Anförande och repliker i debatten om en ny fängelse- och häkteslagstiftning

Anf. 53 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! I dag debatterar vi en av de mest omfattande lagändringarna under denna mandatperiod, en helt ny fängelse- och häkteslagstiftning. Det har varit en lång process.

Kriminalvårdskommittén tillsattes redan 2002. En del av kommitténs förslag har genomförts tidigare, men nu tar vi ett helhetsgrepp och byter ut den gamla fängelselagen och häkteslagstiftningen mot en ny, som är både språkligt och systematiskt modernare än den gamla.

Krister Hammarbergh har på ett förtjänstfullt sätt gått igenom den här lagstiftningsprodukten. Alla sju partier är överens om det allra mesta. Jag tänkte uppehålla mig speciellt vid tre viktiga delar i den nya lagen.

Det första är att vi nu får en fängelselagstiftning som är individualiserad. Verkställigheten i anstalten ska anpassas efter de behov och förutsättningar som varje individ har. Det lagregleras också att varje intagen ska ha en individuellt utformad verkställighetsplan.

Alltför länge har de intagna behandlats som en grupp med samma behov och samma förutsättningar, trots att det enda gemensamma de egentligen har är att de är dömda till fängelsestraff för ett brott som de begått. Det behövs ingen större utredning för att förstå att personer som är intagna i kriminalvården har olika bakgrunder, behov och förutsättningar. Därmed krävs det också olika sorters kriminalvård för att möta varje enskild person, så att han eller hon kan komma ut som en mer laglydig medborgare när straffet är avtjänat.

Det andra som jag vill lyfta fram är det som även Krister Hammarbergh var inne på, nämligen att det nu föreslås ett mer enhetligt permissionsinstitut. Man gör en uppdelning av permissionerna. Den ena delen handlar om permissioner för att underlätta den dömdes anpassning till samhället. Alla ska någon gång tillbaka ut i samhället. Då är det oerhört viktigt att vi har gjort allt för att anpassa den intagne så att denne ska kunna komma ut till ett liv i samhället som inte längre består av brott. Den andra delen av permissionsinstitutet handlar om de ömmande skälen. Det är viktigt, inte minst för rättssäkerheten och förutsägbarheten, att reglerna kring permission blir tydligare.

Fru talman! Det tredje som jag vill poängtera är den så kallade glasrutan som samtliga debattörer tidigare har varit inne på. Det handlar om ett besöksrum där den intagne och besökaren skiljs åt av en glasruta och inte kan ha någon fysisk kontakt utan bara kan se varandra och prata med varandra genom en glasruta. Detta är på inget sätt något nytt förslag. Redan 1993 föreslog Fängelseutredningen att man skulle ha en glasruta. Narkotikakommissionen upprepade förslaget år 2000, och 2005 kom Kriminalvårdskommittén med detta förslag. Det är inte något som är speciellt unikt för Sverige. Storbritannien och vårt grannland Norge har redan anstalter med så kallad glasruta.

Bakgrunden är att det kommer in alltför mycket saker på våra anstalter som inte bör vara där. Då är det framför allt narkotika som vi talar om. Kriminalvården gör självklart visitationer och säkerhetskontroller. Men vi vet att narkotikan ändå kommer in.

Alliansregeringens satsningar på narkotikahundar har förbättrat situationen. Vi vet att det finns mindre narkotika på anstalterna nu än tidigare, men fortfarande finns det problem, och dessa problem måste vi göra någonting åt.

Oppositionen skriver i sin reservation att regeringen vill begränsa intagnas möjlighet att behålla kontakten med familj, släkt och vänner under verkställigheten genom att införa glasrutan. Christer Adelsbo var också inne på detta tidigare. Jag undrar om ni egentligen har läst propositionen.

I propositionen på s. 84 kan man läsa att kontroll av glasrutebesök ska få ske enbart när det är nödvändigt av säkerhetsskäl. ”Det innebär att glasrutebesök inte får användas för kontroll av besök som tidigare inte krävt bevakning av säkerhetsskäl.”

Man kan också läsa följande om glasrutebesök: ”En sådan kontrollform torde även innebära att fler intagna kan beviljas besök.”

Det betyder alltså att de som av säkerhetsskäl tidigare inte har fått ta emot besök eller som kanske inte har fått ta emot besök av just de personer som de vill ta emot nu får en större chans att träffa och samtala med dessa personer även om det sker genom en glasruta.

