Anförande och repliker i datalagringsdebatten 16/3

Anf. 12 JOHAN LINANDER (C):

Herr talman! Nu, efter mer än sju års diskussion, är vi framme vid debatt och beslut i riksdagen. För mig är det ingen trevlig dag. För mig är det en sorglig dag nu när Sverige måste implementera datalagringsdirektivet i svensk lagstiftning.

Dåvarande justitieminister Thomas Bodström var drivande i EU för att direktivet om lagring av trafikdatauppgifter skulle antas. Han lyckades, och i mars 2006 fattades beslut i EU. De första delarna skulle ha varit implementerade i svensk lagstiftning den 15 september 2007.

Från första början har vi i Centerpartiet motarbetat direktivet. Vi var ett av fyra partier i Sveriges riksdag som röstade mot det. Vi gjorde det inte för att vi inte tycker att de brottsbekämpande myndigheterna i sin verksamhet behöver få tillgång till trafikdatauppgifter, sådana som operatörerna lagrar redan i dag, för det är utan tvekan ett viktigt verktyg i brottsbekämpningen. Vi röstade mot förslaget för att vi inte vill att staten ska tvinga fram stora integritetskränkande databaser över hur vi kommunicerar med varandra.

Detta är en djupt ideologisk fråga för Centerpartiet. Som liberaler vill vi inte se ett övervakningssamhälle växa fram där medborgarna skulle kunna kontrolleras i minsta detalj. Det finns en lång rad integritetsinskränkande åtgärder som är proportionella, det vill säga att det brottsbekämpande behovet är starkare än den kränkning som åtgärden innebär. Vi kan som exempel nämna hemlig telefonavlyssning och husrannsakan, men vi menar att datalagringen inte är proportionell.

Vi förlorade frågan 2006, och direktivet antogs. Vi har dock i Centerpartiet fortsatt att kämpa för att datalagringsdirektivet ska rivas upp eller åtminstone göras frivilligt för medlemsländerna att genomföra. Till exempel fick vi under 2010 med oss hela den europeiska liberala partigruppen, som Centerpartiet tillhör, på att datalagringsdirektivet borde göras frivilligt för EU-länderna.

Herr talman! Nu står vi med ett direktiv som jag och Centerpartiet skarpt ogillar, men ändå är vi tvungna att implementera det i svensk lag. Det är en otrevlig situation när det reella handlingsutrymmet har reducerats till ett enda möjligt alternativ.

Det finns de som påstår att Sverige inte skulle behöva implementera direktivet. Det stämmer inte. EU-rätten är mycket tydlig på vad som gäller. Det finns inget utrymme att säga nej, vi vill inte ha det och därför implementerar vi det inte. Det finns även de som försöker argumentera för att Sverige kan strunta i att följa de EU-regler som vi själva varit med om att besluta och i stället betala oss fria. Men det är inte möjligt. Det finns inte någon paragraf i Lissabonfördraget som ger möjlighet att i stället för att implementera direktivet betala sig ur det.

Vad händer då om Sverige inte antar lagen i dag och det i stället blir en bordläggning av frågan i ett år? Kommissionen har varit mycket tydlig i sin kommunikation. Kommissionen avvaktar nu riksdagens beslut, men om det blir en minoritetsbordläggning kommer kommissionen på sitt möte den 6 april att stämma Sverige inför EU-domstolen.

Då handlar det inte, vilket framförts i den mediala debatten inför denna kammardebatt, om att EU-domstolen ska säga om Sverige har gjort rätt eller fel, utan då handlar det om att fastställa vilket bötesbelopp, vitesbelopp, Sverige ska bli skyldigt att betala.

Hur dyrt det skulle bli för Sverige vet vi inte exakt i dag. Men om vi tittar på praxis – det har ju vid ett antal tillfällen hänt att den typen av böter dömts ut – kan vi konstatera att det handlar om ungefär 5 miljoner euro som en engångsbot, det vill säga ungefär 45 miljoner svenska kronor, och ungefär 45 000 euro per dag i vite, det vill säga ungefär 400 000 svenska kronor. Det gör ungefär 150 miljoner kronor på ett år. De är troliga belopp om man tittar på hur praxis varit tidigare. Domstolen kan också komma fram till att den överträdelse Sverige gjort är en grövre överträdelse, och i så fall är det fråga om helt andra belopp. Då kan det handla om mer än en halv miljard kronor på ett år.

Trots detta finns det de som säger att de vill minoritetsbordlägga frågan, och till och med yrkat på det i kammaren, och på så sätt medvetet skapa en situation där Sverige tvingas betala dessa böter och viten till EU. Jag har svårt att förstå det resonemanget av flera skäl.

