Anförande och repliker i debatten om kriminalvårdsfrågor 6/4-11

Anf. 69 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! I kriminalvårdsfrågor finns det ganska stor spännvidd mellan de politiska partierna i Sveriges riksdag. Det är allt från Sverigedemokraternas lås-in-och-släng-nyckeln till Vänsterpartiets släpp-fångarna-loss-det-är-vår. Men det är som vanligt någonstans mittemellan som den rimliga politiken ligger, vilken också får gehör.

En omänsklig kriminalvård leder till klart oönskade följder. Det är ingenting som fungerar. Alla som sitter i kriminalvården, åtminstone i stort sett alla, ska någon gång komma ut i samhället. Vi vet inte: I framtiden kanske det är min eller er granne som har suttit ett antal år på anstalt. Den personen ska också fungera i samhället, förhoppningsvis så bra som möjligt.

Vi kan inte ha en politik där de som är intagna kommer ut som argare, mer hämndlystna och ännu mer brottsbenägna medborgare. Tvärtom måste vi när vi har dem i fängelset se till att de när de kommer ut är så laglydiga som möjligt och inte är en fara för samhället längre. Det är ju detta kriminalvården går ut på.

Samtidigt är fängelsestraffet ett alldeles nödvändigt straff i vårt samhälle. Det finns inget annat straff som är tillräckligt ingripande för de allra grövsta brotten. Ibland är det till och med nödvändigt att döma människor till mycket långa fängelsestraff för att de begått väldigt grova brott. Men själva straffet är alltså att bli inlåst – man ska inte bestraffas i fängelset, utan där ska tiden användas så bra som möjligt och till att få ut en så frisk människa som möjligt.

Det har hänt mycket i kriminalvårdspolitiken de senaste åren. Det var så sent som förra året vi antog en ny kriminalvårdslag, och den trädde i kraft för fem dagar sedan, alltså den 1 april. Det är inget skämt. Vi har alltså en alldeles ny lagstiftning, och det kanske också är bakgrunden till att det här betänkandet är så magert. Det är mycket färre motioner om kriminalvårdspolitiken än vad vi är vana vid. Kanske är det för att oppositionen håller med Alliansen i sin politik, eller kanske är det på grund av brist på fantasi – vad vet jag?

År 2010 är ett år som i kriminalvården går till historien. Det var nämligen det första året, ett unikt år, då ingen intagen på sluten anstalt rymde. Det måste ses som väldigt bra. Tanken är ju att personerna ska sitta kvar. Är man dömd till fängelse och sitter på sluten anstalt ska man också sitta kvar där och inte ta sig därifrån. Det är viktigt.

Vi kommer ihåg hur det var 2004, då det var rymning efter rymning. Det var nog den dominerande politiska frågan den sommaren. Vi hade till och med ett extrainkallat sammanträde i justitieutskottet, och vi kallade dit justitieministern för att höra hur det fungerade.

Efter det har säkerheten höjts. Det ska man vara medveten om. Men det är inte bara högre säkerhet som gör att intagna inte rymmer. Det handlar också om att få bort viljan att rymma. En stor anledning är att man tittar på hur det fungerar inne på anstalterna. Att inte ha alltför hög beläggning, överbeläggning, är viktigt för att det ska fungera i kriminalvården. Enligt beläggningsstatistiken från i juli 2004, då rymningarna skedde, var beläggningsgraden på svenska anstalter 103 procent. Det var alltså 3 procent fler intagna än det fanns platser till. Det var i städskrubbar, i extrabaracker och på andra sätt man försökte få in fler intagna än det fanns platser till.

Nu i februari 2011 – sex och ett halvt år senare – är beläggningen 93 procent. Det är också ganska högt, ska jag säga, för det behövs lite ledig plats för att man ska kunna flytta runt intagna när det behövs. Rent geografiskt passar det inte alltid. Det är viktigt att de intagna kan sitta nära sin hemmiljö, inte minst om de har barn. Det är barnens rättighet att få besöka sina föräldrar även om föräldrarna sitter på anstalt.

Men det är också många andra delar av kriminalvården som uppvisar positiva tecken. Det är mindre narkotika. Vi har fler narkotikahundar. Med all sannolikhet – det är lite svårt att veta exakt – smugglas det in mindre narkotika i fängelserna nu än för ett par år sedan. Det finns också en klart positiv utveckling när det gäller att ha fler i arbete, alltså inom anstalten. Det är fler som får utbildning och fler som får yrkesutbildning. Det ges också betydligt mer behandling och evidensbaserad behandling.

Detta gör att det finns mindre tid som inte ägnas åt verksamhet, alltså tid som bara sitts av. Det tror jag också är en viktig faktor som bidrar till att färre rymmer från våra anstalter.

