad och fördjupad kompetens genom fler civilanställda men att det inte ryms inom beslutade och anvisade ramar. Samtidigt säger Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet i det här utskottsbetänkandet att åtgärder kan vidtas redan inom de gällande ekonomiska ramarna.

Rikspolisstyrelsen beräknar att en sådan här satsning uppgår till 300 miljoner kronor, och de säger alltså att det inte ryms inom befintligt anslag. Oppositionen i riksdagen vill detaljstyra hur polisens resurser ska användas inom de befintliga ramarna. Vad leder det till? Ja, det är ganska enkelt. Ska man ta 300 miljoner kronor till någonting annat måste man också flytta de pengarna.

Poliser kan inte sägas upp och ska inte sägas upp. Då återstår det egentligen bara en enda stor utgiftspost, och det är lokalkostnader. Då är frågan till Socialdemokraterna: Är det polisstationer ni vill lägga ned? Vi vet att det försvann mängder av polisstationer under Thomas Bodströms tid som justitieminister. Vill ni göra det igen?

Jag är övertygad om att medborgarna i Bromölla, Fagersta eller Söderhamn är intresserade av att höra om det är de som ska bli av med sin polisstation med ert sätt att bedriva politik.

För oss i Centerpartiet är det avgörande för människors trygghet att ha polisen nära och tillgänglig i lokalsamhället. Målsättningen är att ha polis stationerad i alla landets kommuner för att skapa ett bra samarbete mellan polisen, kommunens socialtjänst och skolan men också med föreningsliv och näringsliv. Det är så, herr talman, vi vill skapa en effektiv polis med närhet till medborgarna.
(Applåder)

Anf. 16 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Jag har två konkreta frågor till Kent Ekeroth. Den första gäller tredje-gången-gillt-principen. Kent Ekeroth hävdar att detta skulle innebära att människor begår färre brott. Jag undrar vilka vetenskapliga belägg ni har för det. Det finns länder som utövar den här typen av straff där man får maxstraff vid det tredje brottet, men det är länder som har en långt mycket större brottslighet än vad vi har i Sverige. Jag undrar därför vilka vetenskapliga belägg Kent Ekeroth har för detta påstående eller om det bara är något som ni tror.

Sedan tar Kent Ekeroth upp ett intressant faktum: att de som är livstidsdömda och sedan får tidsbegränsning faktiskt har en väldigt låg återfallsfrekvens. Ändå är Sverigedemokraterna det parti som säger att de inte alls ska få någon tidsbestämning, utan de ska sitta inne på livstid oavsett hur gamla, sjuka, senila eller ofarliga för samhället de är. De ska ändå sitta kvar i fängelset enligt er politik. Är det då inte rimligt att livstidsdömda kan få komma ut när du själv säger att de har en låg återfallsfrekvens?

Anf. 17 KENT EKEROTH (SD) replik:

Herr talman! Om vi börjar med de livstidsdömda är det så att de har en återfallsgrad på 37 procent, vilket är lägre än för andra fängelsestraff. Det är dock fortfarande en ansenlig del som begår brott igen. Vi ser även straff som en moralisk fråga. Det finns människor som har begått sådana brott att de moraliskt sett inte har rätt att vistas ute i samhället igen.

Jag vet att vi har diskuterat livstidsstraffen förut, och det finns många riktigt grova och fruktansvärda brott som vi menar att riktiga livstidsstraff ska utfärdas för. Ett exempel var en person som försökte göra inbrott i en bil. Så kom en 81-åring ut – det var hans bil – och blev nedslagen av den här personen. När 81-åringen låg avsvimmad på marken fortsatte personen slå på honom så att han bröt några revben. Efter detta släpade han den 81-årige pensionären till en sjö och dränkte honom.

Detta var utdraget under lång tid och är ett exempel på ett sadistiskt brott där vi menar att ett riktigt livstidsstraff borde vara aktuellt. Det är alltså en moralisk fråga när det gäller livstidsstraff. Vissa förtjänar helt enkelt inte att vara ute i samhället. Vissa förtjänar inte att få leva i frihet mer. Vissa förtjänar inte att få njuta av livet längre, eftersom de har förstört någon annan människas liv på ett väldigt brutalt sätt. Inte minst gäller det anhöriga.

När det gäller tredje gången gillt är det återigen en moralisk fråga. Om någon har begått ett brott för tredje gången har personen uppenbarligen inte fattat vad det handlar om de första två gångerna. Då menar vi att ett maxstraff framför allt är en moralisk fråga för att samhället ska säga till på skarpen och ge upprättelse till brottsoffren.

Uppenbarligen har en sådan person en historia av återfall i brottslighet. Jag drar då slutsatsen att om man ger honom ett så pass långt fängelsestraff så skulle han naturligtvis inte kunna återfalla i brottslighet, för han skulle sitta inburad i stället. Det är också någonting som flera poliser som jag har pratat med vittnat om skulle hjälpa.

Anf. 18 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Det är intressant att diskutera vad som är moral. Är det moral att låta en dödssjuk människa sitta i fängelse? Oavsett hur sjuk man är ska man sitta kvar. Även om man har suttit 40–50 år i fängelse och inte är ett dugg farlig för sin omgivning eller för samhället på något sätt ska man sitta kvar i fängelse. Är det moral? Är det egentligen inte döddstraff Kent Ekeroth i så fall förespråkar, eller så får man ha något slags äldrevård eller avancerad sjukvård inne på fängelset, för vi lär ju få en situation med människor som när de börjar komma upp i 85–90-årsåldern eller ännu äldre kräver ganska mycket vård.

Jag vet inte riktigt hur ni har tänkt lösa det. Jag tycker åtminstone inte att det handlar om moral om man vill låta människor sitta inne och aldrig kan förlåta, aldrig kan säga att en människa har tagit sitt straff.

Kent Ekeroth sade väldigt tydligt i sitt anförande att det skulle ha en preventiv effekt om man införde tredje gången gillt. Jag frågade då vilka vetenskapliga belägg ni har för det. Kent Ekeroth menade i sitt anförande att man inte begår det tredje brottet om man har den principen, men om han hävdar en sådan sak måste han också kunna hänvisa till något slags forskning som visar detta.

I själva verket är det tvärtom så att de länder som har den typen av rättssystem också har en mycket högre brottslighet än vad vi har i Sverige. Den typen av rättssystem skapar inte tryggare samhällen.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.