För det första tycker jag att vi som riksdagsledamöter, som fått makten att fatta beslut som direkt kan påverka skattebetalarna, ska vara rädda om medborgarnas pengar. Vi ska vara väldigt försiktiga med hur vi beslutar att använda medborgarnas pengar. Ska vi skicka i väg 150 miljoner kronor, eller kanske till och med 500–600 miljoner, till EU? Det är oerhört mycket pengar. Det är det som Miljöpartiet och Vänsterpartiet förordar. Det gör mig sorgsen, för jag tycker att vi ska ha större respekt för medborgarnas pengar.

För det andra är det, även principiellt, en orimlig hållning att säga att Sverige ska strunta i att följa gemensamma EU-regler och i stället betala böter och vite. Skulle det vara okej om en ekonomiskt oberoende person i vårt land sade att han eller hon struntar i att följa de lagar som enbart ger bötesstraff eftersom han eller hon har råd att betala böterna? Är det lämpligt att medborgare, eller för den delen länder, medvetet inte följer demokratiskt fattade regler och i stället försöker köpa sig fria?

För det tredje finns det ingen möjlighet att i längden köpa sig fri. Skyldigheten att följa EU-reglerna om att implementera direktiv i nationell lagstiftning finns kvar oavsett hur mycket böter och vite vi betalar. Dessutom kan vi räkna med att vitesbeloppet ökar med tiden.
Kostnaden som Maria Ferm hänvisar till och som är mycket osäker kommer att finnas kvar. Den skjuts bara på framtiden, och under tiden får vi betala vite i mångmiljonklassen.

Herr talman! Det är väldigt enkelt att sitta i opposition och tycka det ena eller det andra utan konsekvensbeskrivningar. Miljöpartiet och Vänsterpartiet är vana vid att lägga fram förslag utan att det egentligen får någon större betydelse för vilka beslut vi fattar här i riksdagen. Sverigedemokraterna är av ganska naturliga skäl inte vana vid att ta ansvar över huvud taget.

I dag är det inte så enkelt. I dag är det allvar. I dag är det Miljöpartiet, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet som bestämmer hur vi ska använda hundratals miljoner kronor. Ska pengarna användas till att bekämpa brott, att vidta klimatåtgärder, att utföra underhåll på våra järnvägar eller något annat, eller ska vi betala pengarna direkt till EU som böter eller vite?

I det här fallet är det ni som bestämmer. Det är ni som tar ansvaret. Det är ni som ska stå framför svenska folket och säga att ni föredrog att skicka pengarna till EU. Det gäller inte minst er i Sverigedemokraterna, som efter valet sade att ni skulle vara ett ansvarsfullt parti i Sveriges riksdag. Nu har ni faktiskt ansvaret. Var beredda att ta det, och var beredda att stå för ert beslut!

Det finns mycket mer att säga, till exempel om oppositionens ändring av lagförslaget, så att föreskrifter som regeringen meddelar ska underställas riksdagen snarast. Vi skulle också kunna diskutera lagring i eller utanför Sverige. Men jag ser, herr talman, att tiden går, och därför får jag återkomma till detta i mina repliker.

Jag vill därför avsluta med att säga att detta är en jobbig dag. Vi står här med ett lagförslag som jag inte alls skulle vilja rösta för. Ändå finns det inget annat rimligt och möjligt alternativ.

För snart 500 år sedan, år 1517, satte biskop Hans Brask sitt sigill på ett beslut om att avsätta ärkebiskop Gustav Trolle. Han ville inte göra det, men han var skyldig att göra det. Därför smög han in en liten lapp i sitt sigill. Jag kan tänka mig hur biskop Brask kände sig den dagen: Härtill är jag nödd och tvungen.

Anf. 13 MARIA FERM (MP) replik:

Herr talman! Först och främst skulle jag vilja säga att jag har full förståelse för att Johan Linander tycker att detta är en sorgedag, och jag har såklart stort förtroendet för att jag tror att du tycker att integritetsfrågorna är viktiga och att du tycker att direktivet är dåligt.

Men jag invänder ändå mot att du anser att detta är den enda vägen att gå. Jag tycker faktiskt inte att så är fallet. Det finns flera andra alternativ. Som medlemsstat i EU finns det såklart direktiv som vi måste genomföra. Detta är ett sådant. Men jag tycker inte att vi bara så där ska ge upp kampen för att försöka riva upp det eller omförhandla det. Jag anser att regeringen under året bör göra allt i EU för att omförhandla eller riva upp direktivet. Det är faktiskt en annan väg att gå som också är möjlig.

Ni som är motståndare till direktivet befinner er inte bara i en hopplös situation där ni måste genomföra ett direktiv, utan ni befinner er i regeringsställning. Ni kan be regeringen att med alla medel försöka omförhandla eller riva upp direktivet. Men det är något som ni inte har gjort, utan i stället har ni bara skjutit det på framtiden och väntat tills riksdagsvalet var förbi för att undvika debatt och därefter hastigt lagt fram en proposition om detta.