Glasrutan kan även komma att användas i stället för så kallade personalövervakade besök. Personalövervakade besök innebär att någon i kriminalvårdspersonalen närvarar i det rum där den intagne och besökaren träffas. I normalfallet ska den intagne och besökaren inte ha någon fysisk kontakt. Man kan göra undantag för detta till exempel när det är ett minderårigt barn som ska träffa en förälder. Då måste det så klart finnas en fysisk kontakt. Men oftast får det inte ens under personalövervakade besök förekomma någon fysisk kontakt mellan besökaren och den intagne.

Nackdelen med personalövervakade besök är att det hela tiden sitter någon och lyssnar på vad man säger. Vid ett glasrutebesök kan man åtminstone tala i lugn och ro utan att någon sitter och lyssnar. Jag tror att det kan upplevas som mindre integritetskränkande att ha samtal vid en glasruta än att sitta i samma rum då någon lyssnar och man ändå inte får ha någon fysisk kontakt.

Ytterligare en positiv effekt med glasrutan kan vara att den besökare som kommer inte behöver känna någon press från den intagne att ta med någonting in. Vi vet att det förekommer att de som ska göra ett besök känner sig pressade att begå brott och ta med saker som de inte får ta med in i anstalten.

Jag vill bestämt hävda att de rödgröna vänsterpartierna har rejält fel i sin reservation 14 om glasrutan.

Jag vill avsluta med att läsa upp författningskommentaren till den nya fängelselagen, 7 kap. 2 § på s. 144 i propositionen.

”Det ankommer på Kriminalvården att i varje enskilt fall göra en individuell bedömning av om det av säkerhetsskäl är nödvändigt att kontrollera ett besök och vilken kontrollform som, i förekommande fall, ska användas. Den minst ingripande formen av kontroll ska väljas.”

Vi ska alltså inte på något sätt förhindra de intagna att ha kontakter med och träffa släkt och vänner. Tvärtom tror vi att denna glasruta, när sådan kommer på plats, kommer att underlätta besök och kan göra att fler får ta emot besök, vilket borde vara något positivt för de intagna.

Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.
(Applåder)

Anf. 54 CHRISTER ADELSBO (s) replik:

Fru talman! Johan Linander använde mycket av sin talartid på detta med glasrutan. Som jag nämnde i mitt anförande ser vi detta helt klart som att man begränsar de möjligheter som finns i dag. Det är inte någonting som bara vi påstår. Det finns också remissinstanser som menar att detta är alltför långtgående och att risken är uppenbar att det försämrar klimatet inom kriminalvården.

Ni skriver att ert motiv till förslaget är att ni vill omöjliggöra överlämnade av otillåtna föremål. Det är huvudmotivet. Både vi och remissinstanserna menar att man måste kunna komma till rätta med detta bland annat genom visitation.

Då måste jag ställa en fråga till Johan Linander: Anser du att den oro som en del remissinstanser känner är helt obefogad?

Jag skulle också vilja passa på att fråga Johan Linander om Riksrevisionens styrelses förslag, att regeringen bör ta initiativ till översyn av befintlig lagstiftning för kommuner och landsting om krav på samverkan med Kriminalvården, är klart befogat. Ni påstår att ni ser allvarligt på detta. Ni skriver att de brister som Riksrevisionens styrelse tar upp är allvarliga. Ni säger också att ni utgår från att regeringen ska göra vad som krävs för att komma till rätta med detta. Då blir självklart följdfrågan: Varför har ni inte yrkat bifall med anledning av Riksrevisionens styrelses framställning?

Anf. 55 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Eftersom vi är överens om det mesta i förslaget till denna nya lagstiftning som Alliansen lägger fram blir det naturligtvis så att vi koncentrerar oss på det som vi inte är eniga om. Men jag vill än en gång betona att vi i mycket stor utsträckning är överens om hur kriminalvården ska se ut. Jag skulle snarast vilja hävda att gränsen för kriminalvårdspolitiken inte går mellan Alliansen och det rödgröna blocket, utan den går mellan Alliansen och Socialdemokraterna på den ena sidan och Vänsterpartiet och Miljöpartiet på den andra sidan till exempel med tanke på Vänsterpartiets ganska långtgående förslag som också finns i reservationerna i betänkandet.