Den nya kriminalvårdslagen gör också att de intagna får en bättre planering för hur utslussningen ska ske och hur frigivningen ska se ut. Där har vi viktiga instrument sedan ett antal år tillbaka, till exempel halvvägshusen, som ökar i antal. Allt fler får möjligheten att ta det första steget till ett liv i frihet genom de så kallade halvvägshusen. Det är också fler vårdvistelser.

I stort kan man alltså säga att verksamheten i kriminalvården utvecklas åt rätt håll. Det är tydligt. Det är viktigt för att de intagna ska kunna komma ut som så laglydiga medborgare som möjligt.

Ibland får vi ju höra att det sitter allt fler i svenska fängelser, så jag gjorde en liten jämförelse när jag ändå var inne i Kriminalvårdens statistikdatabas. Den senaste statistiken är från februari 2011. Marsstatistiken är inte klar än. I februari 2011 var medelbeläggningen 4 593 personer. Om vi ser tillbaka i tiden till den förra regeringens tid – de partier som ofta anklagar oss i Alliansen för att vilja låsa in så många som möjligt – kan vi se att det i februari 2005 fanns 4 962 intagna. Populationen i våra fängelser har alltså minskat under de här åren. Det beror på flera olika saker, bland annat intensivövervakning. Fler kan få elektronisk övervakning i stället för att sitta av sin tid, vilket är jättebra. Men det är alltså färre som sitter i fängelse nu än tidigare.

Herr talman! Jag skulle också vilja nämna en av reservationerna. Jag tänkte inte gå igenom alla andra reservationer här i dag, utan jag tar upp just den som handlar om möjligheten att avtjäna sitt straff i hemlandet, vilket är en viktig fråga. 29 procent av de intagna i svenska fängelser nu är utländska medborgare. I många av de fallen skulle det vara mycket bättre om de kunde avtjäna sitt straff i sitt hemland.

Det är inte svårt att förstå att om man ska genomgå en behandling mot sitt missbruk, sin aggression eller annat är det viktigt att kunna svenska språket. Det är mycket lättare att få nödvändig behandling i sitt hemland. Vi jobbar också hårt med att fler ska kunna avtjäna sitt straff i ett fängelse i sitt hemland efter att de blivit dömda i Sverige. Det viktigaste verktyg vi har för detta är Europeiska unionen. Det är inom EU vi jobbar med detta. Vi gör överenskommelser internt inom EU, och EU kan också skriva avtal med tredjeländer så att vi kan överlämna intagna dit.

Det är ett parti som har reserverat sig. Jag vet inte riktigt för eller emot vad, för vi jobbar redan aktivt med de här frågorna, men det är alltså Sverigedemokraterna som har reserverat sig för att fler ska kunna avtjäna straffet i sitt hemland. Men samtidigt är Sverigedemokraterna motståndare mot EU, och EU är det viktigaste verktyget för att vi ska kunna genomföra detta. Det är oerhört motsägelsefullt. Nu tar de inte upp EU i den här reservationen, men man ska veta att om Sverigedemokraterna skulle få som de ville, alltså att Sverige ska lämna EU, hade betydligt färre av dem som i dag överlämnas från svensk kriminalvård och ska avtjäna sitt straff i sitt hemland kunnat överlämnas. Det hade blivit resultatet av deras politik.

Anf. 70 CHRISTER ADELSBO (S) replik:

Herr talman! Johan Linander tog upp detta med hög beläggning. Det är en viktig fråga som jag också lyfte fram i mitt anförande. Du, Johan Linander, nämnde att den inte var så hög nu och att den i februari 2011 var 93 procent. Du vet precis som jag att Kriminalvården själv säger att den inte bör vara över 90 procent. Vi har haft månader då den har legat på både 94 och 95 procent. När det gäller häktena har situationen varit ännu värre. Där har man varit uppe i både 97 och 98 procent när den absolut inte bör ligga över 95.

Som jag sade har fackförbundet Seko gjort en rapport om detta med de kraftiga överbeläggningar som finns och det hårdare klimat som det blir inom anstalterna. Du, Johan, var själv inne på vad som kan hända när det ser ut på det sättet. Man menar egentligen att kriminalvården är nära bristningsgränsen, och vi är på väg mot samma situation som vi hade kring 2004 och som du pratade om.

Man konstaterar att det finns ställen där intagna får sova på golvet och där häktena är överfulla. Det finns flera signaler från Sekos medlemmar om att situationen inom kriminalvården blir mer och mer akut.

Jag hoppas att du inte står och slår dig för bröstet i den här frågan utan att du verkligen ser problematiken och tar den på allvar. Jag hoppas också att ni trycker på så att regeringen faktiskt gör något i denna fråga.