Jag skulle vilja fråga hur det kommer sig att ni inte vill agera i EU för att omförhandla och riva upp direktivet, om ni är motståndare till det.

Anf. 14 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Först och främst kan jag inte låta bli att kommentera Maria Ferms något dubbla budskap om vad som har tagit lång tid och att regeringen har haft gott om tid och skjutit på beslutet men att det i slutändan ändå är ett förhastat beslut. Det känns inte riktigt som om det går ihop. Man kanske får bestämma sig för om man tycker att det har tagit för lång tid eller för kort tid. Då blir logiken lite rimligare.

När det gäller vad vi gör för att förändra direktivet: Centerpartiet har drivit frågan. Vi driver den i Europaparlamentet genom vår ledamot där Lena Ek. Vi har genom den liberala partigrupp som Centerpartiet tillhör fått med oss hela den liberala gruppen på att direktivet borde förändras så att det kan göras frivilligt för medlemsländerna att genomföra.

Maria Ferm har fel när hon säger att vi inte skulle ha gjort något för att förändra. Vi i Centerpartiet har jobbat och fortsätter att jobba aktivt.

Det är intressant att Maria Ferm konstaterar att Sverige måste genomföra direktivet. Det är en bra början. Men att sedan säga ”Vi måste göra det, men vi tänker inte göra det” innebär att logiken brister. Måste vi genomföra det så måste vi genomföra det, och då gör vi det. Men det betyder inte att vi sedan slutar att påverka för att förändra direktivet.

Det är en utvärdering som kommer. Vi vet båda två att EU-processen är ganska trög. Men i den processen kommer vi från Centerpartiets sida givetvis att göra allt vi kan för att förändra direktivet, och i den bästa av världar blir det förändring i vår riktning. Men vi ska vara medvetna om att många EU-länder har åsikter som går precis stick i stäv med det Maria Ferm, Miljöpartiet, jag och Centerpartiet tycker.

Anf. 15 MARIA FERM (MP) replik:

Herr talman! Det är positivt att Centerpartiet vill att det ska vara frivilligt att genomföra direktivet. Ifall det i eftermiddag blir en minoritetsbordläggning när vi röstar om detta hoppas jag att ni tar tillfället i akt att driva förslaget på EU-nivå, att göra det frivilligt för medlemsländerna att införa direktivet eller inte. Det tycker jag låter som en rimlig linje att hålla, och jag hoppas att ni kan få med er regeringen på det.

När det gäller EU-direktiv finns det såklart situationer där man måste införa direktiv. Men det jag menar är att vi inte kan införa direktiv som så allvarligt inskränker grundläggande rättigheter utan att ha gjort allt för att stoppa det. Men det har inte den här regeringen gjort.

Det kanske låter lite som både och när jag säger att frågan både har skjutits upp och är framhastad, men det är precis vad som har hänt.
Under flera år har regeringen – i stället för att införa direktivet – varit passiv och skjutit beslutet på framtiden. Man har inte agerat för att förändra direktivet på något sätt och har inte försökt lyfta upp frågor om till exempel frivillighet i EU. Man har bara skjutit upp beslutet. Därför är vi nu i en situation där Sverige till och med skulle kunna få böter. Man har inte gjort något för att förändra det.

Men direkt efter valet 2010 lade man fram en proposition om att införa direktivet. Det har gått väldigt snabbt. Branschen har inte haft tid att förbereda sig. Det beslut som vi ska ta i dag kommer dessutom precis innan EU ska presentera en utredning om justeringar och förändringar. Det är väldigt svårt för mig att förstå varför man så snabbt vill införa direktivet nu, i stället för att i EU försöka förändra det och till exempel, som du föreslår, göra det frivilligt.

Anf. 16 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Maria Ferm kryper från hur verkligheten ser ut. Därför blir det väldigt besvärligt att debattera.

Kommissionen säger inte: Sverige kan vänta med att genomföra direktivet lite till och avvakta utvärderingen och den process som i normalfallet tar ett eller ett par år – vi tänker inte ge er böter eller viten. Så är ju inte fallet!

Fallet är att vi vet exakt vilket datum det gäller. Den 6 april kommer kommissionen att ha ett sammanträde, och om vi här i dag inte fattar beslut om att lagen ska börja gälla senare i år, då kommer kommissionen att vända sig till EU-domstolen, och böter och viten som Sverige är skyldiga att betala kommer att utdömas.

