Aktuell debatt om våldsbejakande extremism

Mina tre inlägg i debatten den 26 januari.

Anf. 7 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! I början av debatten framfördes att ingenting har skett i Sverige för att motverka våldsbejakande extremism. Det sades att frågan inte har diskuterats och att det skulle finnas något slags beröringsskräck för frågan. Det tyder på en kunskapsbrist som vi måste försöka bota.
Efter de fruktansvärda terrordåden den 11 september 2001 exploderade diskussionen om våldsbejakande islamistisk extremism. Inte minst inom EU startade ett samarbete för att motverka denna extremism och terrorism.

Vi pratar om gränsöverskridande internationell terrorism. Det är inget som vi i Sverige kan klara av att bekämpa på egen hand. Det krävs ett internationellt samarbete, och EU har gått före. Tyvärr är det parti som har initierat debatten och som säger att de vill ha mer åtgärder för att bekämpa den våldsbejakande extremismen också motståndare till EU-samarbetet, där det mesta av detta arbete sker. Till exempel var åtgärder mot radikalisering en viktig del av Stockholmsprogrammet, som antogs under det svenska ordförandeskapet och som EU nu jobbar efter.

Redan för tre år sedan antogs en nationell svensk strategi för att möta hotet från terrorism. Den debatterades, och beslut fattades här i riksdagen den 14 maj 2008 – inte så länge sedan. En stor del av åtgärderna i strategin handlade om att motverka rekrytering till extremistiska grupper.

Efter detta har en lång rad uppdrag getts från regeringen. De har bland annat resulterat i några av de saker som Johan Pehrson nämnde. Det gäller den så kallade Rosengårdsrapporten som Försvarshögskolans centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier lämnade i februari 2009. I juni 2009 kom Säkerhetspolisen och Brottsförebyggande rådet med sin kartläggning av förekomsten av våldsam politisk extremism.

Ungdomsstyrelsen fick i uppdrag att undersöka verksamheter som hjälper unga personer att lämna grupper som främjar våld och hot för att uppnå politiska mål. Rapportering av detta gjordes så sent som i augusti 2010. Sveriges Kommuner och Landsting har gjort en sammanställning av lokala exempel på förebyggande och motverkande av extremism som redovisades så sent som i november 2010. I december förra året kom Säkerhetspolisens rapport om våldsbejakande islamistisk extremism.

Under 2010 antog vi också en ny lag i Sverige om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terrorbrott. Och mycket ytterligare är på gång. Att påstå att ingenting har gjorts och att frågorna inte har diskuterats är helt enkelt felaktigt.

Under det senaste årtiondet har den religiösa våldsbejakande extremismen, och då framför allt den islamistiska våldsbejakande extremismen, blivit vanligare och fått större uppmärksamhet i Sverige och Europa. Men man ska fortfarande komma ihåg att vi inte bara kan koncentrera oss på en form av våldsbejakande extremism. Då glömmer vi bort många andra delar. Enligt den statistik som finns i Europa – där visserligen en del länder, som Storbritannien, inte rapporterar – är den vanligaste formen av terrorism fortfarande inte någon islamistisk terrorism, utan det handlar om separatistiska extremister i framför allt Spanien och Frankrike.

Under min uppväxt kunde jag ständigt i nyhetssändningarna följa hur terrorismen på Nordirland eskalerade. I dag kan vi följa hur vilsna muslimer anser sig ha rätt att använda våld i sin guds namn.

Islamistisk extremism är ett problem som ska tas på största allvar. Det får inte underskattas. Människor som kan tänka sig att gå i döden för att döda och skada andra människor är farliga. Men fortfarande ska all våldsbejakande extremism bekämpas med demokratiska medel inom rättssäkerhetens ram. Annars är vi på väg mot just det samhälle som de antidemokratiska krafterna vill ha.

En av våra allra viktigaste grundläggande rättigheter är att alla människor ska anses oskyldiga tills motsatsen är bevisad. En annan helt grundläggande princip i alla rättssamhällen är att ingen ska dömas eller på annat sätt hållas ansvarig för vad någon annan har gjort bara för att man tillhör samma grupp.

För mig som liberal och förhoppningsvis för alla andra som har en demokratisk grundsyn ska varje människa och individ bedömas. Ingen har kollektiv skuld. Att tillhöra en viss grupp gör aldrig någon skyldig till vad någon annan i gruppen har gjort.

En extrem vänsterextremist ska aldrig anklagas för vad någon annan i gruppen har gjort. En högerextremist är inte skyldig till vad någon annan med samma politiska ideologi har gjort. Lika lite är muslimer ansvariga eller skyldiga för vad våldsanvändande kriminella islamister har gjort.

