Anförande i debatten om polisfrågor 9/6-11

Anf. 172 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Nu har vi debatten om polisfrågor. Det är en debatt som vi har varje år. Vi behandlar knappt 60 motionsyrkanden, och det finns 16 reservationer.

Man kan kanske tycka att det är många, men jag gick tillbaka några år och tittade, nämligen till 2006. Det var en slump, och det var det sista året med den socialdemokratiska regeringen. Det året behandlade vi 214 motionsyrkanden, och det fanns 54 reservationer. Det kan man tolka på olika sätt. Ett sätt är att tolka det som att riksdagsledamöterna nu är mer nöjda med hur polisverksamheten fungerar och att det därför finns mindre anledning att motionera.

Mycket har gjorts under de snart fem år som alliansregeringen har haft regeringsmakten. Det finns definitivt en hel del kvar att göra. Mycket ligger i organisationsfrågorna, och därför är Polisorganisationsutredningen viktig. Det blir definitivt en fråga som vi lär återkomma till senare under mandatperioden.

På det stora hela fungerar polisen allt bättre, även om det finns en hel del kvar att göra. Jag plockade fram mitt gamla anförande från 2006. Jag hade glömt bort det, men då gjorde jag en sammanfattning av mandatperioden 2002–2006 och vad som oroade mig inför framtiden. Jag tänkte att det kunde vara bra att använda det för att se hur det har gått.

De saker som jag oroade mig för då var att brottsligheten ökade och att uppklaringen inte alls såg bra. Det handlade om människors trygghet, förtroendet för polisen och nedläggning av polisstationer. Det var färre poliser i yttre tjänst, och vi hade inte en polis i tiden, det vill säga en modern polis.

Hur har det utvecklats sedan dess? Jag tittade lite i statistiken, och visst har det hänt en hel del. Nu blir det lite statistik. Ni får stå ut med det.

Det finns definitivt mycket mer att göra för att få ned brottsligheten. Det är inget snack om det. Under det senaste decenniet har antalet anmälda brott ökat med 14 procent, men vi hade ett trendbrott 2010 när antalet anmälda brott minskade med 3 procent. Vi får verkligen hoppas att den trenden fortsätter under det här året, och än så länge ser det bra ut.

Detta bekräftas också i den nationella trygghetsundersökningen. Där får man bort lite av problemen med att alla brott inte anmäls, och olika anmälningsbenägenhet kan slå ganska mycket i statistiken. I den nationella trygghetsundersökningen var det nu, 2010, 24 procent som sade att de hade varit utsatta för brott under det gångna året. År 2005 var det 26 procent. Det är ingen revolution. Det är 2 procent, men 2 procent är faktiskt 180 000 personer.

Jag fortsatte med att gå igenom hur uppklaringen hade förändrats. År 2005 låg uppklaringen på 32 procent, varav 16 procent var personuppklarade brott. Nu, 2010, var siffrorna 39 procent, varav 18 procent var personuppklarade. Det har alltså ökat med 7 procent. Det är inte någon revolutionerade förändring det heller, men det går definitivt åt rätt håll.

Har då människor blivit tryggare? Ja, där är den nationella trygghetsundersökningen väldigt bra. Den visar att alldeles för många fortfarande känner otrygghet när de ska ut sent på kvällen, men utvecklingen går åt rätt håll. Den har gått från 26 procent som kände sig otrygga 2006 till 24 procent 2010. Det är framför allt kvinnor som numera känner sig mindre otrygga. Samtidigt ska det sägas att i förhållande till män är det ändå alldeles för många kvinnor som känner otrygghet.

Den nationella trygghetsundersökningen frågar också om oro över brottsligheten, och här är förändringen större. År 2006 svarade 29 procent att man kände oro för brottsligheten i samhället. Det har nu minskat till 22 procent. Det är över 600 000 färre svenskar som känner oro för brottsligheten i samhället. Det är en stor förändring till det bättre.

Vad har då hänt med förtroendet för polisen sedan alliansregeringen tog över 2006. Här finns det flera olika undersökningar, och de visar egentligen samma sak. SOM-institutet vid Göteborgs universitet har de senaste åren visat på en stor förändring. År 2008 hade 53 procent av svenska folket stort förtroende för polisen. Nu är det uppe i 62 procent. Av de institutioner i samhället som medborgarna får ranka eller svara på om man har förtroende för är det bara sjukvården och universiteten som numera har större förtroende än polisen. Riksbanken ligger strax efter. Den nationella trygghetsundersökningen visar samma sak. Där har förtroendet för rättsväsendet ökat från 54 procent 2006 till 61 procent 2010.

Det som jag kanske uppehöll mig längst vid 2006 när jag sammanfattade den socialdemokratiska mandatperioden var nedläggningen av polisstationer. Då hade vi sett nedläggningar av över 100 polisstationer under den mandatperioden. Hemma i Skåne fanns det ett nedläggningshot över flera av polisstationerna eftersom det skulle sparas på lokalkostnaderna. Sedan dess har det gått i rätt riktning. Många nya polisstationer och poliskontor, inte minst här i Stockholm, har öppnats. I mitt eget Skåne finns nu minst en polisstation i samtliga av våra 33 kommuner.

Detta har också gjort att vi har fler poliser i yttre tjänst. Ökningen av antalet poliser i landet från ca 17 000 till 20 000 gör ju att fler poliser kan vara ute, men det finns också nya direktiv om att polisen ska vara mer ute i yttre tjänst.

I detta ligger också en polis i tiden, och här har vi kanske sett den största förändringen nu på senare tid.

Just nu håller polisens mobila utredningsstöd, det som kallas PUST, på att förändra utredningarna av mängdbrott på ett nästan revolutionerande sätt. Nu utreds brotten mycket snabbare, även om det inte har hållit på så länge. Det började på försök i Norrköping i oktober förra året. Nu läggs det ut i hela landet. Det är bara ett antal brott som än så länge finns med i systemet, men det visar verkligen goda resultat. Ett exempel är rattfylleriärendena. Tidigare tog det i snitt en månad innan ärendet gick till åklagare. Nu tar det i snitt tre dagar, en tiondel av tiden.

Vi har också fått fler civila experter, vi har bättre mångfald i poliskåren och rättsväsendets informationsförsörjning pågår. Vi har också fått en ny polisdatalag som vi fattade beslut om under den förra mandatperioden men som ännu inte har trätt i kraft.

Visst kvarstår det problem. Det är inget snack om den saken. Det finns mycket att göra med effektiviteten hos polisen. Kvaliteten kan bli bättre, och organisationen måste förändras. Där är vi alldeles överens. Johan Pehrson tog tidigare upp polisutbildningen.

Det finns mycket kvar att göra, men jag tycker att vi ska vara stolta över svensk polis. De poliser vi har ute i samhället gör dagligen ett väldigt bra jobb, och det tycker jag sägs alldeles för sällan. Därför säger jag det nu.

Med det vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.