Det är ni som är ansvariga för det. Det är ni som tänker rösta för en minoritetsbordläggning. Det är ni som är skyldiga till att man då tvingar svenska folket att genom sin skattsedel betala 150 miljoner kronor eller kanske, i värsta fall, 500–600 miljoner kronor i böter och vite. Det är pengar som ska tas från svenska folket. Ni säger: Ja, vi vill hellre ha minoritetsbordläggning. Vi vill avvakta. Vi vet inte om det kommer att innebära någonting i det långa loppet. Men vi väljer det alternativet, och vi skickar räkningen direkt till svenska folket.

Det är ni ansvariga för. Det tycker inte jag är ett ansvarsfullt sätt att hantera den makt som har givits svenska riksdagen. Vi i riksdagen måste vara så försiktiga det bara går med medborgarnas pengar. Jag tycker inte att man ska använda svenska folkets pengar på detta sätt. Det finns bättre sätt än att skicka dem direkt till EU i form av böter och vite.
(Applåder)

Anf. 26 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Det är tydligt att Sverigedemokraterna inte tycker att 150 miljoner är något större problem. Det var en väldigt liten del av vår statsbudget. Det kan ju bli några hundra miljoner kronor till, men det kanske inte heller är något att bry sig om. Jag har större respekt för svenska folkets pengar än så. Det blir onekligen något av sandlådenivå: Om ni inte förhandlar med oss kommer vi att skicka en faktura på minst 150 miljoner kronor till svenska folket.

Frågan är, precis som Johan Pehrson var inne på, vad det finns att förhandla om. Vi tycker ju olika. Vi tycker fundamentalt olika i den här frågan. Varför ska vi förhandla om någonting som det inte finns några förutsättningar att komma överens om?

Sverigedemokraterna står helt ensamma i sin reservation. Det finns ingen av övriga 94–95 procent av Sveriges riksdag eller 329 ledamöter som står bakom. Varför ska ni få igenom det när ni står för en väldigt liten minoritet?

Vi respekterar att ni har en annan syn på var de här uppgifterna ska få lagras. Frågan är varför ni kopplar det till minoritetsbordläggningen. Rätten till minoritetsbordläggning handlar om skyddet av grundläggande fri- och rättigheter. Däri ligger inte någonting om huruvida det ska lagras i det ena landet eller det andra.

Ni kopplar ihop två helt skilda frågor med varandra för att i utpressningssyfte säga: Ni måste gå med på det här, annars använder vi minoritetsbordläggningsreglerna, som egentligen syftar till någonting helt annat, för att straffa er. Men det är inte oss ni straffar. Det är svenska folket ni straffar, för det är till svenska folket ni skickar fakturan på böter och viten för hundratals miljoner kronor, som ni dessutom ska skicka till EU, samma EU som ni i alla andra sammanhang inte tycker är något vidare bra.

Anf. 27 KENT EKEROTH (SD) replik:

Herr talman! Det är klart viktigt i debatten att storleken på bötesbeloppet sätts i relation till ekonomin. 150 miljoner kronor utgör ungefär 0,02 procent. Det är bra att ha det perspektivet.

Sedan kan man säkert göra mycket för 150 miljoner kronor. Jag hoppas att allianspartierna vill göra någonting annat för dem, annat än så klart att lägga dem på kriminella invandrare. Man har uppenbarligen olika prioriteringar. Vissa vill prioritera kriminella, andra vill ha ett rättssäkert system för datalagring. Så kan det gå här i världen när man tycker olika i politiken.

Vad som framgår oerhört tydligt är att det är viktigare att ge 100 miljoner kronor till EU. Även om allianspartierna, som Linander säger, inte delar Sverigedemokraternas uppfattning att de här uppgifterna ska lagras i Sverige väljer de att göra den prioriteringen. Då måste man dra slutsatsen att det är viktigare att uppgifterna lagras utomlands för att slippa betala de 150 miljoner kronorna. Det är en väldigt konstig prioritering.

Jag vill inte vara tjatig, men jag har sagt det tidigare att vi har vant oss vid konstiga prioriteringar från Alliansens sida, speciellt när det gäller invandrarpolitiken.

Anf. 28 JOHAN LINANDER (C) replik:

Herr talman! Det blir inte bättre av att du upprepar det. Det blir inte mer logiskt att koppla ihop två helt olika frågor, frågan om uppgifterna ska få lagras utomlands med minoritetsbordläggningen, som handlar om att skydda de grundläggande fri- och rättigheterna, som ni i själva verket vill kränka ytterligare lite, för ni vill ha ett års lagring av de här uppgifterna. Ni går precis tvärtemot det ni egentligen vill för att kunna sätta press på regeringen. Ni vill säkert inte kalla det utpressning, men det kan inte uppfattas på något annat sätt.

