Anförande och repliker i debatten om förbättrad utslussning från sluten ungdomsvård 8/6

Anf. 87 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! I dag debatterar vi viktiga lagändringar för att fler unga som har dömts till sluten ungdomsvård ska kunna komma ut som laglydiga medborgare efter avtjänad påföljd.

Varje år är det – tyvärr, kan man säga – ungefär 100 unga som döms till sluten ungdomsvård. Det är en påföljd som innebär att de är frihetsberövade mellan 14 dagar och fyra år. Det är väldigt grova brott som de ungdomarna har begått. Det är grovt rån, grov misshandel, mord, dråp, våldtäkt och den typen av brott som föranleder att man döms till sluten ungdomsvård.

De som döms var under 18 år när brottet begicks, men de kan avtjäna påföljden även efter det att de har fyllt 18 år.

Detta är inte en del av kriminalvården utan en särskild påföljd som avtjänas på Statens Institutionsstyrelses särskilda ungdomshem.
Den genomsnittliga tiden för dem som döms till sluten ungdomsvård är nio månader. Det är ganska lång tid för en ung människa. Man ska också komma ihåg att det inte finns någon villkorlig frigivning från sluten ungdomsvård på samma sätt som äldre kan få som har dömts att avtjäna sin påföljd i en kriminalvårdsanstalt.

Statens Institutionsstyrelse har gjort en utvärdering. Den visar att cirka en tredjedel av de dömda inte hade någon planerad utslussning inför frigivningen. Samtidigt vet vi att det är just övergången från tiden inne på institutionen till att leva i frihet som är den kritiska i fråga om den unge ska återfalla i brott eller inte.

Vi från Alliansen tycker att det är oerhört viktigt att alla unga på sluten ungdomsvård ska förberedas för ett liv i frihet. Därför har regeringen lagt ett förslag – som justitieutskottet har ställt sig bakom – om att ändra lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård så att en individuellt utformad verkställighetsplan ska upprättas för den dömde. Det ska alltså alla ha.

Vi föreslår också en ny lagparagraf om att den dömde under den senare delen av verkställigheten ska förberedas för ett liv i frihet genom konkreta åtgärder. Sådana åtgärder kan till exempel vara utbildning, praktik och att hitta en bostad.

Fru talman! Vi vet enligt en äldre undersökning att ungefär tre av fyra – 75 procent – av dem som har lämnat sluten ungdomsvård återfaller i brott inom tre år. Det är en förskräcklig statistik. Det är långt mycket sämre än hur det ser ut i kriminalvården när vuxna har dömts och avtjänat sitt straff i fängelse.

Sis undersökte återfallen lite noggrannare år 2009 och kom fram till tre faktorer som signifikant ökar risken för återfall i brott.

Den första är den unges tidigare brottsbelastning. Har de unga ett långt register av brott bakom sig innan de dömdes till sluten ungdomsvård återföll de också i brott oftare än om det var efter första brottet som de hamnade i sluten ungdomsvård. Även om det är sällsynt kan det ju efter ett mycket grovt brott hända att man faktiskt hamnar i den påföljden.

Den andra återfallsfaktor som Sis kom fram till är avvikelse från vården. Det visade sig att de som hade avvikit från sluten ungdomsvård återföll i brott efter avtjänat straff oftare än de som inte hade avvikit. Det visar att säkerheten inom sluten ungdomsvård är viktig också för att minska återfall i brott.

Den tredje återfallsfaktorn var att få vistelser utanför ungdomsvården under avtjänad tid gjorde att man återföll i brott. Det var alltså viktigt att de unga kunde få vistas utanför sluten ungdomsvård under tiden de avtjänade sin påföljd. Fick de det minskade återfallen i brott.
Därför lägger vi nu fram ett förslag om att elektronisk övervakning ska kunna användas inom sluten ungdomsvård. Det gör att fler unga som är dömda kan slussas ut i samhället under kontrollerade former, så att fler får möjlighet att befinna sig utanför sluten ungdomsvård under den tid som de avtjänar sitt straff.

Inom kriminalvården vet vi att elektronisk övervakning har gett positiva resultat. Brå har visat det i sin utvärdering. Nu vill vi alltså ge de unga som har dömts till sluten ungdomsvård samma möjlighet.

Det ska, fru talman, betonas att ingen dömd ungdom ska tvingas till elektronisk övervakning.

På debattörerna från Miljöpartiet och Vänsterpartiet tidigare har det låtit som att vi skulle tvinga unga att ha elektronisk övervakning. Så är det inte. Elektronisk övervakning ska inte ersätta de personliga kontakterna mellan den dömde och vårdpersonalen. Det är mycket tydligt.