Fru talman! När det gäller visitationer kan man inte säga annat än att det görs försök med allt möjligt. Det är inte så i dag att besökare får komma in på anstalterna och göra besök utan att det sker rejäla kontroller. Först ska den besökande genom en säkerhetskontroll i form av metallbåge. Det finns i stor utsträckning narkotikahundar, dock inte alltid och överallt. Det görs även kroppsvisitationer. Men vi vet att de som smugglar narkotika tyvärr använder mycket effektiva metoder som är svåra att komma åt. Hade de visitationer som redan finns varit hundraprocentiga hade det inte funnits så mycket narkotika på anstalterna, även om vi vet att den kommer in också på andra sätt.

Gör man en väldigt noggrann visitation, alltså en kroppsvisitation, av en besökare kan det också vara kränkande och närgånget.

Vi tror att glasrutan kan göra att det blir fler besök och att det blir mindre integritetskränkande.

Anf. 56 CHRISTER ADELSBO (s) replik:

Fru talman! Johan Linander kom in på det som kommer upp i nästan alla debatter, nämligen den så kallade oenigheten och så vidare mellan oss rödgröna. Det är självklart tröttsamt att höra det. Det är också ganska överdrivet. Som vi alltid sagt är vi tre partier. Vi är noga med att visa väljarna att vi är tre partier. Dessutom samarbetar vi. Där har vi inget att bevisa, för i tolv år visade vi att vi kan samarbeta och lägga fram gemensamma förslag.

Om ni är så eniga som ni påstår och om ni alltid tycker exakt likadant är det däremot ett märkligt besked till väljarna. Vilket parti ska man rösta på? Om ni borgerliga tycker exakt likadant finns det ju inte något behov av fyra partier, men det är ert problem.

Här har det talats om glasrutan. Johan, du har egentligen inte gett något svar om de remissinstanser som känner en oro. Är oron obefogad? Ser du inga problem alls med det som tas upp i remissvaren och som även vi tar upp?

Vidare gäller det Riksrevisionens styrelse och hur man ser på detta. Om ni nu tycker som ni säger – ni håller med om nästan allt som Riksrevisionens styrelse säger och ni tycker att regeringen ska göra vad som krävs – varför kan ni då inte visa lite kurage och yrka bifall till vårt förslag och därmed sätta lite mer press på regeringen så att de i den här frågan handlar på ett riktigt sätt?

Anf. 57 JOHAN LINANDER (c) replik:

Fru talman! Det är konstigt att vi alltid kommer in på hur man inom blocken samarbetar. Eller kanske är det inte så konstigt. Självklart är det intressant för väljarna att veta vilken politik som ska bedrivas.
Vi borgerliga är fyra partier. Vi tycker lite olika men visar att vi kan kompromissa. Christer Adelsbo hänvisar till de tolv år då Socialdemokraterna ensamma regerade, med stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Från den tiden vet vi att den dåvarande justitieministern Thomas Bodström ofta ringde till mig som centerpartist, till Johan Pehrson som folkpartist eller till Kristdemokraterna. Han behövde stöd eftersom det inte gick att komma överens med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Därför vill vi att det ska vara så tydligt som möjligt så att väljarna vet vad de röstar på den 19 september.

Sedan har vi detta med remissinstanserna och oron. Jo, visst kan man titta på vad remissinstanserna har tyckt. De tre remissinstanser som det står om i propositionen och som inte riktigt varit nöjda med regeringens förslag är Sveriges Advokatförbund, Seko och förtroenderådens riksförbund – de intagnas fackförbund, samarbetsorganisation, eller vad det kallas. De är motståndare till förslaget. Å andra sidan kan man säga att Justitieombudsmannen, Rikspolisstyrelsen och den dåvarande Kriminalvårdsstyrelsen är positiva till förslaget. På något sätt kan jag tycka att de senare är lite tyngre remissinstanser än de remissinstanser som varit motståndare.

Fru talman! Jag ska också helt kort säga några ord om Riksrevisionens framställning. Här har vi ett evigt dilemma. Riksrevisionen gör en granskning av någonting från en tid tillbaka. En viss tid går. När framställan kommer har det egentligen gått rätt lång tid sedan granskningen. Arbetet är redan påbörjat. Varför ska vi i ett läge där vi redan påbörjat arbetet skicka ett tillkännagivande till regeringen om att börja göra det som redan påbörjats? Det tycker vi är en bakvänd ordning.

This entry was posted in Anföranden i riksdagen and tagged , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.