Anförande i debatten om myndigheternas hantering av ekonomisk kompensation på grund av brott

Debatten hölls den 1/2.

Anf. 56 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! En dag som denna, när vi ska debattera brottsoffers situation och kompensation till brottsoffer, måste man i första hand tänka på de brottsoffer som finns i Malmö. Det får inte finnas någon tvekan om att samhället står på brottsoffrets sida och att massiva insatser sätts in för att bekämpa den brottslighet och de kriminella som tror sig kunna göra vad som helst i Malmö.

Detta är dock inte riktigt dagens debattämne, utan det handlar om ekonomisk kompensation på grund av brott, det vill säga skadestånd.

När man lyssnar på några av de tidigare debattörerna har det delvis, speciellt när Kent Ekeroth var uppe i talarstolen, låtit som att samhället skulle ha ett ansvar för att ersätta skadelidande. Så kan bli fallet, det vill säga att samhället får ta över ett ansvar, men man måste alltid vara tydlig med att den som i första hand ska kompensera en skadelidande är den som har vållat skadan. Den som har begått ett brott mot en person och blir dömd till att utbetala skadestånd har huvudansvaret för att betala detta skadestånd. I andra hand kan det komma in försäkringar i bilden, och i tredje hand ska samhället ställa upp och hjälpa brottsoffret. Men det är inte samhället som blir skadeståndsskyldigt till den som lidit skada, utan det är faktiskt den som har begått brottet. Det måste man komma ihåg.

Detta i sin tur betyder inte att samhället ska överlåta hela processen till den som har lidit skadan. Som det är i dag kan det vara mycket besvärligt att få ut sitt skadestånd. Vem som helst kan förstå att det för den som exempelvis har blivit våldtagen och ska kräva ut skadeståndet från våldtäktsmannen inte är lätt att ta kontakten för att försöka få ut skadeståndet. Man kan dock få hjälp; det ska också sägas.

Så fungerar det i dag. Det är klart att många av oss, inklusive jag och Centerpartiet, tycker att det vore bra med en ordning där samhället kan ta en större del i att hjälpa den brottsutsatta att få ut sitt rättmätiga skadestånd från den person som har ansvar för att betala skadeståndet, alltså den som har begått brottet.
Just därför har vi tillsatt den utredning som heter Brottsskadelagsutredningen. När jag lyssnar på Agneta Börjesson som i ett ganska högt tonläge frågade vad Alliansen vill göra och om vi tycker att allting är bra så är svaret att vi redan har agerat. Miljöpartiet tillsammans med Vänsterpartiet och Socialdemokraterna skriver i sin reservation, och jag citerar: ”Vi föreslår därför att en översyn görs i syfte att överväga en annan ansvarsfördelning vid utkrävande av skadestånd.” En översyn – det vill säga en utredning.

Men vad är det som pågår just nu då? I september 2010, för mer än ett år sedan, tillsatte ju regeringen Brottsskadelagsutredningen som har precis detta uppdrag. Man måste därför ställa sig frågan om Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vill ha en utredning till. Är det egentligen det ni yrkar på? Eller vill ni ha något tilläggsdirektiv? Det skulle vara rätt bra att få veta vad ni egentligen vill.

När det gäller Sverigedemokraterna är de tydligare. Det får man ge dem. De säger att det ska vara på ett visst sätt. Jag får säga att vi från Alliansens sida kanske är lite mer seriösa och tycker att det är bra att man har sett konsekvenser av och kostnader för ett förslag innan man lovar att det ska bli så. Men det kan mycket väl vara så att Brottsskadelagsutredningen kommer fram till att vi ska ha ett sådant system. Det vill jag inte alls utesluta på något sätt.

Med det, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.