En joggingrunda i Pyongyang gav ett intressant svar

Innan vi åkte till Nordkorea hade vi hört att vi inte skulle få lämna hotellet utan “guide”. Så blev det inte, vi hade frihet att lämna hotellet när vi ville för en promenad eller joggingtur i Pyongyang.

Första kvällen när vi skulle ut och äta så var guiden och tolken noga med att de skulle följa med. Min tanke var direkt att vi skulle vara övervakade till och med vid måltiderna. Anledningen enligt guiden var att vi inte hittade i Pyongyang och att det är en stor stad. Nåja, vi har varit i NY, Beijing, London, Paris osv…

Men han hade rätt! Det var verkligen tur att de följde med. Av två skäl. För det första så finns det knappt några skyltar så att man kan se var det finns en restaurang och kan man inte koreanska så är det omöjligt. För det andra så var det mörkt när vi kom ut från restaurangen och på de allra flesta gatorna i Pyongyang så finns det ingen gatubelysning. Vi hade förmodligen inte hittat tillbaka till hotellet själva.

Tre dagar senare så kom vi tillbaka till hotellet för lunch lite tidigare än planerat. Vi hade morgonen före frågat guiden om det var okej att ta en joggingtur och det svarade han ja på. Jag och Emil hade joggingkläder och skor med så vi gav oss ut på Pyongyangs gator.

Vi hade tänkt springa till Kim Il-sung torget där vi hade åkt förbi flera gånger och också besökt utrikesdepartementet, men vi hittade inte rätt. (Någon kanske tänker karta i telefonen, men nej, det finns inget mobilnät som fungerar på utländska mobiler.) Vi frågade en “trafikpolis”, oftast kvinnor som står i vita uniformer och dirigerar trafiken, men hon förstod inte engelska.

Vi hade tidigare på dagen fått höra att nordkoreanska elever läser engelska i skolan från tredje klass, så vi tänkte att det borde fungera att fråga någon som ser ung ut. Plötsligt kom vi ifatt en hel skolklass, de såg ut att vara 14-15 år gamla. Jag försökte få deras uppmärksamhet med “excuse me” och “can you help me?”, och nog förstod de lite engelska. Men de fortsatte ändå att gå. De flesta vågade inte ens titta på oss.

I alla andra länder hade en eller flera svarat och hjälpt till eller åtminstone sagt att de inte hade tid hjälpa oss, men inte i Nordkorea. Det är ett land med rädda människor. Att prata med en okänd västerlänning skulle säkert kunna uppfattas som något icke partilojalt och alla är ständigt rädda eftersom angiverisystemet är mycket väl utbyggt.

De fortsatte bara att gå. Ingen stannade och ingen svarade oss. De var för rädda. Visst såg vi väldigt ovanliga ut, två vita män som joggar genom Pyongyangs centrala kvarter händer nog inte varje dag, men speciellt farliga är vi inte. Det var bara att springa tillbaka till hotellet. Hotell Koryo är högt och det är lyckligtvis lätt att hitta.

This entry was posted in General. Bookmark the permalink.

One Response to En joggingrunda i Pyongyang gav ett intressant svar

  1. z999 says:

    När jag läser Johans artiklar om Nordkorea så funderar jag över Hitlers talesätt att styret i landet ska spegla folksjälen (folkviljan? Vad är det? :-)). Jag undrar om diktaturens synsätt gör att folk vänjer sig och ständiga kontroller blir en norm? Många tyskar upplevde det som att nazisterna verkligen speglade folkviljan och de gjorde en del statliga ideal till sina egna. Det gick väldigt snabbt att plötsligt acceptera helt andra normer när det gällde den demokratiska öppenheten i landet.

    Det kan vara bra med såna personer som Johan som bryter normer som i alla fall jag känner mig van vid. För mig känns det konstigt med en riksdagsman som tillåter en i princip total öppenhet på sin privata blogg. Jag räknar mig som sverigedemokrat men jag kan inte sitta och på någon Jimmie Åkesson blogg, och ingen annan politikers privata blogg heller. På nåt sätt så bidrar Johan till att jag upplever Sverige som en öppen demokrati i alla fall trots många brister. Och då tycker vi ändå totalt olika i många frågor.

Leave a Reply

Your email address will not be published.