Det finns inget att förhandla om, för vi tycker fundamentalt olika i de här frågorna. Det handlar om känsliga uppgifter. Det har vi varit inne på tidigare. Datalagen handlar om känsliga uppgifter. Men redan i dag är det så att om Kent Ekeroth, jag eller statsministern ringer lagras uppgifter under en viss tid. Dessa uppgifter kan i dag lagras någon helt annanstans. Det är så, precis som Ulrika Karlsson har varit inne på, att de lagras. Har Kent Ekeroth upplevt stora problem med detta? Jag har åtminstone inte sett några motioner i Sveriges riksdag hittills om att det här måste förändras.

Om vi pratar om känsliga uppgifter som kanske lagras i andra länder är frågan om Kent Ekeroth vet var hans bank lagrar uppgifter om honom och hans konton. Jag har ingen kunskap om var min bank lagrar den typen av uppgifter. Jag använder Visakort, därför kan jag misstänka att precis vad jag har köpt, i vilka affärer och var jag har befunnit mig också lagras. Jag är helt övertygad om att det inte lagras i Sverige i dag. Men jag har faktiskt inte upplevt några större problem med det. Jag undrar om Kent Ekeroth har uppfattat att det är något större problem. Om så är fallet, varför har vi inte sett några förslag från Sverigedemokraterna på det området?

Anf. 29 KENT EKEROTH (SD) replik:

Herr talman! Jag säger det för tredje gången. Det finns data som lagras utomlands, men det görs av affärsmässiga skäl. Den information som ska lagras nu är mer långtgående, mer omfattande och kommer att systematiseras på ett sådant sätt att det finns anledning att lagra den i Sverige.

Vi är som sagt inte ensamma. Detta finns i sju andra länder. Det är den vanligaste regleringen som görs. Ändå framställs det i debatten från allianspartierna som att det är ett förslag helt uppåt väggarna som kommer från ingenstans. Trots att Säpo säger det, trots att Advokatsamfundet säger det och trots att sju andra länder har gjort det menar ni att det är en jättekonstig vinkling. Det har man aldrig hört om innan. Ojojoj vad konstigt det är, trots att det är så vanligt, trots att vi har remissinstanser som säger det.

Vi har Fortifikationsverket som också säger att det kan spela roll när någon pratar om molnet och molnbolag och att de kanske var placerade i fel land. Per Hellqvist säger att det finns nationer som kräver kopior på kryptonycklar och så vidare så det spelar ingen roll. Det är klart att det finns variationer i hur länderna hanterar det här, precis som WP29 har kommit fram till. Det finns en massa olika instanser runt om i EU som har de här farhågorna. Det är inget konstigt. Det är inget nytt. Det är inget som Sverigedemokraterna är ensamma om att tycka. Det är tvärtom det vanligaste att tycka.

Anf. 39 JOHAN LINANDER (C) replik:

Fru talman! I sak är jag och Jens Holm i princip överens: Datalagringsdirektivet borde aldrig ha antagits. Även om jag måste säga att Jens Holm använde en del argument som nog var uppåt väggarna fel, tycker vi i princip i sak lika om datalagringsdirektivet.
Mina frågor till Jens Holm är av mer principiell natur.

För det första är frågan om vi som lagstiftare i Sveriges riksdag ska vara försiktiga med medborgarnas pengar och om böterna och vitena till EU, som Jens Holm faktiskt bekräftade kommer att dömas ut, är väl använda pengar.

För det andra är frågan om Vänsterpartiet och Jens Holm tycker att det är rimligt som princip att medborgare, eller för den delen länder, medvetet väljer att inte följa demokratiskt fattade beslut, lagar och regler och i stället menar att de kan köpa sig fria. Är det en rimlig ståndpunkt? Vilket samhälle skulle det kunna leda till om vi tycker att det är en väg som vi ska gå?

Anf. 40 JENS HOLM (V) replik:

Fru talman! Det är fint att jag, Johan Linander, Centerpartiet och Vänsterpartiet är överens om kritiken mot datalagring. Ja, vi är i alla fall överens i teorin. Men när det sedan kommer till praktiken, att verkligen ta strid för integriteten, tycker jag att Centerpartiet tyvärr brister.

Johan Linander frågar mig om vi ska vara ansvarsfulla med statens pengar, och det ska vi självklart vara. Och jag noterar att införandet av datalagringsdirektivet kommer att kosta någonstans mellan 200 miljoner kronor och upp till 1 miljard. Vi kan prata om årliga driftskostnader på över 100 miljoner kronor. Det är väldigt mycket pengar.

Jag tror också att det är mycket möjligt att det blir en dom i EU-domstolen och att det blir vite mot Sverige. Men man ska komma ihåg att det inte kommer att börja krävas in förrän hela den rättsliga processen har haft sin gång på EU-nivå, och det tar många månader. Jag skulle uppskatta att det tar ungefär sex månader.