Vi får aldrig falla så lågt att vi dömer, anklagar eller skuldbelägger människor för något som de inte har gjort bara för att de tillhör en viss politisk eller religiös grupp.

(Applåder)

Anf. 15 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! Ja, våldsanvändande extremister är kriminella, och de ska behandlas som kriminella. Det tror jag faktiskt att vi är överens om i den här debatten. Jag önskar också att vi är överens om att det gäller oavsett vilken typ av våldsbejakande extremism som vi talar om. Det ska behandlas på samma sätt. Det kan vara religiös eller ideologisk extremism. Vi kan inte koncentrera oss bara på en form och bortse från en annan.

Sverigedemokraternas debattör påstod tidigare i debatten att olika våldsbejakande extremister måste motverkas på olika sätt. Det visar väl att han bara har läst de delar av Säpos två rapporter som passar honom själv.

Tvärtom slås det fast att det finns betydande likheter i radikaliseringsprocessen, eller hjärntvätten, som leder till våldsbejakande islamism och som leder till våldsbejakande höger- eller vänsterextremism. Vi måste ta ett helhetsgrepp. Vi ska inte blunda för någon form av våldsbejakande extremism.

De här våldsbejakande extremisterna, oavsett om vi talar om ideologiska eller religiösa, har också en annan dimension än enbart den kriminella. De har en avsikt att störa eller störta vår demokratiska ordning. De accepterar inte vårt demokratiska system.

Men fortfarande – det kan inte nog betonas – ska denna typ av allvarlig demokratihotande brottslighet bekämpas med demokratiska medel inom rättssäkerhetens ram. Antidemokratiska krafter kan aldrig bekämpas med antidemokratiska medel, för då har vi låtit dem vinna. Då har de fått precis som de ville ha det.
Den dag vi lämnar våra grundläggande principer om alla människors lika rätt och värde och mänskliga rättigheter och rättssäkerheten är vi på samma spelplan som de våldsbejakande extremisterna. Dit ska vi inte gå.

När jag är ute och talar om jämställdhet, vilket jag gör ganska ofta, och om mäns våld mot kvinnor betonar jag att jag inte har något ansvar – jag har ingen skuld som man – för att andra män misshandlar eller förtrycker kvinnor eller på annat sätt behandlar kvinnor illa. Däremot har jag ett ansvar, som man, att göra det jag kan för att bekämpa ojämställdheten och mäns våld mot kvinnor.

På samma sätt tycker jag att muslimer har ett ansvar att motverka våldsbejakande islamistisk extremism. Den fullkomligt dominerande majoriteten av våldsfördömande och demokratiälskande muslimer, som lever i vårt land, har ett ansvar att göra vad de kan för att motverka extremismen, förhindra att den får slå rot och växa. Jag är övertygad om att Sveriges muslimer är beredda att ta detta ansvar.

Tillsammans med myndigheter och det civila samhället kan vi bekämpa den här formen av extremism. Vi måste vara tidigt ute, innan den slår rot. Annars kan det vara alldeles för sent. Och det är tillsammans – det kan vi inte säga tillräckligt många gånger – som vi kan lyckas. Det är inte om vi ställer vi mot dem. Då kan vi aldrig lyckas att bekämpa den här formen av radikaliseringsprocesser, som kan leda fram till våldsbejakande extremism och terrorism. Det är tillsammans vi kan lyckas.

I detta anförande instämde Anders Flanking (C).

Anf. 23 JOHAN LINANDER (C):

Fru talman! På samma sätt som muslimer har sitt ansvar för att göra vad de kan för att bekämpa våldsbejakande islamism har Sverigedemokraterna ett ansvar för att göra vad de kan för att motverka högerextrema eller islamofobiska krafter som lyssnar på deras budskap om muslimer.

Av det jag har hört under debatten verkar det inte som om Sverigedemokraterna förstår hur de legitimerar hot och våld mot muslimer. Det paradoxala är att Sverigedemokraterna samtidigt legitimerar de våldsbejakande islamisternas extrema tolkning av Koranen, trots att det står i rak motsats till det kärleksbudskap som är grunden för både islam och kristendomen.

Vilka handlingsplaner eller strategier föreslår Sverigedemokraterna för att motverka rasism och för att motverka att en vilsen rasist går omkring och skjuter människor för att de har fel hudfärg? Jag har inte hört ett ord om det.

Att ställa vi mot dem, att peka ut en grupp som ansvarig för enskildas våldsdåd, att försämra möjligheterna för människor att känna sig välkomna i det svenska samhället, att peka ut en grupp som det största hotet mot landet är en grogrund för våldsbejakande extremism. Jag tycker att det är sorgligt att Sverigedemokraterna inte förstår detta.

(Applåder)

I detta anförande instämde Abir Al-Sahlani (C).

This entry was posted in Anföranden i riksdagen and tagged , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.