Därför är det förvånande att Vänsterpartiet och Miljöpartiet säger nej till att ge de unga, som ändå har haft och har det svårt i livet, den här möjligheten att slussas ut i samhället för att kunna leva ett laglydigt liv i frihet. Vi vet att genom att ge fler möjlighet att vistas utanför sluten ungdomsvård kan vi minska återfall i brott. Det säger ni alltså nej till.
Socialdemokraterna säger ja till den här möjligheten, och det är bra.

Dock vill man ha det som en tvåårig försökslagstiftning. Som svar på det kan jag säga att samtidigt som det här införs får Brå i uppdrag att utvärdera lagstiftningen. Skulle det visa sig att det inte alls ger några positiva effekter är det klart att man får tänka om. Men det finns ingen anledning att göra det till en tillfällig lag som sedan måste göras om redan om två år.

Den tredje lagändring som jag skulle vilja ta upp här, fru talman, är att införa nya provtagningsmetoder för drogkontroll. Inom sluten ungdomsvård i dag får man använda urin-, blod- och utandningsprov för att kontrollera om den dömde är påverkad av alkohol, narkotika, dopning eller någonting annat.

Ofta upplevs det som integritetskränkande, alldeles särskilt urinprovet. För att kunna minska antalet urinprov och därmed också minska integritetskränkningen har kriminalvården i dag möjlighet att använda svett- och salivprov som ett sållningsinstrument för att se om man behöver ta ytterligare prov.

Vi föreslår att de betydligt enklare och mindre integritetskränkande proven med svett och saliv även får användas inom sluten ungdomsvård och dessutom när det gäller vård enligt LVM och LVU, alltså lagen om vård av missbrukare och av unga.

Mot detta reserverar sig Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, vilket förvånar mig. Ett förslag som minskar integritetskränkningen, att man kan ta en enklare form av prov i stället för att tvinga de unga till exempelvis urinprov, säger ni nej till.

Jag skulle även vilja lyfta upp ytterligare två reservationer som finns i betänkandet och som kommer från Sverigedemokraterna. Då använder jag ordet svårbegripliga reservationer.

Den första: Sverigedemokraterna reserverar sig dels för obligatoriska konfrontationer, dels mot att den dömdes verkställighetsplan ska tas fram i dialog med den dömde.

Man kan fundera på vad en obligatorisk konfrontation är. Det låter inte speciellt trevligt, men jag utgår från att Sverigedemokraterna menar någonting i stil med den medling som redan finns men att de tycker att den ska vara obligatorisk för gärningsmannen. Så är det inte i dag, utan medling är frivilligt för både brottsoffer och gärningsman, och det finns verkligen goda grunder för det. Hela medlingsinstitutet bygger på att båda parterna, både gärningsman och brottsoffer, vill träffas för att under ledning av en erfaren medlare prata om vad som egentligen hände. Jag skulle inte uppmuntra ett brottsoffer att gå till ett medlingstillfälle dit gärningsmannen var tvingad att gå. Man kan själv fundera över vilken upplevelse det skulle kunna bli för brottsoffret.

Den andra något märkliga reservationen från Sverigedemokraterna handlar om att den individuellt utformade verkställighetsplanen, som vi säger ska finnas för alla unga som dömts till sluten ungdomsvård, för den dömde inte ska tas fram i dialog med den dömde. Vi menar precis tvärtom att det i största möjliga utsträckning är viktigt att komma överens om vad den dömde behöver göra under verkställighetstiden för att livet efter avtjänat straff ska bli så bra som möjligt.

Det är väl ingen som tror att det går att få en lika bra behandling eller en lika bra skolgång genom tvång som då den unge själv är motiverad att genomgå behandlingen och få en bra skolgång.

Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)

Anf. 88 MARIANNE BERG (V) replik:

Fru talman! Att det inte finns någon planering tycker jag naturligtvis är illa, men det var inte för att hålla med dig om det som jag begärde replik. Du nämnde att Brottsförebyggande rådet har sagt att fotboja har haft en positiv effekt. Det sade du i ditt anförande. Så är det inte, utan vad de har sagt är att det fungerar bättre på vuxna än på yngre när det gäller återfall. Det var nog ett slag i luften från din sida. Det finns ingen statistik som du kan ta fram för att visa att Brottsförebyggande rådet har sagt att det fungerar bra för unga – det finns inte.

Är det inte bättre att bygga upp det som dessa ungdomar har saknat: positiva vettiga vuxna kontakter, vuxna som man kan prata med, som man kan planera med och som man kan få stöd och vård av? Det är väl bättre än en fotboja, för den kan man mig veterligen inte prata med.
Varför inte i stället för fotboja lägga resurserna på det personliga omhändertagandet?