Principer är väldigt viktiga, och det är därför som jag tycker att Europakonventionen, artikel 8 om att just vår kommunikationshemlighet ska vara tryggad, är viktig att värna. Och Europakonventionen är överordnad både nationell lagstiftning och EU. EU ska följa Europarådet. Därför tycker jag att vi har goda skäl för att ta strid.

Anf. 41 JOHAN LINANDER (C) replik:

Fru talman! Jag börjar med att konstatera att Jens Holm valde att inte svara på frågan om det är rimligt att kunna välja att köpa sig förbi demokratiskt beslutade regler och lagar, om det är en princip som vi som land ska kunna följa. Svenska folket kanske tycker: Den där lagen vill jag inte följa. Det ger ändå bara böter, och jag har råd att betala böterna, så varför ska jag följa den? Jag tycker inte att det är en rimlig principiell hållning i ett rättssamhälle.

Jag kan inte heller låta bli att konstatera att Jens Holm pratar om statens pengar. Jag pratar hellre om medborgarnas pengar, för statens pengar är faktiskt medborgarnas pengar. Men det kanske är en grundläggande skillnad mellan Centerpartiet och Vänsterpartiet.
När det gäller Europakonventionen om mänskliga rättigheter och paragraf 8 har vi haft en lagrådsprövning. Och Jens Holm vet att Lagrådet inte kom med den kritik som han framför här. När det gäller att tolka våra grundlagar och Europakonventionen tror jag nog att Lagrådet kan göra det.

Sedan ska jag faktiskt hålla med om en sak. Det tar en viss tid efter Europadomstolens stämningsförfarande och Europadomstolens fattade beslut, men tre månader är en betydligt rimligare bedömning och enligt tidigare praxis än sex månader. Vi har nu en minoritetsbordläggning under ett år plus att det tar viss tid innan utskottet kan hantera frågan och sedan fattar vi beslut här i riksdagen igen, så om någonstans mellan nio månader och ett år kommer vi att få betala böterna.

Det är på det sättet vi har räknat ut att beloppet bör handla om minst 150 miljoner. Men det kan också bli betydligt mer om domstolen menar att Sverige har gjort en allvarligare överträdelse av EU:s regler.

Anf. 42 JENS HOLM (V) replik:

Fru talman! Det är lite intressant med bötesbeloppet. Det enda vi kan säga säkert är gången och hur det kommer att förfaras. Det blir en rättslig process som kommer att ta många månader. Då kommer det inte att utdömas några böter.

Beatrice Ask var ute för två veckor sedan och sade att det kommer att kosta 100 miljoner kronor i böter. För två dagar sedan, nu när vi kommer lite närmare beslutet, sade hon att det kommer att kosta 150 miljoner kronor i böter. Såvitt jag kan se har hon inga grunder för det.
För mig handlar det inte om att köpa sig förbi någon lagstiftning. Vi ska följa Sveriges lagar, EU:s lagar och också Europakonventionen. Allt detta är sådant som Sverige är förpliktigat att följa.

Just därför ska vi lyfta frågan på EU-nivå. Med en minoritetsbordläggning får vi ett års tid på oss att övertyga EU att detta är ett väldigt dåligt förslag. Pengarna är trots allt inte det viktigaste. För mig handlar det om grundläggande värderingar.
Hur mycket är en grundläggande värdering värd? Hur mycket är integriteten och de mänskliga rättigheterna värda? Det är vad den här frågan handlar om. Det är därför det är så viktigt att det inte ska hastas igenom och klubbas igenom i dag, utan vi ska ta strid på EU-nivå.

Anf. 49 JOHAN LINANDER (C) replik:

Fru talman! Jag tänkte ta upp en sak som vi inte har diskuterat så mycket här i dag. Det föreslås en ändring av det lagförslag som finns i propositionen. Denna ändring handlar om att regeringen när den fattar beslut om en förordning ska komma tillbaka till riksdagen för att riksdagen ska kunna pröva den. I lagtexten, som finns i lagen om elektronisk kommunikation 6 kap. 3 a §, vill majoriteten i utskottet införa ett nytt tredje stycke: ”Föreskrifter som regeringen meddelar med stöd av denna paragraf ska snarast underställas riksdagens prövning.” Det finns ingenting i utredningen, det finns ingenting i propositionen, och det finns ingenting i betänkandet om vad detta betyder. Jag skulle vilja att Elin Lundgren förklarar vad detta ”snarast underställas riksdagens prövning” egentligen betyder.

Anf. 50 ELIN LUNDGREN (S) replik:

Fru talman! Det som vi ser framför oss, Johan Linander, är att detta är ett exceptionellt läge. Vi ska införa datalagringsdirektivet och få något slags styrning på vilka uppgifter som ska sparas. Utifrån det som jag har hört dig säga tidigare i debatten borde du vara positivt inställd till detta. Genom att underställa riksdagen vilka uppgifter det är har vi som folkvalda möjlighet att påverka. Det innebär att vi i vanlig ordning kan lämna synpunkter till regeringen om vi tycker att detta är lämpliga uppgifter för brottsbekämpande ändamål eller inte.

