Anförande i debatten om Straffrättsliga åtgärder till förebyggande av terrorism 21/4

Anf. 86 JOHAN LINANDER (c):

Fru talman! Redan 2005 antog Europarådet sin konvention om förebyggande av terrorism, och Sverige undertecknade den samma år. Först nu, fem år senare, är vi framme vid att anta lagstiftning så att vi uppfyller åtagandena i konventionen. Det känns som en alldeles för långsam process egentligen, men det finns ändå partier som vill att vi ska vänta ännu längre. Vänsterpartiet och Miljöpartiet brukar i andra sammanhang hålla Europarådet högt, men just i det här fallet tycks förtroendet för Europarådet ha försvunnit.

Dagens beslut gör också att vi genomför EU:s rambeslut från 2008, som i stort är likalydande med Europarådets konvention.

Som tidigare har nämnts krävs det gemensamma åtgärder för att komma åt och förebygga terrorismen. Det allra viktigaste förebyggande arbetet är att förhindra rekrytering till terrorism. Jag tror inte att det effektivaste sättet att göra detta är lagstiftning. En person som är beredd att ta sig själv in i döden för att ta så många andra med sig som möjligt i döden är inte speciellt intresserad av vilken lagstiftning som finns. I stället tror jag att det är fattigdomsbekämpning, liberalisering och öppenhet i samhället, religiöst ledarskap, utbildning, demokratiutveckling som är de metoder som vi på längre sikt kan åstadkomma något med när det gäller att förhindra rekryteringen till terrorism.

Men trots detta behövs en lagstiftning som vänder sig mot den som bor i Sverige, på samma sätt som Europarådets konvention vänder sig till andra länder i Europa. Personer som styr eller medverkar till att terrorangrepp kan ske utan att själva ingå, de som rekryterar personer för att utföra terrordåd eller de som utbildar någon för att utföra terrorism begår som jag ser det väldigt grova brott som ska ge kännbara straff.

Fru talman! En av de frågor som vi diskuterade livligt i november 2008 när vi godkände rambeslutet – vi har ju en tvåstegsprocess när vi tar de här rambesluten, eller jag ska säga ”tog”, för nu kommer de inte längre i och med det nya Lissabonfördraget – var huruvida förslaget skulle kunna inkräkta på våra grundlagsskyddade rättigheter i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Det gällde då speciellt offentlig uppmaning till terrorism eller annan grov brottslighet.
Nu kan vi se i propositionen – och alla remissinstanser har hållit med – att sådan oro är obefogad. Tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens särskilda system för ansvar påverkas inte av tillträdet till konventionen eller rambeslutets bestämmelser. I artikel 2 i rambeslutet finns det dessutom en speciell bestämmelse som uttryckligen säger att rambeslutet inte ska medföra krav på medlemsstaterna att vidta åtgärder som står i strid med grundläggande principer som rör yttrandefrihet och tryckfrihet. Denna bestämmelse infördes just på initiativ av den svenska regeringen.

I konventionen finns visserligen inget sådant här uttryckligt undantag, men redan i ingressen sägs det att konventionen inte är avsedd att inverka på vedertagna principer om yttrandefrihet och föreningsfrihet. Det ställs alltså inget krav på lagstiftningsåtgärder som på något sätt berör den särskilda reglering som vi har i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Det tycker jag är viktigt att påpeka.

Med detta i åtanke tänkte jag ställa en fråga till Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Nu är tyvärr inte Vänsterpartiet närvarande här i kammaren, så jag får väl ställa frågan till Miljöpartiets deltagare i debatten. Ni skriver i er reservation att vi inte kan försvara demokratin genom att inskränka den. Då är min fråga: På vilket sätt inskränker vi demokratin genom den här nya lagen?

Jag har även en andra fråga till Vänsterpartiet och Miljöpartiet. I er reservation skriver ni att den föreslagna lagstiftningen inte är tydlig. Den är inte överblickbar. Ni skriver till och med att den i högsta grad ger utrymme för godtycke. Med andra ord tycker ni inte att den här lagstiftningen är tillräckligt rättssäker.

Samtidigt kan vi läsa Lagrådets yttrande, som Ulrika Karlsson var inne på. Lagrådet har just till uppgift att kontrollera nya lagars rättssäkerhet. På s. 119 i propositionen – jag tänkte faktiskt läsa hela Lagrådets yttrande – står det: Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Därför ställer jag mig frågan på vilket sätt ni i Miljöpartiet – Vänsterpartiet hade gärna fått svara om man hade varit här – har större juridisk kompetens att bedöma lagförslags rättssäkerhet än vad Lagrådets ledamöter har.

Fru talman! Jag vill avsluta med att säga att det är mycket glädjande att Socialdemokraterna står helt på alliansregeringens sida i den här frågan. Visst uppkommer frågan om hur de rödgröna vänsterpartierna ska komma överens i den här typen av frågor. Vi som sitter i justitieutskottet vet ju att det väldigt ofta är oenighet mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och Miljöpartiet i de rättspolitiska frågorna.

Det här är långt ifrån den sista fråga den här våren som vi kommer att debattera där det visar sig att Socialdemokraterna står på Alliansens sida medan Vänsterpartiet och Miljöpartiet står på andra sidan. Men det är ett problem som De rödgröna säkert redan är väl medvetna om. Vi ser fram emot ett samlat rödgrönt rättspolitiskt program inför valet. Eller det kanske blir så att ni föreslår en folkomröstning i stället för att komma överens.

Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationen.

(Applåder)

This entry was posted in Anföranden i riksdagen and tagged , , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published.