Anf. 89 JOHAN LINANDER (C) replik:

Fru talman! Jag beklagar om Marianne Berg inte lyssnade eller missuppfattade vad jag sade. Vad jag sade i mitt anförande var att Brå har utvärderat hur elektronisk övervakning fungerar inom kriminalvården. Där sitter inte de unga, så det är klart att det inte finns någon utvärdering av hur det fungerar på unga. Brå har gjort en utvärdering av hur det har fungerat inom kriminalvården. Det har visat ge positiva resultat, med mindre av återfall i brott för dem som har avtjänat sin tid med fotboja eller avslutat sin fängelsevistelse med fotboja.

Med tanke på de positiva erfarenheter som finns inom kriminalvården vill vi ge de unga inom sluten ungdomsvård samma möjlighet. Det är precis vad det är – det är en möjlighet för de unga att vara ute, utanför det slutna vårdhemmet. Ert förslag innebär i praktiken att de unga ska sitta kvar inne på en sluten ungdomsvård, medan vi säger: Om de sköter sig kan de få komma ut, träffa sin familj och sina syskon och föräldrar utan att ha bevakning hela tiden. De kan få komma ut med elektronisk övervakning. Det går att kontrollera att de befinner sig där de får befinna sig.

Ni säger nej till det, och det innebär i praktiken att den unge kommer att sitta kvar inom sluten ungdomsvård. Vi vet att med färre vistelser utanför ungdomshemmen blir det fler återfall i brott.

Anf. 90 MARIANNE BERG (V) replik:

Fru talman! Att sitta kvar inom sluten ungdomsvård är inte ett alternativ som vi har sagt ska finnas. Vi säger: I stället för fotboja satsa på personer kring den unge. Johan Linander sade: Unga ska inte utsättas för bevakning hela tiden. Men vad är fotbojan om inte bevakning hela tiden? Då är det väl bättre att ha personer kring sig som kan stötta och prata så att man kan gå vidare. Där förstår jag inte riktigt vad du menar.

Det har gjorts försök i bland annat Holland. De avslutades, för man nådde inte några förbättringar för de unga.

Därför säger jag åter: Varför inte sätta hela styrkan på att skapa trygghet för de unga? Du tog upp att man ska få träffa föräldrar och så vidare. Ja, träffa föräldrar, träffa kamrater, träffa personer i samhället som kan stötta en på rätt väg. Man kan gå till en praktikplats där det finns personer som kan stötta upp och som känner till ens förehavanden tidigare. Det kan gälla att de unga vill gå en utbildning där man känner till dem och kan stötta upp dem på ett speciellt sätt.

Jag ser ingen lösning över huvud taget. Jag ser bara en belastning och tycker att det är en kränkning att sätta på ett barn eller en ungdom en fotboja i stället för att satsa på personer runt omkring dem.

Anf. 91 JOHAN LINANDER (C) replik:

Fru talman! Det är uppenbart att Marianne Berg inte har läst propositionen, för det här är en möjlighet. Vi tvingar ingen ung som sitter på sluten ungdomsvård att ta på sig en fotboja, utan det är en möjlighet som de har, så påstå inte att vi tvingar på någon en fotboja.

Det alternativ som Marianne Berg lägger fram till att en unge till exempel skulle få 24 timmars frigång och få åka hem till sina föräldrar och syskon, kanske till en flickvän eller pojkvän, är att det ska finnas med två övervakare som ska kontrollera att personen befinner sig på rätt plats hela tiden. Så skulle man kunna göra. Det blir väldigt dyrt – det är en sak, men Vänsterpartiet brukar inte ha några problem med att finansiera allting med höjda skatter – men det är en annan debatt.

Ursäkta mig, fru talman. Men jag tror faktiskt att den unge hellre väljer att ha en elektronisk övervakning, en fotboja, och kan umgås med speciellt flickvännen eller pojkvännen än att ha två övervakare med som ska kontrollera att man befinner sig på rätt plats.

Det här är en möjlighet för den unge som jag är helt övertygad om att många som sitter på sluten ungdomsvård i dag ser fram emot att kunna använda för att få befinna sig utanför den slutna ungdomsvården under kontrollerade former i större omfattning än i dag.

Vi vet att tack vare detta kommer vi att ha möjlighet att få ned antalet återfall i brott, och det är det som vi vill uppnå med detta förslag.

Anf. 92 MEHMET KAPLAN (MP) replik:

Fru talman! Tack, Johan Linander, för en tydlig genomgång av både egna och andras förslag!

Jag vill fråga Johan Linander om remissinstansernas inställning och hur man kan komma fram till så vitt skilda åsikter om provtagningsmetoderna.