Anf. 51 JOHAN LINANDER (C) replik:

Fru talman! Om riksdagen inte litar på att regeringen, oavsett vilken regering vi har i framtiden, antar tillräckligt bra förordningar och menar att de inte ska gälla borde ni i stället föreslå att detta ska ligga i en lag. Riksdagen stiftar ju lagar. Då hade det automatiskt kommit till riksdagen. I stället använder ni en paragraf i regeringsformen som inte alls är tänkt för detta läge. Den har använts för smittskyddsfrågor. Den nämns i förarbetena om ransonering och liknande. Det är mycket märkligt att denna paragraf för första gången används på detta sätt.

Men det är egentligen inte det som jag är mest oroad för. Jag är mest oroad för att det över huvud taget inte finns några förarbeten. Nu blir det en lagstiftning som det inte finns några förarbeten om hur den ska tolkas.

Återigen: Vad betyder ”snarast underställas riksdagens prövning”? Vad är snarast?

Om regeringen ändrar en förordning i juni månad, när är då snarast? Ska riksdagen kallas in under sommaren för att denna prövning ska göras snarast, eller räcker det om regeringen återkommer efter sommaren någon gång i september när riksdagen öppnar igen? Vad är snarast? Är det en vecka, en månad, tre månader eller längre tid? Det får vi inga som helst svar på i betänkandet. Det är därför som jag ställer frågan till Elin Lundgren och hoppas att hon har ett svar.

Anf. 52 ELIN LUNDGREN (S) replik:

Fru talman! Det som vi har gått på och som är viktigt att poängtera är att konstitutionsutskottet faktiskt har rekommenderat att vi ska förfara på detta sätt.

Jag vet utifrån andra debatter att Centerpartiet är lite konservativt och vill hålla sig till det som man brukar göra. Vi anser att man kan vara så att säga lite mer bred i tanken, och vi vet att vi kan använda denna metod nu.

Din fråga, Johan Linander, var: När är snarast? Det är naturligtvis när det snarast är lämpligt. Jag tänker inte förlora mig i de tekniska detaljerna.

Jag undrar om inte du, Johan Linander, som är oroad över mycket annat i detta datalagringsdirektiv, är oroad över om det är så att vi från riksdagen inte har några som helst möjligheter att påverka innehållet i vad som lagras? Det skulle jag vara om jag var du.

Anf. 54 JOHAN LINANDER (C) replik:

Fru talman! Jag ska förtydliga en sak som Lena Olssons partikamrat Jens Holm talade mycket om tidigare, nämligen om de små leverantörerna. Man måste komma ihåg att det faktiskt finns ett utrymme i lagstiftningen för mindre bolag att få undantag från lagringskravet. Det har ni glömt att berätta. Jag ville bara nämna det.
Jag kan också nämna att de stora operatörerna i remissrundan faktiskt var motståndare till att regeringen har ställt sig på de små bolagens sida i denna fråga.

Jag vill också göra ett annat förtydligande eftersom Lena Olsson insinuerade någonting annat. Nu sitter Centerpartiet i regeringsställning. Men jag kan försäkra Lena Olsson om att vi hade agerat precis likadant vad gäller medborgarnas pengar om vi hade suttit i opposition. Oavsett om man sitter i majoritet eller i opposition har man ett ansvar för hur vi i riksdagen beslutar om att använda medborgarnas pengar. I detta fall är det Vänsterpartiet tillsammans med Miljöpartiet och Sverigedemokraterna som har ansvaret. Det är ni som ska ta ansvar för hur 150 miljoner och i värsta fall kanske upp till en halv miljard ska användas. Ska vi använda dessa pengar till att betala böter och vite till EU, eller ska vi använda dessa pengar på något annat sätt?

Det ansvaret har ni i Vänsterpartiet, och det ansvaret ska ni ta.

När det gäller vad som hänt före valet: Före valet hade vi inte fått något besked från kommissionen om ett datum för stämning. Före valet visste vi inte det, men nu har vi till och med ett datum. Kommissionen är extremt tydlig. Den 6 april kommer de att ha ett möte. Om vi i dag inte fattar beslutet i frågan kommer de att begära att domstolen fastställer ett belopp. Det är andra domen vi här talar om. Första domen har redan skett. Den andra domen handlar om att fastställa belopp för böter eller vite. Det kommer domstolen därefter att göra.