Anf. 71 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Det som Christer Adelsbo säger om att en lämplig beläggning är kring 90 procent håller jag helt med om. Man behöver ha luft i systemet av två anledningar. Det handlar för det första om det geografiska, det vill säga att man ska kunna få en placering nära hemmet, inte minst för barnens skull vilket jag tycker är viktigt att betona. Barnen ska inte bestraffas med att inte få träffa den förälder som sitter på anstalt. Det andra är att man då och då behöver bryta upp gäng inom kriminalvården som har skapats på olika avdelningar och därför behöver flytta intagna.

Christer Adelsbo vet också att det byggs nya anstalter och häkten. Sollentuna invigdes för inte så länge sedan. Det byggs alltså nytt konstant.

Samtidigt får man se tillbaka på vilken situation vi tog över 2006 och vad vi har gjort sedan dess. Jag säger inte att situationen är perfekt, men den är bra mycket bättre än hur det såg ut. Av en tillfällighet skrev jag upp statistiken för flera år här, så jag tänkte berätta för Christer Adelsbo hur det ser ut.

Jag tittade på februari, för det var lättast att jämföra. I februari 2005 var det 103 procents beläggning. I februari 2006, fortfarande med socialdemokratisk regering, var det 99 procents beläggning. I februari 2007 hade det blivit en alliansregering, men vi hade inte hunnit göra så mycket på ett par månader, och då var beläggningen 100 procent. Sedan fick Alliansen tid att jobba. Tiden går, så jag nämner bara att vi i februari 2010 hade kommit ned till 94 procents beläggning. Nu i februari 2011 var beläggningen 93 procent.

Man kan alltså inte säga annat än att det definitivt går åt rätt håll och att alliansregeringen har gjort långt mycket mer än vad den socialdemokratiska regeringen tidigare klarade av.

Anf. 72 CHRISTER ADELSBO (S) replik:

Herr talman! Det är ganska intressant. Jag vet i och för sig inte var du var när jag hade mitt anförande och ett replikskifte med Ewa Thalén Finné, men det Johan Linander talar om här är inte riktigt sanningsenligt.

Kriminalvården är enligt dem själva i behov av ca 1 200–1 300 nya platser fram till 2013. Samtidigt har regeringen beslutat att lägga flera planerade utbyggnadsprojekt på is, bland annat Ersättningsanstalt Skåne, Verksmon, Haparanda och Norrtälje. Det handlar om mellan 920 och 980 platser. Man har också fattat beslut om stängning av provisorier och mindre enheter om ca 330 platser.

Den här ekvationen är svår att få ihop. Vi talar om 2013, och tiden går väldigt snabbt. Vi tog tag i problemet när vi hade majoriteten och det är på gång, vilket du själv nämnde.

Vissa anstalter har öppnats och andra var på gång, men nu har ni stoppat detta. Ni har stoppat det utan att ha någon lösning på problemet, och det är det som gör det så häpnadsväckande. Regeringen är nästan handlingsförlamad i denna fråga. Man gör ingenting mer än att stänga och lägga projekt på is, samtidigt som man får signaler från Kriminalvården om ett stort behov av platser.

Anf. 73 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Det är häpnadsväckande hur man kan slå sig för bröstet när det uppenbarligen ser mycket bättre ut nu än när ni hade regeringsinnehavet.

Jag ska dock hålla med dig om att det behövs nya anstalter, inte minst för att byta ut många av de många 1800-talsanstalter som fortfarande tjänar Kriminalvården och som inte är funktionella för en modern kriminalvård. Därför är det viktigt att kunna bygga nytt och stänga de icke funktionella anstalter som fortfarande finns kvar.

Men som när det gäller allting annat handlar det om resurser. Det vore dumt att sticka under stol med det. Socialdemokraterna har åtminstone i opposition alltid resurser till allting. Riktigt så var det inte när ni var i majoritet.

Vi vet också att många av de projekt som Kriminalvården har dragit i gång har blivit klart fördyrade. Det finns till och med en brottsutredning kring det hela som pågår, så att bara säga att det är regeringen som stoppar det hela stämmer inte riktigt. Kriminalvården får sina resurser. De har fått en större ökning av resurser än någon annan myndighet inom rättsväsendet de senaste fem åren.

Kriminalvården har alltså fått rejält mycket mer pengar, men sedan måste de klara av att planera för nyinvesteringar och hur de ska bedriva sin verksamhet inom ramen för resurserna.

Det är som Christer Adelsbo säger: Det finns behov av att bygga nya platser, inte minst för att kunna stänga ned flera av 1800-talsanstalterna som inte är funktionella längre.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.