Anföranden i debatt på interpellation om haverikommission

Anf. 48 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Först och främst måste det sägas att det är en skam att vi över huvud taget ska behöva ha en debatt här i kammaren om dödligt våld mot kvinnor och mäns våld mot kvinnor. Tyvärr finns det fega och svaga män som tror att de har rätt att misshandla, kränka, våldta och kanske döda sin fru, sambo, före detta fru eller sambo. Det är så det ut. Precis om Maryam Yazdanfar säger är det i genomsnitt 17 kvinnor per år som mördas på det här sättet.

Vilket mål ska vi då ha? Vad är lagom? Ska vi vara nöjda om det är tio kvinnor per år som mördas, eller fem kvinnor per år? Det enda rimliga mål vi kan ha är att noll kvinnor ska mördas varje år av sina män. Det ska vara en nolltolerans. Något annat mål kan vi inte ha.

Hur ska vi då nå dit? Det är bra med en haverikommission eller om vi ska kalla det dödsfallsutredning. Det behövs. Man måste lära av de misstag som kan ha skett i de kontakter som har varit mellan kvinnan och socialtjänsten eller polisen. Och det gäller även mannen för den delen.

Men det måste vara ännu viktigare vad vi gör i förväg innan det har gått så här långt. Vad skulle ha gjorts innan kvinnan blev dödad? Det förslag som Stalkningsutredningen har kommit med är bra och angeläget att få på plats. Det handlar om elektronisk övervakning av besökförbud.

När en man har hotat, kränkt och kanske misshandlat sin fru eller sambo och hon har haft mod att anmäla honom blir det ofta ett besöksförbud. Mannen får inte komma i närheten av kvinnan, deras gemensamma hem eller en annan plats där kvinnan befinner sig. Tyvärr vet vi att oerhört många av de här besöksförbuden överträds och att ingenting mer händer. I just de fallen skulle det behövas elektronisk övervakning av besöksförbudet, det vill säga att mannen får en fotboja som registrerar var han rör sig. Kommer han in på det område där han inte får vara slår fotbojan larm direkt till polisen. Kvinnan får också veta att någonting är på gång. Jag tror att det skulle kunna hjälpa. Det är tragiskt att det ska behövas, men jag tror att det skulle kunna rädda livet på en del av de här kvinnorna.

Man pratar om dödsfallsutredningar, mäns våld mot kvinnor och män som mördar sina kvinnor, och det är bra. Men samtidigt måste jag säga att jag gärna vill se samma rutiner även vid andra mord av den här typen, relationsmord eller vad vi ska kalla dem. Det kan handla om en bror som dödar sina syskon eller sin styvfar, en kvinna som dödar sina barn eller en man som dödar sina föräldrar. Även i de fallen behöver vi ta reda på varför det gick som det gick, vilka kontakter som tidigare varit och vad vi kan lära oss av det så att inte samma eventuella misstag begås igen.

Det behövs dödsfallsutredningar. Jag tycker att de ska gälla alla former av relationsmord.

Anf. 51 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Jag börjar med att svara Maryam Yazdanfar att jag inte gjorde någon jämförelse mellan olika typer av relationsmord, alltså om en man har mördat sin fru eller om en bror har mördat sina syskon. Vad som dock är gemensamt är att i de här fallen har det ofta funnits kontakter med socialtjänst och polis tidigare. Vad jag ville ha sagt med jämförelsen är att om det har begåtts misstag måste man lära av dem oavsett om det är en man som har mördat sin fru eller en son som har mördat sina föräldrar.

Maryam Yazdanfar ifrågasätter varför saker och ting tar tid. Jag kan säga att jag ställde precis samma fråga till dåvarande justitieminister Thomas Bodström under förra mandatperioden. I opposition är man väl mer otålig än vad vi inser att vi kan vara när vi sitter i majoritet, även om jag också kan vara otålig och tycker att saker tar för lång tid ibland. Men så är det med vårt svenska utredningsväsen. När det tog sex sju år innan vi hade en ny sexualbrottslagstiftning på plats från att utredningen påbörjades ifrågasatte jag verkligen varför Thomas Bodström, den dåvarande justitieministern, tog så lång tid på sig.

Vård och hjälp togs upp här. Det finns tyvärr de som argumenterar mot att de män som slår och som inte kan hantera sina aggressioner och använder våld som kommunikationsmedel ska få stöd och hjälp. Tyvärr finns det de som argumenterar mot det stödet och den hjälpen och vården. Jag menar precis tvärtom att vi också måste satsa på att vårda och få de här männen att förändra sitt sätt att bete sig. Annars blir det, precis som Maryam Yazdanfar säger, så att de kommer ut från fängelset och begår samma brott igen. Och då är det ytterligare en kvinna som får lida.

Alltså behövs stöd och hjälp åt de männen och så klart också åt kvinnorna som är utsatta.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen and tagged . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.