Anf. 55 LENA OLSSON (V) replik:

Fru talman! Jag har hört Johan Linanders tal här från talarstolen och har naturligtvis respekt för hans åsikter. Men i det här sammanhanget vill jag säga att jag ställer mig bakom det som Miljöpartiet och Vänsterpartiet här förut har sagt.

Jag kan tycka att det blir lite konstigt att tala om bötesbelopp – ingen vet egentligen vad det blir. Jag tror att vi kan lita på riksdagens utredningstjänst. Även vi har haft kontakter med departementet om detta, men man kan inte ge ett svar.

Johan Linander, du säger att kommissionen inte har kommit med något besked. Det tycker inte jag spelar roll i sammanhanget. Ni visste ju att de skulle komma med besked. Att trixa med datum och sådant blir bara löjligt, tycker jag.

I retoriken före valet spelade de här pengarna inte någon roll. Det var den personliga integriteten man ville skydda; så lät det. Ministern var själv ute och talade om detta, så det är inget konstigt.

Hade man från Centerns sida då varit ansvarsfull skulle det nu vara fritt fram att tala om att vi inte, som ni säger, ska slarva med skattebetalarnas pengar. Att införa det här direktivet, Johan Linander, kostar mycket mer än ni säger i propositionen.

Anf. 56 JOHAN LINANDER (C) replik:

Fru talman! Jag kan berätta för Lena Olsson att jag satt med i den utredning som utredde hur direktivet ska implementeras i svensk lagstiftning. Vänsterpartiet hade också en representant i utredningen. Vi försökte få svar från bolagen om hur mycket det skulle kosta. Men de ville inte svara på den frågan. De menade att det var en konkurrensnackdel att lämna uppgifter som andra bolag därmed får reda på.

Därför är det som står i utredningen om kostnaderna en ren uppskattning – dessutom i ett väldigt brett spann. Senare har bolagen valt att precisera sig, som de säger. Men det är inte uppgifter som har kunnat kontrolleras.

Jag vill å det bestämdaste säga att Centerpartiet har sagt precis samma sak både före och efter valet i frågan. Gång på gång har vi sagt att vi tycker att datalagringsdirektivet är fel. Det var fel att anta det. Vi borde riva upp det beslutet eller åtminstone göra det frivilligt för medlemsstaterna att genomföra detta.

Vi har också, till skillnad från Vänsterpartiet, sagt att Centerpartiet står bakom att Sverige är medlemmar i EU. Så länge vi är medlemmar i EU måste vi följa de gemensamma regler som finns. Vi har själva varit med och fattat beslut om de reglerna. Därför har vi inte rätt att säga: Men den här gången väljer vi att bryta mot reglerna.

Vi har alltså en skyldighet att implementera direktivet. Hur dåligt det än är måste vi göra det. Det är där vi i dag står. Antingen följer vi således de demokratiska spelreglerna eller också väljer vi att inte göra det. Väljer vi att inte göra det säger vi samtidigt att vi skickar en faktura till svenska folket på minst 150 miljoner kronor. Summan är inte exakt – en sådan finns inte – men utifrån den praxis som finns kan man räkna fram nämnda summa. Jag tycker inte att man ska handskas med medborgarnas pengar på det sättet.

Anf. 57 LENA OLSSON (V) replik:

Fru talman! Jag hävdar igen att vi har vänt oss till utredningstjänsten och tidigare också till departementet, men ingen har kunnat tala om vad det här kommer att kosta i form av de bötesbelopp som det talas om.

Visst, vi ska ta ansvar för skattebetalarnas pengar. Men ska det gälla i ett läge ska det gälla i alla lägen. Det är väl vad som kan sägas.
Det talas här om en skyldighet. Visst är det så. Men i varenda debatt är det samma tugg om vad Vänsterpartiet har tyckt. Vi gillar inte EU, men vi finner oss i demokratiskt fattade beslut och jobbar naturligtvis efter dem.

Men fortfarande menar vi att det förslag som ni själva för några år sedan sade nej till inte genomgått så stora förändringar jämfört med vad som i dag ligger på riksdagens bord. Ni har haft stora möjligheter att göra förändringar eftersom ni är i regeringsställning.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen. Bookmark the permalink.

3 Responses to Anförande och repliker i datalagringsdebatten 16/3

  1. Leif Nixon says:

    Det var då ett himla tjat om “skicka en faktura till svenska folket på 150 miljoner kronor”, när ett införande av direktivet kostar i samma storleksordning.

    Om jag får välja på att betala en slant till Telia för att bli övervakad och att betala samma slant till EU för att inte bli övervakad vet jag vilket jag väljer.

  2. Tack för att du publicerar detta!

  3. “Vi kommer att gå med på det, men bara om det tillsätts en domstolsliknande nämnd. Eller en nämndeliknande domstol.”

    Något som låter bra men inte har någon praktisk effekt i alla fall.

Leave a Reply

Your email address will not be published.