När det gäller elektronisk fotboja har ni en majoritet i utskottet och i kammaren, och det kommer att genomföras. Vi kommer att få se hur det här kommer att utvecklas. Det är möjligt att det blir så bra som både du och dina allianskamrater påstår.

Men när det gäller provtagningsmetoderna vill jag lyfta fram den remissinstans som ska granska om vård- och behandlingsmetoder är förenliga med vetenskap och beprövad erfarenhet, nämligen Socialstyrelsen. De avstyrker en användning av dessa metoder. De anser dessutom att metoden hårprov inte heller är vetenskapligt beprövad.

Min fråga till Johan Linander är: Vad är det som gör att ni sitter inne med mer, bättre eller djupare kunskap än den instans som har till uppgift att titta på de här frågorna?

Anf. 93 JOHAN LINANDER (C) replik:

Fru talman! Jag hälsar Mehmet Kaplan välkommen tillbaka till justitiedebatterna om han har saknat dem. Men jag förstår att han inte kan hänga med i alla ärenden eftersom han inte längre sitter i justitieutskottet. Svaret finns också i propositionen.

Först och främst föreslår vi inte att man ska använda hårprov. Det fanns med i förslaget från början, men det finns inte med i förslaget nu, utan det vi vill införa är bara svett- och salivprov.

Det stämmer att man inte kan använda svett- och salivprov för att till exempel i en domstol döma någon för att ha använt narkotika, för det är inte tillräckligt säkert. Däremot kan svett- och salivproven användas som ett sållningsinstrument. I stället för att först ta ett urinprov för att kontrollera någonting kan man ta ett svettprov och ett salivprov och då få svar på om man behöver ta ytterligare prov. Man kan alltså på det här sättet minska antalet urinprov. Jag antar att Miljöpartiet också håller med oss om att det måste vara betydligt mer integritetskränkande med ett urinprov än ett saliv- eller svettprov.
Det är svaret på din fråga.

Anf. 94 MEHMET KAPLAN (MP) replik:

Fru talman! Jag tackar Johan Linander. I min fråga lyfte jag fram två delar. Det är naturligtvis välkommet att den ena delen är besvarad och att man inte ska använda sig av hårprov.

Min andra fråga handlar om Statens institutionsstyrelse. De anför själva att de här metoderna inte är beprövade och inte kan användas generellt utan bara för sållning, precis som Johan Linander anförde. Men problemet här är ingången till frågan.

Jag ska citera ur Statens institutionsstyrelses remissvar. De framför följande: ”För provtagning krävs idag att man misstänker att den unge är påverkad av t.ex. alkohol eller narkotika. För att SiS ska kunna bedriva en ändamålsenlig vård är det viktigt att institutionerna hålls drogfria, och det kan uppkomma situationer inom verksamheten där man behöver kontrollera om en intagen är drogpåverkad utan att någon misstanke föreligger. Myndigheten har erfarit att det vid SiS institutioner, liksom inom Kriminalvården, finns ett behov av en generell möjlighet till provtagning. Enligt SiS finns därför inte anledning att uppställa krav på misstanke för att provtagning ska få ske.”

Sis har således själva för avsikt att minska på rättssäkerhetsgarantier, rättssäkerhetsgarantier som jag vet att Johan Linander håller väldigt högt, när de ska använda de nya metoderna som regeringen vill ge dem.

Det här tycker inte vi från Miljöpartiet är acceptabelt, särskilt inte som regeringen faktiskt inte ens bemöter Sis påstående i vare sig propositionen eller i majoritetstexten i betänkandet. Det finns en uppenbar risk att Sis ser detta som ett godkännande från regeringens och riksdagens sida att få använda de nya provtagningsmetoderna mer generöst än nu gällande metoder.

Min fråga är: Vad tänker Johan Linander göra åt detta?

Anf. 95 JOHAN LINANDER (C) replik:

Fru talman! Det räcker att läsa texten i förslaget till ändring i lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård, 17 a §. Vi gör en enda ändring, förutom en redaktionell ändring. Det står i dag att man har efter uppmaning att lämna blod-, urin- eller utandningsprov. Nu lägger vi till saliv- eller svettprov. Vi ändrar inte reglerna alls för när proven får tas. De finns kvar precis som de har varit tidigare. Vi säger inte heller att Statens institutionsstyrelse ska använda svettprov eller salivprov, men de får möjligheten att göra det när de tycker att det passar bättre, till exempel för att minska antalet urinprov som är mycket mer integritetskränkande.

Jag beklagar att Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna inte vill ge möjlighet att använda de mindre integritetskränkande proven, utan tycker att man ska fortsätta att använda urinprov.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.