Anförande i debatten om Riksrevisionens styrelses redogörelse om polisens brottsförebyggande arbete 9/6-11

Anf. 183 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Jag vill börja med att säga att det är bra att det görs sådana här genomgångar av myndigheternas verksamhet. Mycket av det som står i Riksrevisionens redogörelse känner vi igen. Under de nio år som jag har suttit i justitieutskottet har jag varit ute på polisstationer i landet vid väldigt många tillfällen. Jag känner igen detta.

I sin dagliga verksamhet har poliserna brottsförebyggande verksamhet inplanerad, men sedan kommer mer akuta arbetsuppgifter som måste tas om hand, och då faller det brottsförebyggande åt sidan. Det är klart att det inte är effektivt, men det är också ganska svårt att komma ifrån. Det akuta måste trots allt få gå före.

Det är också i mycket en organisationsfråga, precis som Johan Pehrson sade. Mycket av den kritik som finns bottnar i att svensk polis har en organisation som inte fungerar längre. Organisationsutredningen pågår, och vi kommer att återkomma till den här frågan. Vi är i mycket överens mellan riksdagspartierna om den väg vi ska gå.

Det finns kritik i redogörelsen. Samtidigt har vi brottsstatistiken för 2010. Man kanske inte ska dra alltför vittgående slutsatser, men nog är det positivt att brottsligheten, de anmälda brotten, minskade under 2010. På något sätt måste det ju ha varit brottsförebyggande, för det bästa brottet är trots allt det som aldrig begås.

Jag har lyssnat på de andra debattörerna, och de har sagt så bra saker att jag tänkte fatta mig kort. Vi tar givetvis till oss av kritiken på samma sätt som Rikspolisstyrelsen har gjort. Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.